Alla inlägg under augusti 2006

Av Vilhelmina - 28 augusti 2006 13:29

Så, nu är det bara att sätta igång. Nu är första delen avklarad, sorgearbetet avtar sakta och verkligeheten kommer tillbaka. Jag har sen den 9 Augusti knappt varit utanför dörren. Visst, jag har varit ute litegrann, men mest har jag suttit inne och tänkt, funderat, rett ut och arkiverat i min hjärna, hjärta och själ. Jag har tagit hand om praktiska saker såsom tvätt, matlagning och skött om mina söta marsvin. Jag har tagit hand om praktiska saker gällande Henrik såsom papperarbete, organiserat allt, skrivit ner saker jag måste komma ihåg och lagt saker i högar. Och jag har träffat hans föräldrar. De kom sent i onsdags kväll. Egentligen ska man väl säga Torsdags morse, de kom inte till hotellet förrän vid 03.30am Jag och Andy möttes upp i lägenheten vid 08:30 för att hämta posten, se till att allt var ok i lägenheten och sånt. Jag träffade Diane, hon som bor i garden flat. Hon berättade att hon suttit hemma och gråtit hela dagen när hon fått reda på vad som hänt. Hon och Henrik brukade umgås en del och han var ofta nere hos henne. Hon frågade om det skulle bli en ceremoni i England eftersom hon gärna ville gå, men det blir ju tyvärr bara en i Sverige. Andreas och jag kom överrens om att vi inte fixade att organisera en här i England. Det blev för mycket för oss helt enkelt.Vi promenerade bort till hotellet och mötte hans föräldrar där. Henrik kremerades 09:15 och det var ungefär vid den tiden som vi möttes så vi satte oss i ett hörn i foajen och hade en tyst minut. Hans mamma grät och hans pappa hade tjock röst. Hans mammas nya man la handen på hennes arm och kramade om och jag och Andreas sneglade på varandra och led. Det gjorde så ont att se dem så förtvivlade. Vi satt där ungefär en timme och pratade om Henrik och de hade många frågor som vi besvarade. Henrik’s pappa tog fram foton från i somras som han hade på Henrik. Vackra Henrik. Såsmåningom sa de att de var starka nog att gå till lägenheten och vi reste oss för att gå. När vi kom in på Henrik’s gata tog de kort på vägskylten, på huset, på grannhusen, på mer eller mindre allt runt omkring. Väl inne lät vi dem gå runt och titta på allt, klämma, känna, lukta, andas och ta in de sista spåren av deras son. En stekpanna stod på spisen med lite intorkade rester i och hans pappa tittade på den och filosoferade högt om Henrik’s sista mål. De plockade bland hans saker och frågade mycket om hur han levt, vad han gjort, hur han mått och liknande. De ville också träffa Claire Tuck, kvinnan från the Coroner’s office som haft hand om Henrik’s fall. Andy ringde henne och det visade sig att hon kunde ta emot oss nu på direkten så vi slängde oss i två taxibilar och åkte ner till Bromley för att träffa henne. Hon var otroligt bra, väldigt känslig och mjuk mot Henrik’s föräldrar. Rösten stockade sig i halsen på Henrik’s pappa när han tog fram kort som han hade tagit med sig för att visa henne. Hon berättade allt hon visste och kunde berätta i det här läget och förklarade också hur allt sitter ihop med polisen, the coroner, hon och begravningsentreprenören. Henrik’s pappa frågade hur vanligt hängning var och hon svarade att hon hittills haft två hängningar den veckan.Andreas frågade henne om han kunde få kika på polisrapporten lite snabbt eftersom vi hade en fråga som gnagde. Andreas sa nämligen att polisen måste ha skurit ner Henrik, medan Mark hävdade att nej, han låg redan ner. Mark sa att han var upp direkt efter polisen och de hade inte haft tid att skära ner honom. Detta ledde naturligtvis till att vi började filosofera om Henrik kanske haft kniven i handen (vi vet att han hade en kniv med sig där uppe) och hälvvägs genom ångrat sig och att han hade skurit ner sig själv innan han blev medvetslös men att han sen inte klarat att få upp snaran? Det var alldeles för svårt att hantera den tanken och det har gnagt i våra sinnen länge. Claire gick igenom polisrapporten och efter några minuter utbrast hon: Ah, here we go, Mark har rätt, polisen skar inte ner honom, och ja, han låg på rygg på golvet, MEN, tydligen har repet gått av i och med hans kroppstyngd. Det känns bättre, då behöver vi i alla fall inte fundera över om han ångrade sig eller inte. Även om han gjorde det så försökte han inte komma loss i alla fall. När vi gick ut från the Coroner’s office hörde jag Henrik’s mamma säga halvhögt för sig själv; ”Men kunde inte ungen ha använt ett ordentligt rep som höll!” Jag kunde inte låta bli att le i all misär! Ja, gör det ordentligt om du nu ska göra det!! :-)Vi åkte tillbaka till Crystal Palace för att äta lunch på The Puzzle. Under måltiden pratade vi mer om honom och hur han varit de sista åren. Det var mest Andreas som pratade eftersom han kände Henrik bättre än jag gjorde efter skiljsmässan. Han berättade om Henrik’s epilepsi och hur han var slarvig med medicinen men att Jo, hans flickvän (eller ja, ex flickvän nu dåra) tjatat på honom och sett till att han blev bättre. Va? Vadå Jo? Men jag då? Jag kämpade ju som sjutton med honom och hans epilepsi! Det var ju jag som körde iväg honom till doktorerna, det var ju jag som tjatade, som bönade och bad, som pratade, diskuterade, resonerade, skojade och försökte för honom att förstå vikten av medicinen. Vadå ”Jo whipped him into shape” ?!?! Jag kan inte hjälpa men jag känner mig otroligt åsidosatt. Den här jävla Jo kommer in som nån ny spelare och helt plötsligt får hon all cred för jobb som jag lagt ner på honom! Inte för att jag ångrar att jag gjrode det, inte alls, men jag skulle gärna tagit emot lite acknowledgement över min insats. Det var ett jäkla sjå att få honom att förstå innebörden i epilepsin. Han förstod aldrig hur fruktansvärt läskigt det var att se honom få ett anfall. Eller efter ett anfall för den delen. Han tappade alltid det svenska språket efter ett anfall. Man kunde prata TILL honom på svenska men han svarade alltid på engelska. Det var som om kabeln till den svenska avdelningen var avklippt och kvar fanns bara engelskan. Efter en stund brukade svenskan komma tillbaka, gradvis. Han brukade alltid sova direkt efter ett anfall, och när han vaknade visste han aldrig var han var och jag fick alltid berätta för honom. Han brukade ha ont i benen, träningsvärk från allt krampande. Han var aldrig otrogen mot henne heller, såvitt Andy vet i alla fall. Jaha. Tack då. Ja det är väl mig det är fel på helt enkelt, om han nu var otrogen om och om igen mot mig men aldrig mot henne. Men han gifte sig ju med mig! Betydde inte det något? Det var bara två saker jag egentligen ville ha från Henrik, som minnen. Dels ett kort som jag tog på honom när vi var i Edinburgh precis i början av vårt förhållande och dels en kniv som han gjort själv. Kortet försvann från hans anslagstavla fastän jag nämnt det och just den kniven ville tydligen Jo ha. Jamen ta den då. Det var ju med mig han var när han gjorde den, jag minns varje liten detalj på den, jag minns hur han gjorde bladet, skaftet, detaljerna, satte ihop den, finputsade den och hur han stolt visade upp den för alla han träffade. Skitsamma, vad spelar det för roll. Ta den du, **** (Där stod ett ord som jag censurerat eftersom jag förmodligen kommer ångra det senare och man vet ju aldrig vem som läser. Det har ju hänt förr att engelska vänner stoppar in min dagbok i Babelfish och konfronterar mig, jag nämner inga namn men *host* Louise dyker upp i huvudet som en fet neonskylt.)På vägen tillbaka från puben till lägenheten gick vi förbi en mäklare för att kolla vad som behövdes för att jag skulle kunna sälja hans lägenhet. Vi passade även på att fråga vad de trodde att den var värd och bokade en tid för inspektion och värdering. När vi kom ut sa Henrik’s pappa ”det där skötte du bra Vivi, vad fint. Honom har jag förtroende för, han verkade bra.” Oh vad stolt jag kände mig, vilken härlig komplimang. Efter det gick vi tillbaka till lägenheten och en av Henrik’s bästa vänner dök upp för att säga hej till hans föräldrar och pay his respect. De pratade om att gå och äta tillsammans på kvällen men jag avböjde och sa att jag var alldeles för trött. Jag var helt slut av att gå igenom hans saker, titta på allt, alla minnen från vår tid tillsammans, alla frågor från hans föräldrar, alla tårar. Vi hittade fler högar med kuvert också som jag tog med mig hem för att sortera in. Jag kollade mailen, ringde mamma och pratade nån timme och sedan tog jag tag i alla papper och jag slutade inte förrän vid midnatt. Det är så fruktansvärt mycket som måste organiseras! När jag lagt mig kunde jag inte sova och vred och vände mig och gled in och ut i någon slags halvdrömmande dvala med bilder av Henrik, hans föräldrar och Andreas. Nån gång måste jag ha somnat ordentligt eftersom jag vaknade med ett ryck när klockan ringde nästa morgon.Vi hade ett möte med advokaten på morgonen och det kändes verkligen som en stor milstolpe. Vi fick många frågor besvarade och vi beslutade att jag ska ta hand om i princip allting här i England. Det innebär ansöka till domstolen om power of attorney så att jag kan föra Henrik’s föräldrars talan, sälja lägenheten och ta hand om alla skulder. Jag ska även tömma lägenheten på allt personligt och sedan även ta hand om möblerna. När mäklaren kom för värdering frågade jag honom om vi kunde ta in en hyresgäst för att ta tillbaka lite av den förlusten som hans föräldrar kommer att göra i och med att de måste betala Henrik’s lån i ca 6 månader och han sa att det var inga problem. Nästa steg för mig är att gå dit nästa helg med Helen och packa ihop det sista av Henrik’s grejer, hänga upp nya gardiner och lägga på ett påslakan eftersom Henrik’s mamma tog de sakerna. (Henrik hade väldigt bra smak när det gällde gardiner och påslakan!) Jag skriva på kontraktet så fort min fullmakt kommit vilket förmodligen tar tre eller fyra veckor. Sedan kan jag ta kontakt med Henrik’s bank och sätta upp så att jag betalar hans hyra och lån. Jag måste också kontakta hans banks advokater och reda ut ett par grejer med dem.Det har varit tufft, väldigt tufft. Jag har som sagt knappt varit ute bland folk alls. Jag har inte träffat nån av mina vänner utan all social kontakt jag haft har varit med antingen Andreas eller Mark. Jag är redo att börja jobba nu, jag gråter inte längre (förutom när jag skrev den här texten) och jag kan ta tag i det praktiska utan att känna att det är för jobbigt. Det är fortfarande en lång väg kvar, jag kommer förmodligen att jobba med det här i ett år framöver. Det kommer att ta ca 6 – 8 månader att sälja lägenheten och det är inte förrän jag gjort det som jag kan ta tag i skulderna och den biten kommer förmodligen att ta ett litet tag det med. Men vad är ett år? Jag kommer att bära minnet av kvällen den 9 Augusti med mig hela livet. ***

