Alla inlägg den 15 augusti 2006

Av Vilhelmina - 15 augusti 2006 10:07

25 Augusti 1998 - MåndagSenaste skivan; Absolute Mobile. Ett måste för varje mobilfan. Lär dig texterna till din ringsignal utantill! Jag kom på en lösning på ett problem på jobbet idag, det kändes väldigt bra. Nu gäller det bara att få de andra på jobbet att inse att det är jättebra om jag programmerar om halva växeln... ;-) Jag missade girltalklunchen med en halvtimme idag. Hängde inte med i mailtrafiken eftersom det var så mycket att göra på jobbet. Fast jag fikade en halvtimme med dem i alla fall. Efter jobbet mötte jag upp Henrik och vi gick från Centralen till Wayne's på Kungsholms Strand. Det är en rejäl promenad. Trodde inte det var så långt. Jag hade mina nya skor som jag köpte igår.... Aj! Wayne's var stängt så vi tog 59'an till Götgatan. Det såg helt trashat ut på Wayne's, helt klart inga seriösa som jobbade idag. Ingen brydde sig om att plocka bort från borden eller hålla snyggt. Trist. Vi gick ner till BioPalatset och kollade vilka filmer som gick. Henrik ville, men jag ville verkligen inte. Grejen var att jag lovat honom att göra precis vad han ville, och hade redan brutit det löftet... Inte bra. Men han tvingade mig inte att gå på bio med honom. Skönt. Vi gick bort till Skanstull istället, tog 4'an till Fridhemsplan och gick hem. Mycket prat, barnuppfostran, plugg, jobb och allmänt kackel. Det är så skönt med Henrik, man kan prata om vad som helst med honom. Han är så bred. Och så är det skönt att vi GÖR saker. Det verkar vara typiskt kvinnligt att vilja göra saker och inte bara gå hem och gosa. Jag vill ha något att minnas, på nåt sätt. Jag vill uppleva, se och vara där det händer. Inte för att det hände så där extremt mycket upphetsande, men vi gjorde vad vi kunde i alla fall! Elle kom upp en sväng på jobbet idag. Hon ville gå och shoppa med mig på torsdag, och det kan man ju inte säga nej till ;-) /Vivi 26 Augusti 1999 - Torsdag PAYDAY!!!! Whheeeeehaa! Jag älskar att få lön. Det är verkligen en höjdpunkt! Tågflirt På tåget i morse satte sig en ung kille mitt emot mig. Han såg inte gammal ut, 18-19 kanske. Inte för att jag själv är så himla gammal med mina 24 men jag är i alla fall äldre. Anyway, han påminde mig om Jörgen på något sätt. Hans appearance, hans style, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Det är otroligt smickrande att inse att någon flirtar med en. Det jag däremot inte förstår är att det händer när jag känner mig såhär; håret hänger, finnarna frodas och jag är allmänt missnöjd. Till råga på allt är det här den andra killen den här veckan som flirtar med mig..... Engelsk humor Britter är speciella, ett eget folkslag, ingen har påstått något annat. Däremot blir man väldigt medveten om det när man utsätts för deras humor. Varje morgon åker jag buss 38 från Victoria Station och passerar en affär som heter Cordings. De säljer kläder och tillbehör för fågeljakt bland annat. De har dock såpass mycket humor att de driver med sig själva i fönstret. På ena sidan entrén står det med gröna bokstäver över hela fönstret "Hold still man..." och på andra sidan entrén står det "Never mind the bird, where is my hipflask". Det ger ju en perfekt bild av hur fågeljakt går till....! Björnbärsriket England På väg in till Victoria passerar man en liten sänka eller vad man ska säga. Det ser ut som om det har varit något under, men nu är det övertäckt med buskar. Björnbärsbuskar. Ett område stort som kanske 250 kvm övertäckt med björnbär. Mogna, svarta, saftiga björnbär. Jo Patience is one of them Jag känner mig som en idiot ibland. Det finns vissa här på kontoret som jag gillar men ändå inte gillar. De har som ingen aning om hur man beter sig. De kan skälla på en, (utan anledning) för att avsluta med, Alltså, jag skäller inte ut dig, men... Jag känner mig som en idiot när jag fortsätter vara trevlig mot dem. Precis som om jag inte fattar att de inte är schyssta. Som om jag är för dum för att sluta le. Som om jag bara har ett läge, alltid le, vad som än händer. /Vivi 25 Augusti 2000 – Fredag – Gifta! Gifta! (kortet jag hade här ligger på en annan dator, sorry.)29 Augusti 2000 – Tisdag – Vi har gjort det! Wow! Det gick! Jag grät inte och jag lyckades klämma fram ett jaa! När jag skulle och Henrik sa också ja. Jag sa efter prästen, och han förklarade oss man och hustru! Det var en sagolik dag, helt fantastiskt. På morgonen åkte Henrik till Richard, och de skulle spela tv-spel eller nåt annat för att få tiden att gå. Jag och pappa åkte till Lucys hotell och plockade upp henne. När vi kom till frissan kramade Linda om mig och sa att det här blir jättefint Vivi, ta det bara lugnt! Hon tuperade och sprejade hela håret, formade och pulade. 100 hårnålar och två flaskor spay men sedan satt den där, kronan och slöjan. Lucy fotade mig, Linda fotade mig. Jag klädde på mig, försiktigt för att inte släpa klänningen för mycket i håret på golvet. Sedan återstod bara att vänta på Henrik. Kvart i två hade vi sagt. Tjugo i ringde jag på Richards mobil, och han sa, vrid på huvudet Vivi... Och där stod de, de hade stått utanför i fem minuter och inte vågat gå in! Han var så fin, Henrik i sin aprikosa kravatt och gyllene väst. Nya skor och en svart kavaj. Min prins! Linda följde med oss till fotografen och sedan lämnade hon oss. Vi tog två serier så att vi fick med Richard och Lucy också. Man gör det bara en gång och jag betalar gärna lite extra för att få med Lucy, min tokiga kollega som faktiskt gick igenom det hela. Hon skojade inte när hon sa att hon kunde vara tärna. Hon var super förresten. Hade nog aldrig kunnat få en så bra tärna. Hon kunde allt, visste vad hon skulle göra och hjälpte mig med allt. Hon gav mig ett litet paket, två sidennäsdukar. Jag hade ju sagt att hon skulle ta med tissues till mig, och det gjorde hon med besked! En vit och en ljust rosa. Den vita hade jag i handen hela akten, krampaktigt och den gav mig styrka! Rolls Roycen plockade upp oss i Högdalen klockan tre och vi gled runt i Huddinge och Älvsjö till klockan 15.45 då vi ställde oss strax utanför kyrkan. Då var jag bra nervös. Jisses!! Sedan gled vi ner, jag fick syn på pappa och vinkade honom till mig. Han kom och fick sin knappnålsblomma av Lucy och sedan gick vi in i vapenhuset. Henrik och Richard gick till sacristian och jag, pappa och Lucy väntade i vapenhuset. Då höll jag på att kissa på mig av nervositet! Sedan, så fort Mendelsohn började spela så rann allt av mig. När jag kom ut i kyrkan och såg alla, alla mina vänner och min släkt och Henriks släkt. Då kunde jag inte låta bli att le, jag log och strålade mot alla! Jag hade trott att jag skulle vara nervös och bara stirra i marken, men jag är väl för mycket receptionist för att låta bli att le. Fredrike började med att sjunga "Älska mig för den jag är" och det var jättevackert. Då hade jag tårarna i halsen, men under psalmen sedan lugnade jag ner mig. Sedan gick allt superfort och jag klarade att säga efter prästen, det är det viktigaste. På kyrkbacken kastade folk solrosfrön och ris på oss och vi log! Vi log och vi fotades! Alla ville krama oss, vi var medelpunkten! Såklart! Resten av kvällen gick fort, men det var underbart. Vi kom till Herrängens Gård, fick välkomstdrink och där stod alla och vi minglade en stund innan vi satte oss till bords. Petra var Toastmaster, eller Toastmadame/Toastmistress som Henriks pappa sa och ledde allt. Super-Petra! Kvällen fortsatte för oss på Lady Hamilton där jag spenderade halva natten med att reda ut mitt hår, skaka av mig alla risgryn, borsta håret och slutligen, kunde jag ta en dusch och bli människa igen! Det är fantastiskt underbart att bära brudklänning, men förbaskat jobbigt också. Jag fick ont i huvudet av att hålla koll på kronan och slöjan hela tiden. Och mamma fick gå på toa med mig för att hålla upp klänningen. "Det var inte igår jag fick hjälpa henne på muggen" sa mamma med ett leende till de som tittade lite konstigt på oss när vi kom ut tillsammans! Följande morgon hämtade Kåge oss och körde ner oss till Nynäshamn och ut till Norrö i hans stora båt. Underbart väder, underbart att vara ute. Vi började med att ta en tur i jaktkanoten i sundet. Fantastiskt fin båt. Idag är det som sagt tisdag och mamma och pappa har precis varit ute en sväng. Vi är