Av Vilhelmina - 22 augusti 2006 12:35

Jag går i samma funderingar som Eponine, ska jag bli inföding eller inte? Jag har varit lite småsugen ett tag, mest för att det känns som ett naturligt steg efter drygt 7 år i landet. Just nu är det extra intressant eftersom jag tror det skulle förenkla vår resa till Afrika om jag hade brittiskt pass. Inte för att det svenska är dåligt på något sätt, snarare tvärt om, men vi är tre som reser tillsammans och efter alla historier jag har hört om korruption vid gränser och allt det där känns det som om det skulle vara enklare om vi alla tre hade samma pass, må det vara svenskt eller brittiskt. Jag ska kika lite på nätet vad det är som krävs för att bli britt och sen får vi se. Rösta gärna vad du tycker jag ska göra!*** Annars är saker och ting lite bättre. Jag har inte gråtit sen i Fredags tror jag och känner mig i allmänhet mer positiv. Jag ska på teater imorgon – bokat sen flera månader tillbaka – och jag ser nästan fram emot det faktiskt. Vi var i Henrik’s lägenhet igår. Mark och Andy saniterade loftet där Henrik legat. De rev upp isoleringen, skrubbade och plockade bort saker som var nersölade med blod. Jag satt i lägenheten och fixade med papper, öppnade fler kuvert som vi hittade i lägenheten, gick igenom hans grejer i en låda och hittade en del som tillhörde hans ex, Jo, skickade iväg hans temporära dödsattest till de flesta företag som han är skyldig pengar och gick igenom lite annat smått och gott. Jag hittade även två låneböcker från biblioteket som jag gick tillbaka med. Jag frågade damen om dessa två böcker var de enda han lånat och det var det. Sedan sa jag att hon kunde behålla lånekortet eftersom Henrik numera var avliden. Det är fortfarande svårt att säga det, men numera kan jag faktiskt göra det utan att få en klump i magen. Jag gick förbi Sainsbury’s på vägen hem och köpte airfreshner eftersom det luktar lite lik i Henrik’s lägenhet. Trots att det varpå loftet han låg har lukten sipprat igenom springorna ner i hans lägenhet. Det vore ju trevligt om vi kunde få bort den lukten tills hans föräldrar kommer. Det är nog tillräckligt svårt för dem att gå in i hans lägenhet som det är. Jag har bokat en tid hos en advokat på Fredag för oss och hans föräldrar. Det är ganska komplext att ta hand om någons tillhörigheter om det inte finns ett testamente och jag tror att de måste prata med advokaten själva så att de kan ta ett beslut hur de vill göra.

Av Vilhelmina - 19 augusti 2006 13:03

Jag försöker hantera allt, ta in, sortera, arkivera. Tankar, känslor, funderingar. Det är mycket att tänka på, mycket att förstå. Henrik’s föräldrar kommer nästa vecka. Vi ska gå in i lägenheten på Torsdag tillsammans. Det är verkligen inget jag ser fram emot, men det måste ju ske, och ju mer jag konfronteras med det, ju verkligare blir det och såsmåningom kanske jag kan gå vidare. Mitt jobb har varit väldigt förstående. Min chef är på semester men Tom, chefen som täcker min chef har varit otroligt bra. Han sa att det var nog bättre om jag var hemma hela den här veckan och nästa. Om jag vill komma in är jag naturligtvis välkommen, men det är förmodligen bättre om jag tar lite tid att smälta det här och låter sorgeprocessen ta den tid den tar. Sedan kan jag komma tillbaka och vara lite mer fokuserad. Jag är så otroligt tacksam över det. Som jag sa till Angela, jag KAN ju komma in, jag är rent fysiskt och mentalt kapabel att jobba, men jag vill inte. Jag är så otroligt trött, så otroligt sliten och det är så mycket praktiskt att ta hand om efter Henrik samtidigt som jag rent mentalt är ett vrak. Tack för alla snälla kommentarer och mail de senaste dagarna. Det värmer att höra från er alla.***Jag satt med Curtis på magen i soffan häromdan. Han är så söt, somnade nästan helt. Han låg på sidan uppkurad på min arm med filten runt sig. Efter en stund blev han lite rastlös och jag borde förstått att han behövde pinka, men så smart var jag tyvärr inte. Han tittade uppfordrande på mig som om han ville säga ”Men mamma, fattar du inte, jag behöver ju pinka!” sedan knallade han ner i soffan och kissade, well pleased with himself! Det är synd att jag inte kan berätta för honom att jag föredrar att han kissar ner min tröja än sofföverdraget…! Bless his little guinea pig-heart! Mark och Paul skulle ha åkt ner till Biggin Hill idag för en flyglektion, men det blev inte så eftersom vädret är får risigt. De ska åka imorgon istället så fingers crossed att det blir bättre väder. Paul flyttar ut imorgon så vi får äntligen tillbaka vårt tredje sovrum, underbart! Det har gått förvånansvärt bra att ha Paul boendes här, men det som varit jobbigt är att inte ha lika mycket utrymme som vanligt. Vår hall där uppe har varit konstant belamrad och rörig eftersom allt som normalt sett finns i Paul’s rum har fått stuvats om till vårt sovrum, hallen och grisarnas rum (kanske borde börja kalla deras rum för svinstian!)

Av Vilhelmina - 17 augusti 2006 15:04

***Jag lyssnar på Cecilia Vennersten, Det vackraste och Ainbusk Singers, Älska mig. Fredrike sjöng dem på vårt bröllop. Tårarna rinner, de kliar och är irriterande, men den här texten måste skrivas, och jag måste lyssna på just den musik som är svår, för allt måste ut. Det går inte att dra tiden tillbaka, det går inte att ändra något så det enda som gäller är att hantera situationen. Henrik är död. Han begick självmord för ungefär två veckor sedan. Vi vet inte exakt datum eller tid, men The Coroner har satt tiden då vi fann honom som tid för dödsfallet, dvs Torsdag morgon 2.20 den 10 Augusti 2006. Det var då han anlände till bårhuset. Andy, Mark, Gori och jag hittade honom runt 23.00 på Onsdagskvällen och vi trodde först att han varit död sedan tisdagen veckan innan eftersom Gori hade pratat med honom då. Senare fick vi reda på att hans pappa pratat med honom på Onsdagskvällen och nu igår gick Andy och jag in på hans mailkonto och såg att det senaste livstecknet från honom var Torsdag den 3 Augusti klockan 17:00 då han svarat på ett mail till en kompis. Efter det slutar allt, tills vi sparkar in dörren till hans lägenhet och finner hans plånbok, mobil och en lista över hans käraste människor och under varje namn står det listat hans käraste ägodelar. Det började med att hans mamma ringde mig runt åttatiden på kvällen, Onsdagen den 9 Augusti. ”Jag har inte fått tag på Henrik,” sa hon. ”Jag är lite orolig för honom, har du hört något?” ”Nej,” svarade jag, ”men jag är ute så jag kör förbi hans lägenhet och ser om jag ser något.” Jag ringde Andy – en av hans bästa vänner som också är en av mina bästa vänner – men han svarade inte. Han hade redan satt sig på hojen och åkt ut till Crystal Palace eftersom han också var orolig för Henrik. Andy, Gori, Mark och jag möttes i Crystal Palace och gick in till trapphuset, jag har ju nycklar eftersom jag äger lägenheten bredvid Henrik’s. Vi hittade ungefär en veckas post vilket inte såg så bra ut. Andy sa att han ringt runt till alla som skulle kunna tänkas ha Henrik boendes hos sig men alla var antingen bortresta eller så hade de inte hört av honom. Det är klart, Henrik har ju fler vänner än de som Andy känner, jag menar, ge honom ett rakt snöre och han trasslar in sig. Det finns inte många människor som INTE gillar Henrik. Men, att bo längre än en vecka hos en ny bekantskap låter otroligt, även för Henrik. Vi tog tillslut beslutet att sparka in dörren. Väl inne fann vi som sagt plånbok, mobil och listan på hans soffbord. Resten av lägenheten var immaculately cleaned, det var nästan kliniskt rent och städat överallt. Vi hittade också ett block som han satt ihop, som ett liten shrine med foton på Jo, hans ex-flickvän. Hon hade lämnat honom nån månad tidigare. Vi laddade upp mobilen och såg att det sista samtalet som ringts var på Tisdagen den 1 Augusti vid lunchtid till en av hans jobbagenturer. (Han var arbetslös.) Vi tittade i lägenheten efter spår som kunde hjälpa oss att ta reda på vart han befann sig. Han hade kläder i tvättmaskinen – torra – och hans mjölk gick ut den 9’e. Andy noterade att hans stora samuraikniv saknades och vi såg också att hans epilepsimedicin stod på badrumshyllan. Utan den kommer han tyvärr inte särskilt långt. Jag noterade att hans barstol saknades, men vi fäste inte så stor betydelse vid det, men än att vi tyckte vi hade tillräckligt för att ringa polisen och anmäla honom som saknad. Mark tog hand om den biten eftersom han är van vid att prata med polisen från sitt jobb. Han gick igenom med oss innan han ringde allt som polisen skulle fråga, och bland annat var det att vi måste ringa till hans anhöriga. Vi hade ju pratat med hans mamma men inte hans pappa. Sent på kvällen ringde vi alltså till Henrik’s pappa för att fråga om han hört av honom, vilket naturligtvis oroade honom något otroligt. Polisen kom, gav oss en slap on the wrist för att vi sparkat in dörren och öppnat Henrik’s post och jag bara log sött och sa ”With all respect constable, our friend is missing and if I break the law to find out what’s happened to him, quite frankly I don’t give a shit.”Vi gick igenom hur Henrik ser ut, vad han gör, hur han är, vart han kan tänkas vara, att jag var gift med honom, när han kom till England, signalement, vart alla tatueringar sitter osv osv. Jag kände klumpen i magen växa och gick omkring i Henrik’s lägenhet fram och tillbaka. Jag sniffade på hans gamla t-shirt som jag hittade i sovrummet. Den luktade fortfarande som han. Precis innan de skulle gå nämndes den saknade barstolen och att det finns ett loft. Ok, sa polisen, vi kanske ska titta där uppe också. Vi lånade en liten trestegs-stege av grannen under och Mark försökte öppna luckan. Hm, den sitter väldigt hårt, sa han. Som om den har svällt igen. Han bad polisen hämta kofoten som han sett i Henrik’s lägenhet för att bända med. Efter en liten stund frågar han mig, ”Finns det fler vägar in på vinden?” ”Nej,” svarade jag. ”Hm, it’s not looking good, it has been nailed down from the inside.” Det var då det brast för mig. Jag gick ner till Andy och grät mot hans bröst medan han försökte trösta mig. När de fått upp luckan gick polisen upp men kom ner väldigt snabbt igen och sa åt alla att ta några steg tillbaka, att gå ner till lägenheten. Jag satte mig på Henrik’s säng och grät. Efter några minuter kom Andy och Gori in och Mark kom ner och sa att ja, Henrik ligger där uppe. Han hade hängt sig och han hade varit där ungefär en vecka. Jag frågade om jag fick se honom men både polisen och Mark sa att det var bäst om jag inte såg honom. Vi stod alla fyra och kramade om varandra medan polisen gick ut för att ringa sin chef. Vid varje död som de påträffar måste överstekonstapeln komma ut för att leda det hela tydligen. Vi gjorde inte så mycket mer där utan åkte hem. I bilen hem satt vi båda och grät okontrollerat och kramade varandra bäst det gick. Jag var lite förvånad över att se Mark så emotionell. Jag tror att hans jobb kom lite för nära plötsligt. Han hade kvällen innan haft en hängning genom jobbet och han hade varit den som skar ner kvinnan från snaran och ja… det är ju inte så kul helt enkelt. Jag undrar hur Mark kommer reagera när han får nästa hängning. I bilen på vägen hem ringde Henrik’s pappa. Polisen hade förbjudit oss från att prata med hans föräldrar eftersom besked som dessa inte ska ske över telefon, av förklarliga skäl. Det höll vi ju med om så när han ringde torkade jag tårarna illa kvickt, harklade mig och svarade med min receptioniströst och sa att vi var på väg hem, att vi inget visste, att polisen tagit vår anmälan av honom som saknad och att vi skulle ringa imorgon om vi visste något mer då. Det var ett av de svåraste samtalen jag gjort i hela mitt liv. Att ha vetskapen om att Henrik låg död på vinden men låtsas som ingenting till hans pappa skar i mitt hjärta. När vi kom hem satt vi i soffan och tittade på Henrik’s och mitt bröllopsfoto. Förmodligen en av de lyckligaste dagarna i hans liv. Nästa morgon ringde Andy och berättade att polisen sagt att det var bäst om vi berättade för Henrik’s föräldrar trots allt. Jag ringde till den svenska polisen och de sa att de skulle skicka ut en bil till hans mamma och en till hans pappa. Dock ringde Maj och Kåge till Andy flera gånger och tillslut tog Andy och jag beslutet att vi skulle ringa konferenssamtal och berätta för dem. Det, är nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Hur berättar man för någon att dess son har begått självmord? Henriks pappa grät, hans mamma utbrast ”Åh Henrik mitt älskade barn!” Vi satt alla fyra och grät tillsammans. Fruktansvärt. Jag stannade hemma på torsdagen och fredagen. Hela min värld kändes raserad och jag satt mest och stirrade framför mig. Det gick några stunder då det var som vanligt, men sen brast allt igen. Mark hade en tid hos kiropraktorn så vi tog bilen till Richmond. Jag var väldigt rastlös, först när vi satt på cafet och åt en fry up kände jag att jag måste gå så fort vi ätit upp. Mark fick knappt avsluta sin bacon innan jag var upp ur stolen. Vi gick förbi Lidl för att köpa grönsaker till marsvinen och det var samma sak där, jag hade plockat ihop de grönsaker vi behövde och Mark fnulade med nåt nån annanstans och jag kände ett akut behov av att komma ut ur affären. Sedan när vi satt i bilen på väg till Richmond hade Mark knappt slagit av motorn innan jag var ute ur bilen. Vi fikade på Coffee Republi först (det var på Coffee Republic i stan som Henrik och jag satt när vi kom överrens om att vi inte skulle komma tillbaka till varandra och han grät som ett barn) och jag kunde max sitta stilla i en kvart innan jag måste ut. Väl hos kiropraktorn somnade jag i väntrummet, nickade till sittande, av ren utmattning. När vi kom hem la jag mig i soffan och jag har ett svagt minne av att Mark la en filt över mig, men sedan sov jag. Rent allmänt har jag sovit hyfsat bra, trots det som hänt. Jag drömmer konstigt, men jag sover i alla fall. Jag somnar utan större problem och jag sover obrutet. Förutom häromnatten. Jag låg i sängen och Mark hade precis somnat eftersom han skulle upp tidigt nästa morgon. Jag lät tårarna falla och pratade med Henrik. Jag vill så gärna träffa honom igen, jag vill prata med honom. Jag har så många frågor, så mycket jag vill säga till honom. Jag gick till jobbet på måndagen, men det var väldigt svårt. Jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet och spenderade mest tiden till att ringa runt till advokater och prata med Andy. Eftersom Henrik’s föräldrar är i Sverige måste vi ta hand om allt praktiskt på den här sidan. Andy har fixat kremering, haft kontakten med the Coroner och polisen och tillsammans har vi tagit hand om det finansiella såsom Henrik’s lån och bankpapper. Den biten är bara ett stort skämt. I tisdags gick vi in i hans lägenhet, vilket i sig var en otrolig pärs. Vi tog dit en låssmed eftersom varken the coroner eller polisen hade hans nyckar. Låssmeden var ju en historia för sig, snacka om oproffessionell!! Jag ringde och förklarade situationen och sa, vad behöver du från mig för att släppa in oss och byta lås? Godkännande från next of kin? Godkännande från polien? The coroner? Umm, ja, jo, det är ju en svår situation… Hmm… Sen var han tyst en kort stund och sa sedan, ”Men ska du ringa mig imorgon och säga att du har låst dig ute dåra?” Plonker.Så det var det vi gjorde. ”Hej, jag har låst mig ute, kan du släppa in mig och byta lås?” Inga problem. Inom fem minuter hade han öppnat dörren för oss och gav oss nya nycklar. Innan vi gick in kramade vi om varandra och sa, ok, nu gör vi det här. Be strong. Men det var fanimej inte lätt att vara stark. Att komma in i Henrik’s lägenhet och veta att han låg nedfryst på bårhuset och vi gick igenom hans grejer… fan. Det är inte lätt. Andy hittade en hel hög med papper, oöppnad post. Vi gick igenom den högen och det ser inte bra ut. Henrik är en otroligt intelligent människa och han