nästan ensamma på ön och det är ljuvligt. Vi bara slappar, bastar, badar, solar, åker båt, sover, läser. Precis som det ska vara på semestern. Nu är vi också uppkopplade, även om vi inte kollar mailen så ofta! Kram på er! /Vivi 26 Augusti 2001 - SöndagTrottmossaInga prickar. Jag ar hos Mark och de har inte svenskt tangentbord installerat. Illa, jag far klara mig anda.Mark och Paul tittar pa Monthy Pyton och jag slappar framfor datorn. Lagom avspant. Det regnar och jag ar ratt nojd med att inte gora nagot sarskilt. Jag ar ganska stressad over det faktum att det var den 25 Augusti igar. Sad. Jag tror inte Henrik och jag kommer tillbaka till varandra. Han ar en underbar manniska och jag alskar honom, men var vi menade for varandra? Jag vet inte, det ar svart att veta. Vi far se hur det gar. Min semester ar slut och jag har bara idag och Mandagens Bank Holiday kvar. Barbara har en vecka kvar vilket innebar att det formodligen ar ratt lugnt for mig. Jenny ar tillbaka fran Kina forresten. Lou ringde mig och sa att hon hade en overraskning for mig, och att vi skulle ses pa Fredagen pa Alton House. Nar jag kom in pa puben och hade fixat oss en flaska vin kom Jenny ut fran toan, oh my god! Jag kastade mig om halsen pa henne och vi kramades hysteriskt. Hon ar sa underbar! :-) Hon ska tillbaka till Kina pa tisdag, och sen kommer hon tillbaka mer eller mindre direkt nar hon borjar Uni. :-( Jaja, nar hon ar pa Uni kan vi i alla fall maila mer frekvent.Kram Vivi29 Augusti 2002 - TorsdagHe did it!Mark har klarat första testet på sin bana mot Ambulans Tekniker! Han var jättenervös kvällen innan och vankade av och an. På kvällen efteråt så möttes vi och gick till The Swan för en snabb drink så att han kunde berätta allt för mig. Dels hade de fått göra ett lyftprov, vilket han hade trott skulle vara typ lyfta en låda upp och ner för att visa att man är hyfsat stark och kan lyfta rätt. Nejdå, det var att springa två trappor upp och hämta en dummy-docka som vägde ca 50kg och sen bära ner fanskapet till den (symboliskt) väntande ambulansen! Och det gällde att inte slå skallen på dockan i väggen runt hörnet... De jobbade två och två men eftersom de var udda deltagare i gruppen så fick Mark göra det två gånger. Han sa att det var jättetungt och han var bra så svettig efteråt! Sen gjorde de ett test som bestod av 60 frågor på 60 minuter. Det var dels mattefrågor typ ”om ambulansen gör av med x ml av blahblah när den kör i x mph, hur mycket har den gjort av med efter att ha kört från St Georges Hospital till Thomas St Guy’s Hospital, vilket är x miles och har en medelhastighet på x mph?” De fick inte ha miniräknare... Sen var det frågor på Entonox vilket är en gas som används vid smärtlindring. Det hade de fått papper på så de hade pluggat och det sa han var inga större problem.De hade även ett dictate test. Det var för att se om de kunde skriva ordentligt och stava någorlunda... Det roligaste var nog ändå att sätta samman en tub med Entonox. Han kom in i rummet och där stod ett bord med en massa delar och mannen sa bara, ”Here is all the parts, your time starts now.” Right... så om jag stoppar in det här munstycket här... och sätter den här kranen här... nehej, inte det, umm, här då? Right.... och så drar vi åt, sitter den nu? Han klarade det i alla fall, under två minuter!När vi satt på puben så sa han att han kunde ringa dan efter för att få resultatet och att han förberedde sig på ett negativt svar. Han kände att han hade gjort sitt bästa och att det kanske gått bra, men han ville inte bli besviken. Jag försökte intala honom att han måste tänka positivt. Inte sjutton tänker Beckham före en match ”Alright, I shall not be disappointed when I miss the goal tonight”. Det gäller att tänka positivt, tankens kraft är starkare än du tror. Bara du tänker och tror riktigt mycket så går det. Look at George Bush, hur kom han dit? Inte genom att se sig själv som en loser, det är ett som är säkert. Jag sa åt honom att visualisera hur han ringer dem och hur de säger ”Congratulations Mr Whitfield, you have been successful and we will send you details of the next assessment.” Och, som sagt, det