var en sån där person som alla älskade. Han var en social kameleont, passade in var som helst, hur som helst. Alla tyckte om honom. Men papper? Nej, den biten kunde han helt enkelt inte klara av. Och det som förbryllade mig mest var att han på jobbet skötte allt pappersarbete utan problem! (or so it appeared at least.) Nåväl, det blev tillslut ett skämt eftersom Andy hittade flera högar med oöppnad post. Med jämna mellanrum började han garva och kom tillbaka med en till hög. När vi öppnat all post insåg vi att han aldrig öppnat ett endaste kuvert sen Juni 2005. Han hade bara gömt dem på olika ställen i lägenheten. (Och fram till Juni 2005 hade hans ex, Jo, tagit hand om den hög med post som hon hittade, all post från när han hade flyttat in…)Andy och jag utvecklade en ganska bisarr galghumor där vi satt och sprättade kuvert. Det var enda sättet att överleva, att skoja om det. Vi pratade om Henrik, hur han var, och vad han skulle säga om han såg oss. Jag tittade upp mot taket och sa att jag kan precis se honom sitta där uppe och skratta åt oss! Ja, svarade Andy, och han håller sig för huvudet och utbrister ”ANDY! NEJ! Inte öppna den, aaahhh… aj aj aj…. !” och jag skrattade. I all misär… Vi hittade ett gäng nycklar på hans kyl och jag gick för att prova dem. Henrik’s lägenhet har två dörrar, en övre dörr på övervåningen och en nedre dörr. Vi hade öppnat den nedre dörren och jag provade först nycklarna inifrån på den övre dörren men gick sedan ut för att prova dem utifrån. Den övre dörren är direkt under vindsluckan och jag stod där och provade nycklar när jag plötsligt insåg vart jag stod. Jag stelnade till och sakta vände jag huvudet upp. Luckan var inte tillbakalagd och det var blodspår på kanten. Jag tog ett djupt andetag och vände mig om, gick ner och in och fram till Andy och han höll om mig. Vi gick igenom alla papper, sorterade in dem i fack och jag ringde ett par samtal för att se vad som behövde göras och de flesta sa att vi skulle skicka in en kopis på dödsattesten. Vi gick också igenom sakerna under hans säng. Där hittade vi en liten Vivi-låda. Han hade sparat alla kärleksbrev och vykort jag skickat till honom. Vi hittade hans gamla plånbok med mina foton i. Jag satt på golvet vid sängen, golvet som jag en gång ägt tillsammans med Henrik, och tittade på mina brev. Andy sa att det nog inte var den bästa iden att läsa dem just nu. Nej, det tror inte jag heller. Efter ett tag sa Andy att han hade samlat sig tillräckligt för att gå upp på vinden och se om det fanns något av Henrik’s grejer där. Med hjälp av en liten pall klättrade han upp och plockade ihop det som Henrik tagit med sig upp. Det var ett cigarettpaket, en ölbruk, en ficklampa och så den stora samuraikniven. Allt hade blodstänk på sig, förmodligen hade det droppat när repet skar in i halsen på honom eftersom han inte haft några andra skador. Andy hivade också ner barstolen till mig och den hade skoavtryck på sig. Precis innan Andy hoppade ner tog han skruvmejseln som Henrik använt för att skruva igen luckan och skruvade ut alla skruvarna. Han satt där uppe med benen dinglande ner och sa att det kändes väldigt olustigt, just den skruvmejseln som Henrik använt, fast åt andra hållet så att säga…Vi la på luckan och det enda som vittnar nu är ett par blodfläckar på luckan och blodspåret på kanten. Jag måste prata med min hyresgäst också. Hon bor ju precis på andra sidan. Stackars tjej. Jag förstår om hon flyttar. När vi var klara i lägenheten gick vi till en pub i triangeln och åt en fry up. Det är mycket vi har att prata om och vi behövde lugna oss lite. Jag ringde till jobbet och Tom sa att jag nog skulle ta resten av veckan ledigt. Det var en otroligt lättnad av höra det. Jag hade inte vågat fråga själv eftersom jag kände att jag inte riktigt kunde be om compassionate leave eftersom jag ju inte längre var gift med Henrik, vad var jag så ledsen för liksom? Det känns så skönt att de förstår hur svårt det här är.När jag skulle köra hem ringde jag Mark och sa att jag var på väg hem. Jag sa också att jag haft en riktigt svår dag och att jag förmodligen inte skulle vara så trevlig när jag kom hem. ”I’m incredibly fragile, I will break and snap for nothing. Jag bad om ursäkt i förskott för om jag skulle skrika eller på något annat sätt vara otrevlig. ”Det är lugnt Vivi” sa han, jag förstår. Kom bara hem och säg och gör vad du vill. Direkt när jag kom in frågade han om han skulle tappa upp ett bad åt mig, bless. Andy och jag kom överrens om att vi skulle ses på onsdagen och gå igenom lite grejer hemma hos honom. Vi pysslade med alla papper, skrev brev och jag ringde advokater för att se om vi kunde lokalisera hans testamente. Hans exflickvän sa att han har ett tydligen. Vi pratade också ganska mycket. Bland annat pratade vi om att Henrik ju bedrog mig precis i uppbrottet. Jag har gått omkring och känt mig skyldig i drygt fem år för att jag träffade Mark. Vi gick på lunch tillsammans rätt ofta eftersom vi jobbade tillsammans. Dock gjorde vi aldrig något, vi var inte ens särskilt touchy-feely med varandra. En dag satt vi i Dundonald park och vi pussades, en snabb puss, inga tungor, inget annat, bara en snabb fjäderlätt puss. Efter det hade jag så enormt stora skuldkänslor att jag knappt visste vad jag skulle göra av mig själv. Sedan kom ”The Night”, 17 Maj 2001 då Henrik aldrig kom hem. Jag vaknade på fredagsmorgonen och fann sängen orörd på hans sida. Jag ringde Andy och grät och frågade om han visste vart Henrik var. Det visste han nog, men han sa inte så mycket. Hur kunde han, han var ju Henrik’s kompis liksom. Han har berättat nu att han sa ett och annat till Henrik, men det sa han naturligtvis aldrig till mig. Den kvällen gick jag ut med Janna, Mark och Dave. Mitt under kvällen föll det sig så att jag berättade för dem att Henrik inte kommit hem kvällen innan och att jag var rätt arg på honom.Mark och jag pratade mycket den kvällen. Vi pratade om våra förhållanden och hur vi kände för dem, Henrik och Rhian. När klockan var närmare midnatt tänkte jag att jag nog skulle åka hem i alla fall. Mark sa att det var ju inte det bästa att åka genom Croydon sent en kväll själv som tjej, han skulle skjutsa mig. Well, sa jag, du har ju druckit, du kan väl inte köra? Vi kom överrens om att vi skulle vänta ett par timmar i hans bil tills han nyktrat till lite och sen kunde han köra hem mig då. Utan att gå in på detaljer kan jag väl erkänna att det hettade till lite i bilen, MEN, jag vill göra klart att vi kysstes aldrig och vi hade alla kläder på oss. (Med andra ord, vi var rätt oskyldiga.)Såsmåningom började vi köra hem till Crystal Palace och jag kommer aldrig glömma den natten. Vi skrattade och skojade i bilen eftersom ingen av oss hittade från Wimbledon till Crystal Palace och vi körde mest fram och tillbaka. Jag fick syn på en nattbuss och hojtade glatt ”Ah! That bus goes to Crystal Palace! Follow that bus!” Mark hade svåra problem att följa bussen på lagom avstånd så att vi inte tappade den, men samtidigt inte körde om den när den stannade på busshållplatser!! Vi skrattade så att vi fick ont i magen! Efter en stund sa vi att det kändes inte rätt, det kändes som om vi åkte in mot stan… Jovisst, bussen går mellan Oxford Circus och Crystal Palace och vi hade naturligtvis börjat följa efter den som gick FRÅN Crystal Palace….! Efter många om och men kom vi tillslut till Tulse Hill och därifrån visste jag vägen hem till Crystal Palace och jag fick direkt en klump i magen, det betydde ju att bilresan snart var slut… När jag kom upp i lägenheten kände jag mig så otroligt skyldig, jag hade ju dels kramat Mark litegrann (för mer än – om än heta - kramar var det inte!) och sen hade jag skojat och skrattat med honom i bilen hem. Ett par veckor senare sov jag över hos Mark. Han och Rhian skulle till Wales den kvällen egentligen. Vid åttatiden eller så gick han hem och sa till Rhian att hon kunde ju köra först. Poängen var att de skulle köra olika bilar ändå, hon skulle köra hem Saphy och Mark skulle köra sin van så hon kunde lika gärna åka och sen skulle han komma nästa morgon. Vi sov i samma säng den natten, men återigen, jag tror knappt vi kysstes. Vi kramades och vi höll om varandra, men det var så långt som vi gick. Det här har både Mark och jag haft stora problem med. Vi har båda känt oss skyldiga, som de stora bovarna i dramat. Det var ju vi som lämnade våra partners för varandra. Henrik tog vår split väldigt dåligt, han var väldigt ledsen och jag mådde hemskt dåligt över det. Jag menar, det måste ju ha varit det kortaste giftermålet nånsin, knappt ett år fixade vi, eller jag. Well. Jag kanske inte behöver känna mig så hemskt när allt kommer omkring. Jag frågade Andy om den där kvällen i Maj när han inte kom hem. Jag sa ”Henrik bedrog mig va?” Andy tittade på mig och sa, ”Vivi, fråga inte om du inte vill veta.” ”Men jag vill veta” sa jag. ”Ok,” sa Andy, ”menar du före eller efter bröllopet och före eller efter ni flyttade till England?”Öhhhmm….. Right… Allt fick helt plötsligt ett annat perspektiv. Så han bedrog mig i Sverige. Och i England. Före bröllopet. Och efter bröllopet. Jaha. Ok. Nu vill jag VERKLIGEN prata med honom. The fucker. Quite literally. Andy förklarade att Henrik faktiskt älskade mig, det gjorde han, men han hade möjlighet att knulla runt och han tog den chansen. Andy sa att Henrik såg det inte som något viktigt. Jag var den som betydde något. Allt annat var bara sex. Jaha. Vad bra då. Nu vet jag inte vad jag ska tro. Eller tycka. Eller känna. Ja, förutom att jag inte alls känner mig det minsta elak längre för att jag lämnade honom. Eller det minsta elak för att jag – wooo, shock horror – sov BREDVID Mark en natt. Henrik var en otrolig människa, det går inte att komma ifrån. Han betydde väldigt väldigt mycket för mig. Jag gifte mig ju med honom, trots allt. Han var en charmör, han var helt fantastisk med barn. Han var väldigt duktig med sina händer i träslöjden. Han var väldigt intelligent, han kunde och visste otroligt mycket. Han var rolig, han var kvick och hans humor slår det mesta. Han fick mig alltid att skratta. Det var nog därför jag gifte mig med honom när han friade. Han friade till mig på ett knä, på toppen av Montparnasse Tower i Paris. Det var dimmigt men vi hade ändå hela Paris runtomkring oss. Han var så romantisk, så känslig, så vacker. Han brukade massera mina fötter varje kväll. (Det har jag förvisso lyckats få Mark att göra också…!) Han brukade gå upp på mornarna när vi bodde i Solna tillsammans och göra frukost medan jag duschade. Sedan åt vi tillsammans och när jag gått brukade han skriva ett litet mail till mig som jag fick när jag kom till jobbet. Han brukade skriva små anekdoter eller bara att han älskade mig. Han brukade beskriva hur jag sov, och hur han brukade titta på mig, stryka med handen över min rygg, hur han älskade de där små fjunen på mitt ryggslut, hur han brukade klappa mig just där när jag sov.Vila i frid, Älskade Henrik.