gick vägen! Nästa steg är Physical Health test, Driving test och intervju. Physical Health och Driving ska inte vara några problem. Jag tror inte intervjun är det heller, men han oroar sig för den. Jag känner mig hängig. Jag tror jag är på väg att bli förkyld. Jag avbokade Step’en ikväll just in case. Tänkte att det kanske blir bättre så jag tog med mig gympakläder, men nu känner jag mig värre än jag gjorde i morse! Får se om jag går till jobbet imorgon. Jag har tittat på andra, billigare cd/mp3-spelare, men det är Rio SP250 jag vill ha. Den jag tittade på idag kändes bara plastig och sen kunde man inte ladda batterierna i den. Den hade bara 45 sekunders antiskip medan SP250 har 8 minuter! Jag tror nog jag ska lyda Ida, det är roligt med leksaker! Till något helt annat, Andreas pappa har blivit mördad på Kuba. Det stod om det på Aftonbladets hemsida. Snacka om stressigt! Han fick ta alla sina sparpengar för att åka dit och nu strular det med alla myndigheter och skit. Precis det man behöver när en familjemedlem tagit av hatten. Kram Vivi20 Augusti 2003 - OnsdagInternal Opportunity – PA to Training Division Executive Management Team.Following Viv Lind's promotion to PA to The CEO of Parity Group Plc, Parity Training are looking to recruit a PA to the MD and Executive Management Team. The role provides professional administrative and business support services to the Managing Director, Operations Director and Sales Director. The role will be based in Wimbledon.Successful candidates must be professional with excellent communication and organisational skills and the ability to act on their own initiative. An enthusiastic and positive can do attitude are also essential attributes.All applicants must have advanced Microsoft Office Skills and a minimum of 2 years PA/Team Secretary experience in a fast paced business environment.If you would like more information or are interested in applying for this role, please contact Sinead Sanderson at s.sanderson@parity.netAll applications must be received by 26th August 2003.If this position is not for you but you know of someone who may be interested don't forget about the Bounty!!*** Är jag verkligen allt det där? Tja, jag måste nog vara det eftersom det är min gamla tjänst de annonserar ut.När mailet gått ut var det många som kom upp till mig och gratulerade mig. Folk mailade och alla sa grattis och undrade hur det känns. Det känns fantastiskt! Jag är nervös, lite rädd att det ska vara för mycket, för stort steg, men sedan slår jag bort de tankarna och säger till mig själv att nu ska jag göra det här. Jag vet att om jag INTE tar chansen kommer jag alltid ångra mig och undra hur det skulle varit om jag hoppat. Nu ska jag göra det här och om jag får problem så får jag se till att lösa dem. Min största fruktan är att jag ska finna det tråkigt, tyst och för lugnt. Det är en ren ”one to one” tjänst och om inte Ian ger mig mycket att göra så kommer det vara lugnt. Jag pratade med Penni om det och hon sa att tjänsten blir vad jag gör den till, vilket är sant, men, om jag inte har den personliga mognad och erfarenhet som krävs för att ta för mig, hur kommer det gå då? Tänk om jag blir uttråkad men inte klarar att bygga mig en roll som passar mig? Men återigen, jag ska fixa det här. Jag har tid på mig, jag behöver inte vara up and running inom en månad. Ian sa till mig under intervjun att de är medvetna om mina kunskapsluckor och att de kommer sätta upp ett utbildningsprogram för mig direkt när jag börjar. *** Jag var valpvakt igår! Det var Sian’s födelsedag och hon var ute med Doug och Charlotte för en curry och hon frågade mig om jag ville se efter Puppy. Jag matade henne och satt och kelade med henne i flera timmar! Hon är den absolut sötaste valpen någonsin! Hon har inte öppnat ögonen än och när man tar upp henne så börjar hon direkt leta efter tutten för att äta. Om man håller handen i närheten av hennes huvud och hon känner ens skinn så börjar hon slicka och suga och om hon får tag i en fingertopp är det kört! Hon känner definitivt skillnad på kläder och hud, hon vet hur tutten ska kännar helt enkelt. Efter att jag matat henne så kissade och bajsade jag henne. Valpar under en viss ålder har inte reflexen att göra det själva och normalt så slickar mamman dem så att de kissar och bajsar. Vad man gör när mamman inte kan ta hand om dem är sålunda att man baddar dem i rumpan med en lätt fuktad bomullstuss! Jag frågade Sian om Puppy’s mamma och hon berättade att det är en otroligt sorlig historia. Mamman är tydligen väldigt väldigt mager, har blivit misshandlad och har inga som helst social skills. Hon ryggar och gömmer sig när man kommer in till henne och Sian sa att hon förmodligen aldrig sett en människa utan att den sparkat eller slagit henne. Fruktansvärt. Efter att Puppy ätit så somnade hon. Hon låg först i min famn på mage, inrullad i en handduk. Efter ett tag sträckte hon på sig och rullade över och låg på rygg på min arm, med magen i vädret och de små tassarna framför sig! Jag matade henne lite till efter ett tag och sedan somnade hon i mitt knä och där låg hon när Sian och Doug kom hem. Jag var så trött men jag hade inte haft hjärta att lägga in henne i buren när hon sov så gott. Stackarn får ju inte tillräckligt med mänsklig värme som det är. Normalt är de ju med mamman 24/7, men den här kotten är ju i buren hela tiden. Nog för att hon har filtar, men det är ju inte som mamman direkt. Jag tror hon gillade bättre att sova i famnen eftersom hon där kände mina andetag och hjärtslag. Sian sa att vi kommer ha henne tills hon är redo att bli utplacerad, ca 6 veckors ålder tydligen. Det kommer bli sååå svååårt! Hon är stor som ett marsvin just nu men när hon är 6 veckor kommer hon vara relativt stor och skutta omkring i lägenheten.... Oh dear vad jag kommer gråta när hon åker. *** Jag flyttade över pengarna från mitt Halifax credit card till mitt lloyds credit card idag. Jag hade tydligen glömt att betala förra månaden – vilket jag har svårt att tro eftersom jag är så otroligt noga med att betala räkningar, men om de säger att de inte har fått en payment så har de väl inte det – och jag ringde dem för att diskutera detta. Killen som satt på andra sidan var så totalt ovänlig och inkompetent att jag tillslut bara sa att nejtack, du behöver inte göra mer. Nästa samtal blir till mitt andra kreditkortsföretag och jag flyttar pengarna till dem. De har lägre ränta och de är bra mycket trevligare! Vilket jag också gjorde. De var naturligtvis glada för mina skulder och tog gärna över dem. Nu väntar jag bara på att pengarna från fyran ska komma så att jag kan betala att det helt. Jag ringde Henrik idag och han undrade också var pengarna var. Jag sa att han skulle ringa Stuart och tjata, det är enda sättet. Nu kanske han fattar hur mycket jobb jag la ner på de där två lägenheterna. Det är ett heltidsjobb att köpa lägenhet i det här landet. Om jag känner Henrik rätt lär han inte ringa så det dröjer väl ytterligare ett par veckor innan något händer. Kram Vivi27 Augusti 2004 - Chockad!... Mållös. Jag är totalt mållös! Sååå otroligt chockad över att jag känner Anni att jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv! Dagen började väldigt bra. Mark jobbar dagskift idag och det betyder att han badade före mig. Att han badar före mig i sig själv är väl inget att glädjas åt men det innebär att han väcker mig och har då redan tappat upp ett nytt bad till mig, DET är värt mycket! (Ni som bor i Sverige förstår inte vidden av detta. Försök tappa upp ett bad men du får bara ha kranarna på en kvarts tryck... Det är ungefär så lång tid det tar för mig att fylla badet med vårt usla vattentryck. Jävla England.)Det är väldigt struligt att ta sig in till jobbet nu; tågen går ju inte och bussarna är omdirigerade eftersom de har rivit upp gatan uppe vid stationen. Det betyder att jag måste gå en och en halv kilometer till nästa busshållplats bara för att ta bussen till en annan station. Det tar mig dubbelt så lång tid att åka till jobbet. Igår rev jag upp Mark ur sängen på hans lediga dag – trots att han var förkyld – för att skjutsa mig till Wimbledon. Söt som han är gjorde han det och jag kom in i tid i alla fall. Idag frågade han om jag ville ha skjuts nånstans eftersom han ändå ska till jobbet, men