Av Vilhelmina - 15 augusti 2006 10:07

25 Augusti 1998 - MåndagSenaste skivan; Absolute Mobile. Ett måste för varje mobilfan. Lär dig texterna till din ringsignal utantill! Jag kom på en lösning på ett problem på jobbet idag, det kändes väldigt bra. Nu gäller det bara att få de andra på jobbet att inse att det är jättebra om jag programmerar om halva växeln... ;-) Jag missade girltalklunchen med en halvtimme idag. Hängde inte med i mailtrafiken eftersom det var så mycket att göra på jobbet. Fast jag fikade en halvtimme med dem i alla fall. Efter jobbet mötte jag upp Henrik och vi gick från Centralen till Wayne's på Kungsholms Strand. Det är en rejäl promenad. Trodde inte det var så långt. Jag hade mina nya skor som jag köpte igår.... Aj! Wayne's var stängt så vi tog 59'an till Götgatan. Det såg helt trashat ut på Wayne's, helt klart inga seriösa som jobbade idag. Ingen brydde sig om att plocka bort från borden eller hålla snyggt. Trist. Vi gick ner till BioPalatset och kollade vilka filmer som gick. Henrik ville, men jag ville verkligen inte. Grejen var att jag lovat honom att göra precis vad han ville, och hade redan brutit det löftet... Inte bra. Men han tvingade mig inte att gå på bio med honom. Skönt. Vi gick bort till Skanstull istället, tog 4'an till Fridhemsplan och gick hem. Mycket prat, barnuppfostran, plugg, jobb och allmänt kackel. Det är så skönt med Henrik, man kan prata om vad som helst med honom. Han är så bred. Och så är det skönt att vi GÖR saker. Det verkar vara typiskt kvinnligt att vilja göra saker och inte bara gå hem och gosa. Jag vill ha något att minnas, på nåt sätt. Jag vill uppleva, se och vara där det händer. Inte för att det hände så där extremt mycket upphetsande, men vi gjorde vad vi kunde i alla fall! Elle kom upp en sväng på jobbet idag. Hon ville gå och shoppa med mig på torsdag, och det kan man ju inte säga nej till ;-) /Vivi 26 Augusti 1999 - Torsdag PAYDAY!!!! Whheeeeehaa! Jag älskar att få lön. Det är verkligen en höjdpunkt! Tågflirt På tåget i morse satte sig en ung kille mitt emot mig. Han såg inte gammal ut, 18-19 kanske. Inte för att jag själv är så himla gammal med mina 24 men jag är i alla fall äldre. Anyway, han påminde mig om Jörgen på något sätt. Hans appearance, hans style, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Det är otroligt smickrande att inse att någon flirtar med en. Det jag däremot inte förstår är att det händer när jag känner mig såhär; håret hänger, finnarna frodas och jag är allmänt missnöjd. Till råga på allt är det här den andra killen den här veckan som flirtar med mig..... Engelsk humor Britter är speciella, ett eget folkslag, ingen har påstått något annat. Däremot blir man väldigt medveten om det när man utsätts för deras humor. Varje morgon åker jag buss 38 från Victoria Station och passerar en affär som heter Cordings. De säljer kläder och tillbehör för fågeljakt bland annat. De har dock såpass mycket humor att de driver med sig själva i fönstret. På ena sidan entrén står det med gröna bokstäver över hela fönstret "Hold still man..." och på andra sidan entrén står det "Never mind the bird, where is my hipflask". Det ger ju en perfekt bild av hur fågeljakt går till....! Björnbärsriket England På väg in till Victoria passerar man en liten sänka eller vad man ska säga. Det ser ut som om det har varit något under, men nu är det övertäckt med buskar. Björnbärsbuskar. Ett område stort som kanske 250 kvm övertäckt med björnbär. Mogna, svarta, saftiga björnbär. Jo Patience is one of them Jag känner mig som en idiot ibland. Det finns vissa här på kontoret som jag gillar men ändå inte gillar. De har som ingen aning om hur man beter sig. De kan skälla på en, (utan anledning) för att avsluta med, Alltså, jag skäller inte ut dig, men... Jag känner mig som en idiot när jag fortsätter vara trevlig mot dem. Precis som om jag inte fattar att de inte är schyssta. Som om jag är för dum för att sluta le. Som om jag bara har ett läge, alltid le, vad som än händer. /Vivi 25 Augusti 2000 – Fredag – Gifta! Gifta! (kortet jag hade här ligger på en annan dator, sorry.)29 Augusti 2000 – Tisdag – Vi har gjort det! Wow! Det gick! Jag grät inte och jag lyckades klämma fram ett jaa! När jag skulle och Henrik sa också ja. Jag sa efter prästen, och han förklarade oss man och hustru! Det var en sagolik dag, helt fantastiskt. På morgonen åkte Henrik till Richard, och de skulle spela tv-spel eller nåt annat för att få tiden att gå. Jag och pappa åkte till Lucys hotell och plockade upp henne. När vi kom till frissan kramade Linda om mig och sa att det här blir jättefint Vivi, ta det bara lugnt! Hon tuperade och sprejade hela håret, formade och pulade. 100 hårnålar och två flaskor spay men sedan satt den där, kronan och slöjan. Lucy fotade mig, Linda fotade mig. Jag klädde på mig, försiktigt för att inte släpa klänningen för mycket i håret på golvet. Sedan återstod bara att vänta på Henrik. Kvart i två hade vi sagt. Tjugo i ringde jag på Richards mobil, och han sa, vrid på huvudet Vivi... Och där stod de, de hade stått utanför i fem minuter och inte vågat gå in! Han var så fin, Henrik i sin aprikosa kravatt och gyllene väst. Nya skor och en svart kavaj. Min prins! Linda följde med oss till fotografen och sedan lämnade hon oss. Vi tog två serier så att vi fick med Richard och Lucy också. Man gör det bara en gång och jag betalar gärna lite extra för att få med Lucy, min tokiga kollega som faktiskt gick igenom det hela. Hon skojade inte när hon sa att hon kunde vara tärna. Hon var super förresten. Hade nog aldrig kunnat få en så bra tärna. Hon kunde allt, visste vad hon skulle göra och hjälpte mig med allt. Hon gav mig ett litet paket, två sidennäsdukar. Jag hade ju sagt att hon skulle ta med tissues till mig, och det gjorde hon med besked! En vit och en ljust rosa. Den vita hade jag i handen hela akten, krampaktigt och den gav mig styrka! Rolls Roycen plockade upp oss i Högdalen klockan tre och vi gled runt i Huddinge och Älvsjö till klockan 15.45 då vi ställde oss strax utanför kyrkan. Då var jag bra nervös. Jisses!! Sedan gled vi ner, jag fick syn på pappa och vinkade honom till mig. Han kom och fick sin knappnålsblomma av Lucy och sedan gick vi in i vapenhuset. Henrik och Richard gick till sacristian och jag, pappa och Lucy väntade i vapenhuset. Då höll jag på att kissa på mig av nervositet! Sedan, så fort Mendelsohn började spela så rann allt av mig. När jag kom ut i kyrkan och såg alla, alla mina vänner och min släkt och Henriks släkt. Då kunde jag inte låta bli att le, jag log och strålade mot alla! Jag hade trott att jag skulle vara nervös och bara stirra i marken, men jag är väl för mycket receptionist för att låta bli att le. Fredrike började med att sjunga "Älska mig för den jag är" och det var jättevackert. Då hade jag tårarna i halsen, men under psalmen sedan lugnade jag ner mig. Sedan gick allt superfort och jag klarade att säga efter prästen, det är det viktigaste. På kyrkbacken kastade folk solrosfrön och ris på oss och vi log! Vi log och vi fotades! Alla ville krama oss, vi var medelpunkten! Såklart! Resten av kvällen gick fort, men det var underbart. Vi kom till Herrängens Gård, fick välkomstdrink och där stod alla och vi minglade en stund innan vi satte oss till bords. Petra var Toastmaster, eller Toastmadame/Toastmistress som Henriks pappa sa och ledde allt. Super-Petra! Kvällen fortsatte för oss på Lady Hamilton där jag spenderade halva natten med att reda ut mitt hår, skaka av mig alla risgryn, borsta håret och slutligen, kunde jag ta en dusch och bli människa igen! Det är fantastiskt underbart att bära brudklänning, men förbaskat jobbigt också. Jag fick ont i huvudet av att hålla koll på kronan och slöjan hela tiden. Och mamma fick gå på toa med mig för att hålla upp klänningen. "Det var inte igår jag fick hjälpa henne på muggen" sa mamma med ett leende till de som tittade lite konstigt på oss när vi kom ut tillsammans! Följande morgon hämtade Kåge oss och körde ner oss till Nynäshamn och ut till Norrö i hans stora båt. Underbart väder, underbart att vara ute. Vi började med att ta en tur i jaktkanoten i sundet. Fantastiskt fin båt. Idag är det som sagt tisdag och mamma och pappa har precis varit ute en sväng. Vi är nästan ensamma på ön och det är ljuvligt. Vi bara slappar, bastar, badar, solar, åker båt, sover, läser. Precis som det ska vara på semestern. Nu är vi också uppkopplade, även om vi inte kollar mailen så ofta! Kram på er! /Vivi 26 Augusti 2001 - SöndagTrottmossaInga prickar. Jag ar hos Mark och de har inte svenskt tangentbord installerat. Illa, jag far klara mig anda.Mark och Paul tittar pa Monthy Pyton och jag slappar framfor datorn. Lagom avspant. Det regnar och jag ar ratt nojd med att inte gora nagot sarskilt. Jag ar ganska stressad over det faktum att det var den 25 Augusti igar. Sad. Jag tror inte Henrik och jag kommer tillbaka till varandra. Han ar en underbar manniska och jag alskar honom, men var vi menade for varandra? Jag vet inte, det ar svart att veta. Vi far se hur det gar. Min semester ar slut och jag har bara idag och Mandagens Bank Holiday kvar. Barbara har en vecka kvar vilket innebar att det formodligen ar ratt lugnt for mig. Jenny ar tillbaka fran Kina forresten. Lou ringde mig och sa att hon hade en overraskning for mig, och att vi skulle ses pa Fredagen pa Alton House. Nar jag kom in pa puben och hade fixat oss en flaska vin kom Jenny ut fran toan, oh my god! Jag kastade mig om halsen pa henne och vi kramades hysteriskt. Hon ar sa underbar! :-) Hon ska tillbaka till Kina pa tisdag, och sen kommer hon tillbaka mer eller mindre direkt nar hon borjar Uni. :-( Jaja, nar hon ar pa Uni kan vi i alla fall maila mer frekvent.Kram Vivi29 Augusti 2002 - TorsdagHe did it!Mark har klarat första testet på sin bana mot Ambulans Tekniker! Han var jättenervös kvällen innan och vankade av och an. På kvällen efteråt så möttes vi och gick till The Swan för en snabb drink så att han kunde berätta allt för mig. Dels hade de fått göra ett lyftprov, vilket han hade trott skulle vara typ lyfta en låda upp och ner för att visa att man är hyfsat stark och kan lyfta rätt. Nejdå, det var att springa två trappor upp och hämta en dummy-docka som vägde ca 50kg och sen bära ner fanskapet till den (symboliskt) väntande ambulansen! Och det gällde att inte slå skallen på dockan i väggen runt hörnet... De jobbade två och två men eftersom de var udda deltagare i gruppen så fick Mark göra det två gånger. Han sa att det var jättetungt och han var bra så svettig efteråt! Sen gjorde de ett test som bestod av 60 frågor på 60 minuter. Det var dels mattefrågor typ ”om ambulansen gör av med x ml av blahblah när den kör i x mph, hur mycket har den gjort av med efter att ha kört från St Georges Hospital till Thomas St Guy’s Hospital, vilket är x miles och har en medelhastighet på x mph?” De fick inte ha miniräknare... Sen var det frågor på Entonox vilket är en gas som används vid smärtlindring. Det hade de fått papper på så de hade pluggat och det sa han var inga större problem.De hade även ett dictate test. Det var för att se om de kunde skriva ordentligt och stava någorlunda... Det roligaste var nog ändå att sätta samman en tub med Entonox. Han kom in i rummet och där stod ett bord med en massa delar och mannen sa bara, ”Here is all the parts, your time starts now.” Right... så om jag stoppar in det här munstycket här... och sätter den här kranen här... nehej, inte det, umm, här då? Right.... och så drar vi åt, sitter den nu? Han klarade det i alla fall, under två minuter!När vi satt på puben så sa han att han kunde ringa dan efter för att få resultatet och att han förberedde sig på ett negativt svar. Han kände att han hade gjort sitt bästa och att det kanske gått bra, men han ville inte bli besviken. Jag försökte intala honom att han måste tänka positivt. Inte sjutton tänker Beckham före en match ”Alright, I shall not be disappointed when I miss the goal tonight”. Det gäller att tänka positivt, tankens kraft är starkare än du tror. Bara du tänker och tror riktigt mycket så går det. Look at George Bush, hur kom han dit? Inte genom att se sig själv som en loser, det är ett som är säkert. Jag sa åt honom att visualisera hur han ringer dem och hur de säger ”Congratulations Mr Whitfield, you have been successful and we will send you details of the next assessment.” Och, som sagt, det gick vägen! Nästa steg är Physical Health test, Driving test och intervju. Physical Health och Driving ska inte vara några problem. Jag tror inte intervjun är det heller, men han oroar sig för den. Jag känner mig hängig. Jag tror jag är på väg att bli förkyld. Jag avbokade Step’en ikväll just in case. Tänkte att det kanske blir bättre så jag tog med mig gympakläder, men nu känner jag mig värre än jag gjorde i morse! Får se om jag går till jobbet imorgon. Jag har tittat på andra, billigare cd/mp3-spelare, men det är Rio SP250 jag vill ha. Den jag tittade på idag kändes bara plastig och sen kunde man inte ladda batterierna i den. Den hade bara 45 sekunders antiskip medan SP250 har 8 minuter! Jag tror nog jag ska lyda Ida, det är roligt med leksaker! Till något helt annat, Andreas pappa har blivit mördad på Kuba. Det stod om det på Aftonbladets hemsida. Snacka om stressigt! Han fick ta alla sina sparpengar för att åka dit och nu strular det med alla myndigheter och skit. Precis det man behöver när en familjemedlem tagit av hatten. Kram Vivi20 Augusti 2003 - OnsdagInternal Opportunity – PA to Training Division Executive Management Team.Following Viv Lind's promotion to PA to The CEO of Parity Group Plc, Parity Training are looking to recruit a PA to the MD and Executive Management Team. The role provides professional administrative and business support services to the Managing Director, Operations Director and Sales Director. The role will be based in Wimbledon.Successful candidates must be professional with excellent communication and organisational skills and the ability to act on their own initiative. An enthusiastic and positive can do attitude are also essential attributes.All applicants must have advanced Microsoft Office Skills and a minimum of 2 years PA/Team Secretary experience in a fast paced business environment.If you would like more information or are interested in applying for this role, please contact Sinead Sanderson at s.sanderson@parity.netAll applications must be received by 26th August 2003.If this position is not for you but you know of someone who may be interested don't forget about the Bounty!!*** Är jag verkligen allt det där? Tja, jag måste nog vara det eftersom det är min gamla tjänst de annonserar ut.När mailet gått ut var det många som kom upp till mig och gratulerade mig. Folk mailade och alla sa grattis och undrade hur det känns. Det känns fantastiskt! Jag är nervös, lite rädd att det ska vara för mycket, för stort steg, men sedan slår jag bort de tankarna och säger till mig själv att nu ska jag göra det här. Jag vet att om jag INTE tar chansen kommer jag alltid ångra mig och undra hur det skulle varit om jag hoppat. Nu ska jag göra det här och om jag får problem så får jag se till att lösa dem. Min största fruktan är att jag ska finna det tråkigt, tyst och för lugnt. Det är en ren ”one to one” tjänst och om inte Ian ger mig mycket att göra så kommer det vara lugnt. Jag pratade med Penni om det och hon sa att tjänsten blir vad jag gör den till, vilket är sant, men, om jag inte har den personliga mognad och erfarenhet som krävs för att ta för mig, hur kommer det gå då? Tänk om jag blir uttråkad men inte klarar att bygga mig en roll som passar mig? Men återigen, jag ska fixa det här. Jag har tid på mig, jag behöver inte vara up and running inom en månad. Ian sa till mig under intervjun att de är medvetna om mina kunskapsluckor och att de kommer sätta upp ett utbildningsprogram för mig direkt när jag börjar. *** Jag var valpvakt igår! Det var Sian’s födelsedag och hon var ute med Doug och Charlotte för en curry och hon frågade mig om jag ville se efter Puppy. Jag matade henne och satt och kelade med henne i flera timmar! Hon är den absolut sötaste valpen någonsin! Hon har inte öppnat ögonen än och när man tar upp henne så börjar hon direkt leta efter tutten för att äta. Om man håller handen i närheten av hennes huvud och hon känner ens skinn så börjar hon slicka och suga och om hon får tag i en fingertopp är det kört! Hon känner definitivt skillnad på kläder och hud, hon vet hur tutten ska kännar helt