vi kom fram till att det var enklast om jag följde med hela vägen till New Malden och tog tåget därifrån istället. Det betydde omväg för mig men i gengäld färre byten och trevligare resväg. Vi pratade i bilen till hans jobb och jag kände mig verkligen på gott humör. På tåget fick jag sittplats och jag lyssnade på musik som gjorde mig så glad så glad! Abba’s Dancing Queen är det svårt att sitta still till och när Waterloo gick igång (när jag var strax utanför Waterloo Station faktiskt!) hade jag stora problem att inte flina brett och börja dansa. Strax efter kom filmmusiken till Amelie från Montmartre och det är få låtar som får mig på så gott humör som den.Det regnar, är grått och mulet, trist väder men attans vad jag var på gott humör! Jag gick förbi Tesco på vägen in, köpte med havregryn så jag kan göra gröt (åt ingen frukost hemma) och lite lönnsirap, banan och light muscovado sugar, vad nu det heter på svenska. En kopp chai-te, gröt med banan och lönnsirap och en nektarin skuren i bitar, ahhh! Och så får jag syn på Anni’s kommentar på Pock’s text King Island...! Anni och jag bodde grannar! Bästa Anni! Min favoritgranne som jag jagade spindlar i tvättstugan med! Som vattnade mina blommor när jag var borta och som alltid hejade så glatt när vi stötte på varandra utanför huset. Helt otroligt. Jag gillade Anni från första stund när hon dök upp på Hypodea och nog kändes hon bekant, men jag tänkte inte på att jag faktiskt KUNDE känna henne i verkligheten... Ja jag säger då det.23 Augusti 2005 – My stuff!Mamma och pappa har kommit med mina grejer fran Sverige. Det var bade roligt och jobbigt att se allt igen. Vissa dagbocker, papper, foton som jag inte alls ville se. Andra som jag jublade hogt over. Och sa Henriks saker... Allt blandat i en enda rora. Nar vi stallde upp allt pa vinden var vi ju nygifta och hade inte en tanke pa att nar vi sedan plockade ner det igen skulle det vara som skilda. Det tog tva timmar att ga igenom kartongerna och plocka ut hans saker. En kartong och tre kassar blev det till honom som vi akte over med. Det var nog sista bandet till honom, nu finns det verkligen inget mer som binder oss samman. De hade med sig brudklanningen ocksa. Pappa och Mark var i koket och jag skuttade i den for att se om den passade. Det gjorde den inte, jag har blivit storre!! Mamma kampade med blixtlaset dar bak men nej. Det spelade ingen roll hur mycket jag holl andan, upp gick det inte! Mark fick nastan en hjartattack nar jag kom ut i koket kladd som brud, med slojan och allt! Oh! sa han, you look... gorgeous!! Han kunde inte slita blicken fran mig! Och pa satt och vis forstar jag honom, JAG var kanske inte sa speciell, men klanningen ar fantastiskt vacker och aven om jag inte fick upp dragkejdan hela vagen dar bak sa satt den fint, det var bara det sista som fattades. Pa sondagen akte vi till Arena Essex och gick pa Folkrace. Det var verkligen jattekul och om det inte vore sa langt dit hade nog jag och Mark akt tillbaka en annan dag for att titta mer. I sverige brukar det ju vara mellan 4-6 bilar per race, har var det 37 bilar som mest under ett lopp! Snacka om att det var tryck! Pa kvallen at vi ... SURSTROMMING! Jag formligen alskar surstromming och kunde knappt halla mig och vanta tills potatisen var fardigkokt innan jag kastade mig over maten. Mark och pappa stod pa behorigt avstand nar vi oppnade burken och sedan ojade de sig over stanken hela kvallen! Mark var dock valdigt duktig och tog en tugga, imponerande! Men jag fick ingen godnattpuss den kvallen.... Jag var ledig igar och spenderade dagen med mamma och pappa. Vi akte till B&Q (byggvaruhus) och Tesco; pappa gillar engelskt te och kopte atta forpackningar! Efter en fry up hos Jose akte vi hem och jag tog tag i Henrik's saker. Han jobbade sent men eftersom jag har nycklar till porten stallde vi in grejerna utanfor hans ytterdorr. Det ar ju bara Pascale och Alan & Natasha som gar dar och de skulle aldrig ta nagot. Skont pa nagot satt att inte traffa honom. (Och det tyckte nog han ocksa!)******** Och nu är det Augusti 2006. It’s all so sad.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se