enkelt. Efter att jag matat henne så kissade och bajsade jag henne. Valpar under en viss ålder har inte reflexen att göra det själva och normalt så slickar mamman dem så att de kissar och bajsar. Vad man gör när mamman inte kan ta hand om dem är sålunda att man baddar dem i rumpan med en lätt fuktad bomullstuss! Jag frågade Sian om Puppy’s mamma och hon berättade att det är en otroligt sorlig historia. Mamman är tydligen väldigt väldigt mager, har blivit misshandlad och har inga som helst social skills. Hon ryggar och gömmer sig när man kommer in till henne och Sian sa att hon förmodligen aldrig sett en människa utan att den sparkat eller slagit henne. Fruktansvärt. Efter att Puppy ätit så somnade hon. Hon låg först i min famn på mage, inrullad i en handduk. Efter ett tag sträckte hon på sig och rullade över och låg på rygg på min arm, med magen i vädret och de små tassarna framför sig! Jag matade henne lite till efter ett tag och sedan somnade hon i mitt knä och där låg hon när Sian och Doug kom hem. Jag var så trött men jag hade inte haft hjärta att lägga in henne i buren när hon sov så gott. Stackarn får ju inte tillräckligt med mänsklig värme som det är. Normalt är de ju med mamman 24/7, men den här kotten är ju i buren hela tiden. Nog för att hon har filtar, men det är ju inte som mamman direkt. Jag tror hon gillade bättre att sova i famnen eftersom hon där kände mina andetag och hjärtslag. Sian sa att vi kommer ha henne tills hon är redo att bli utplacerad, ca 6 veckors ålder tydligen. Det kommer bli sååå svååårt! Hon är stor som ett marsvin just nu men när hon är 6 veckor kommer hon vara relativt stor och skutta omkring i lägenheten.... Oh dear vad jag kommer gråta när hon åker. *** Jag flyttade över pengarna från mitt Halifax credit card till mitt lloyds credit card idag. Jag hade tydligen glömt att betala förra månaden – vilket jag har svårt att tro eftersom jag är så otroligt noga med att betala räkningar, men om de säger att de inte har fått en payment så har de väl inte det – och jag ringde dem för att diskutera detta. Killen som satt på andra sidan var så totalt ovänlig och inkompetent att jag tillslut bara sa att nejtack, du behöver inte göra mer. Nästa samtal blir till mitt andra kreditkortsföretag och jag flyttar pengarna till dem. De har lägre ränta och de är bra mycket trevligare! Vilket jag också gjorde. De var naturligtvis glada för mina skulder och tog gärna över dem. Nu väntar jag bara på att pengarna från fyran ska komma så att jag kan betala att det helt. Jag ringde Henrik idag och han undrade också var pengarna var. Jag sa att han skulle ringa Stuart och tjata, det är enda sättet. Nu kanske han fattar hur mycket jobb jag la ner på de där två lägenheterna. Det är ett heltidsjobb att köpa lägenhet i det här landet. Om jag känner Henrik rätt lär han inte ringa så det dröjer väl ytterligare ett par veckor innan något händer. Kram Vivi27 Augusti 2004 - Chockad!... Mållös. Jag är totalt mållös! Sååå otroligt chockad över att jag känner Anni att jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv! Dagen började väldigt bra. Mark jobbar dagskift idag och det betyder att han badade före mig. Att han badar före mig i sig själv är väl inget att glädjas åt men det innebär att han väcker mig och har då redan tappat upp ett nytt bad till mig, DET är värt mycket! (Ni som bor i Sverige förstår inte vidden av detta. Försök tappa upp ett bad men du får bara ha kranarna på en kvarts tryck... Det är ungefär så lång tid det tar för mig att fylla badet med vårt usla vattentryck. Jävla England.)Det är väldigt struligt att ta sig in till jobbet nu; tågen går ju inte och bussarna är omdirigerade eftersom de har rivit upp gatan uppe vid stationen. Det betyder att jag måste gå en och en halv kilometer till nästa busshållplats bara för att ta bussen till en annan station. Det tar mig dubbelt så lång tid att åka till jobbet. Igår rev jag upp Mark ur sängen på hans lediga dag – trots att han var förkyld – för att skjutsa mig till Wimbledon. Söt som han är gjorde han det och jag kom in i tid i alla fall. Idag frågade han om jag ville ha skjuts nånstans eftersom han ändå ska till jobbet, men vi kom fram till att det var enklast om jag följde med hela vägen till New Malden och tog tåget därifrån istället. Det betydde omväg för mig men i gengäld färre byten och trevligare resväg. Vi pratade i bilen till hans jobb och jag kände mig verkligen på gott humör. På tåget fick jag sittplats och jag lyssnade på musik som gjorde mig så glad så glad! Abba’s Dancing Queen är det svårt att sitta still till och när Waterloo gick igång (när jag var strax utanför Waterloo Station faktiskt!) hade jag stora problem att inte flina brett och börja dansa. Strax efter kom filmmusiken till Amelie från Montmartre och det är få låtar som får mig på så gott humör som den.Det regnar, är grått och mulet, trist väder men attans vad jag var på gott humör! Jag gick förbi Tesco på vägen in, köpte med havregryn så jag kan göra gröt (åt ingen frukost hemma) och lite lönnsirap, banan och light muscovado sugar, vad nu det heter på svenska. En kopp chai-te, gröt med banan och lönnsirap och en nektarin skuren i bitar, ahhh! Och så får jag syn på Anni’s kommentar på Pock’s text King Island...! Anni och jag bodde grannar! Bästa Anni! Min favoritgranne som jag jagade spindlar i tvättstugan med! Som vattnade mina blommor när jag var borta och som alltid hejade så glatt när vi stötte på varandra utanför huset. Helt otroligt. Jag gillade Anni från första stund när hon dök upp på Hypodea och nog kändes hon bekant, men jag tänkte inte på att jag faktiskt KUNDE känna henne i verkligheten... Ja jag säger då det.23 Augusti 2005 – My stuff!Mamma och pappa har kommit med mina grejer fran Sverige. Det var bade roligt och jobbigt att se allt igen. Vissa dagbocker, papper, foton som jag inte alls ville se. Andra som jag jublade hogt over. Och sa Henriks saker... Allt blandat i en enda rora. Nar vi stallde upp allt pa vinden var vi ju nygifta och hade inte en tanke pa att nar vi sedan plockade ner det igen skulle det vara som skilda. Det tog tva timmar att ga igenom kartongerna och plocka ut hans saker. En kartong och tre kassar blev det till honom som vi akte over med. Det var nog sista bandet till honom, nu finns det verkligen inget mer som binder oss samman. De hade med sig brudklanningen ocksa. Pappa och Mark var i koket och jag skuttade i den for att se om den passade. Det gjorde den inte, jag har blivit storre!! Mamma kampade med blixtlaset dar bak men nej. Det spelade ingen roll hur mycket jag holl andan, upp gick det inte! Mark fick nastan en hjartattack nar jag kom ut i koket kladd som brud, med slojan och allt! Oh! sa han, you look... gorgeous!! Han kunde inte slita blicken fran mig! Och pa satt och vis forstar jag honom, JAG var kanske inte sa speciell, men klanningen ar fantastiskt vacker och aven om jag inte fick upp dragkejdan hela vagen dar bak sa satt den fint, det var bara det sista som fattades. Pa sondagen akte vi till Arena Essex och gick pa Folkrace. Det var verkligen jattekul och om det inte vore sa langt dit hade nog jag och Mark akt tillbaka en annan dag for att titta mer. I sverige brukar det ju vara mellan 4-6 bilar per race, har var det 37 bilar som mest under ett lopp! Snacka om att det var tryck! Pa kvallen at vi ... SURSTROMMING! Jag formligen alskar surstromming och kunde knappt halla mig och vanta tills potatisen var fardigkokt innan jag kastade mig over maten. Mark och pappa stod pa behorigt avstand nar vi oppnade burken och sedan ojade de sig over stanken hela kvallen! Mark var dock valdigt duktig och tog en tugga, imponerande! Men jag fick ingen godnattpuss den kvallen.... Jag var ledig igar och spenderade dagen med mamma och pappa. Vi akte till B&Q (byggvaruhus) och Tesco; pappa gillar engelskt te och kopte atta forpackningar! Efter en fry up hos Jose akte vi hem och jag tog tag i Henrik's saker. Han jobbade sent men eftersom jag har nycklar till porten stallde vi in grejerna utanfor hans ytterdorr. Det ar ju bara Pascale och Alan & Natasha som gar dar och de skulle aldrig ta nagot. Skont pa nagot satt att inte traffa honom. (Och det tyckte nog han ocksa!)******** Och nu är det Augusti 2006. It’s all so sad.

Av Vilhelmina - 13 augusti 2006 21:20

Jag bara gråter. Det går ett par timmar, allt är ok, men sedan släpper det igen. Jag klarar inte att hålla tillbaka, tårarna faller vare sig jag vill eller inte. Mark kramar om mig och lagar mat. Han frågar om jag vill gå en promenad eller ta en sväng med bilen. När han jobbar ringer han med jämna mellanrum för att se till att jag är ok. Det är jag inte. Eller jo, jag är ju så ok jag kan vara, under omständigheterna. Jag är ok men ändå inte, liksom. Jag kan inte skriva om det än, men jag svarar på mail.

Av Vilhelmina - 12 augusti 2006 13:19

Jag kanske upprepar mig, jag kanske har skrivit det här förut, men isåfall får det bli så. Det är ett sätt att bearbeta.*Två av Guds änglar sökte husrum för natten och knackade på hos en bonde. Han hade det gott ställt och hade möjlighet att ta in änglarna. Dock lät han dem sova nere i den kalla och fuktiga källaren utan att ge dem något att äta för kvällen. Nere i källaren såg den första ängeln ett hål i väggen som hon lagade. Följande natt sökte de husrum hos en annan bonde. Denne bonde var väldigt fattig men godhjärtad och han lät dem sova i det varma stallet på den mjuka halmen. Han delade det lilla kvällsmål han hade med änglarna och såg till att de hade en filt att värma sig under. Följande morgon när alla vaknade var bondens häst död. Den ena ängeln sa till den första:-Hur kunde du låta bondens häst dö, han är ju så godhjärtad. Och den första bonden, han som knappt släppte in oss, hans vägg lagade du. -Saker och ting är inte alltid som de ser ut att vara, svarade den första ängeln. I den första bondens vägg fanns en skatt och nu kommer han inte att hitta den eftersom vi fyllde igen hålet. Här hos den andra bonden kom döden under natten för hans fru. Jag gav döden bondens häst istället. Det som sker, är alltid det bästa alternativet, även om vi inte alltid kan se det när vi är mitt uppe i det.*För att undvika missförstånd vill jag klargöra att ovanstående inte betyder att Mark har lämnat mig igen. Tvärtom, på den fronten är allt väldigt bra just nu. Vi är starkare än vi någonsin varit och utan honom hade jag aldrig klarat mig igenom det här.

Av Vilhelmina - 11 augusti 2006 11:09

Jag är grinig. Jag vet inte varför. Vi var hos Andreas i Tyresö igår och grillade. Det var himla trevligt. Fast jag frös när vi var ute och när vi kommit in så somnade jag i soffan det första jag gjorde. Hmm. Sina är trevlig. Jag gillar henne. Hoppas inte hon sticker tillbaka till Berlin än på ett tag. Tog en sväng ner till Solna Centrum och gick i affärer. Det var rätt trist faktiskt och det kändes konstigt. Jag menar, shoppa är väl alltid kul? Vi hittade en skitsnygg jacka. Inte till mig dock... ;-) Åkte sightseeing ut till Alby också. Pojkarna var på kryssning till Åland, och vi mumsade jordgubbar med grädde, färskostcreme med jordgubbssoppa och nya mintnoblesse. De är en verklig hit! Helt klart! Bara doften som stiger upp ur paketet när man tagot bort plasten får en att vilja slänga sig över det och gloffa i sig. Vi ska hem till Micke i morgon och kollapå videon som gjordes från Public Show. Det ska verkligen bli kul! Nu ska jag göra nåt annat. Vad har jag inte bestämt mig för än. /Vivi Du blir allt verkligare, allt mera kropp, själ och ande,allt mera ande, själ och kropp.Du blir allt mera avhöljd du,som jag inte mycket kändemen som jag numera känner.I djupens djup en sötma bor.I höjdens höjd en ljushet boroch mellan dessa lever vi.Anna Rydstedt

Skapa flashcards