Alla inlägg den 17 augusti 2006

Av Vilhelmina - 17 augusti 2006 15:04

***Jag lyssnar på Cecilia Vennersten, Det vackraste och Ainbusk Singers, Älska mig. Fredrike sjöng dem på vårt bröllop. Tårarna rinner, de kliar och är irriterande, men den här texten måste skrivas, och jag måste lyssna på just den musik som är svår, för allt måste ut. Det går inte att dra tiden tillbaka, det går inte att ändra något så det enda som gäller är att hantera situationen. Henrik är död. Han begick självmord för ungefär två veckor sedan. Vi vet inte exakt datum eller tid, men The Coroner har satt tiden då vi fann honom som tid för dödsfallet, dvs Torsdag morgon 2.20 den 10 Augusti 2006. Det var då han anlände till bårhuset. Andy, Mark, Gori och jag hittade honom runt 23.00 på Onsdagskvällen och vi trodde först att han varit död sedan tisdagen veckan innan eftersom Gori hade pratat med honom då. Senare fick vi reda på att hans pappa pratat med honom på Onsdagskvällen och nu igår gick Andy och jag in på hans mailkonto och såg att det senaste livstecknet från honom var Torsdag den 3 Augusti klockan 17:00 då han svarat på ett mail till en kompis. Efter det slutar allt, tills vi sparkar in dörren till hans lägenhet och finner hans plånbok, mobil och en lista över hans käraste människor och under varje namn står det listat hans käraste ägodelar. Det började med att hans mamma ringde mig runt åttatiden på kvällen, Onsdagen den 9 Augusti. ”Jag har inte fått tag på Henrik,” sa hon. ”Jag är lite orolig för honom, har du hört något?” ”Nej,” svarade jag, ”men jag är ute så jag kör förbi hans lägenhet och ser om jag ser något.” Jag ringde Andy – en av hans bästa vänner som också är en av mina bästa vänner – men han svarade inte. Han hade redan satt sig på hojen och åkt ut till Crystal Palace eftersom han också var orolig för Henrik. Andy, Gori, Mark och jag möttes i Crystal Palace och gick in till trapphuset, jag har ju nycklar eftersom jag äger lägenheten bredvid Henrik’s. Vi hittade ungefär en veckas post vilket inte såg så bra ut. Andy sa att han ringt runt till alla som skulle kunna tänkas ha Henrik boendes hos sig men alla var antingen bortresta eller så hade de inte hört av honom. Det är klart, Henrik har ju fler vänner än de som Andy känner, jag menar, ge honom ett rakt snöre och han trasslar in sig. Det finns inte många människor som INTE gillar Henrik. Men, att bo längre än en vecka hos en ny bekantskap låter otroligt, även för Henrik. Vi tog tillslut beslutet att sparka in dörren. Väl inne fann vi som sagt plånbok, mobil och listan på hans soffbord. Resten av lägenheten var immaculately cleaned, det var nästan kliniskt rent och städat överallt. Vi hittade också ett block som han satt ihop, som ett liten shrine med foton på Jo, hans ex-flickvän. Hon hade lämnat honom nån månad tidigare. Vi laddade upp mobilen och såg att det sista samtalet som ringts var på Tisdagen den 1 Augusti vid lunchtid till en av hans jobbagenturer. (Han var arbetslös.) Vi tittade i lägenheten efter spår som kunde hjälpa oss att ta reda på vart han befann sig. Han hade kläder i tvättmaskinen – torra – och hans mjölk gick ut den 9’e. Andy noterade att hans stora samuraikniv saknades och vi såg också att hans epilepsimedicin stod på badrumshyllan. Utan den kommer han tyvärr inte särskilt långt. Jag noterade att hans barstol saknades, men vi fäste inte så stor betydelse vid det, men än att vi tyckte vi hade tillräckligt för att ringa polisen och anmäla honom som saknad. Mark tog hand om den biten eftersom han är van vid att prata med polisen från sitt jobb. Han gick igenom med oss innan han ringde allt som polisen skulle fråga, och bland annat var det att vi måste ringa till hans anhöriga. Vi hade ju pratat med hans mamma men inte hans pappa. Sent på kvällen ringde vi alltså till Henrik’s pappa för att fråga om han hört av honom, vilket naturligtvis oroade honom något otroligt. Polisen kom, gav oss en slap on the wrist för att vi sparkat in dörren och öppnat Henrik’s post och jag bara log sött och sa ”With all respect constable, our friend is missing and if I break the law to find out what’s happened to him, quite frankly I don’t give a shit.”Vi gick igenom hur Henrik ser ut, vad han gör, hur han är, vart han kan tänkas vara, att jag var gift med honom, när han kom till England, signalement, vart alla tatueringar sitter osv osv. Jag kände klumpen i magen växa och gick omkring i Henrik’s lägenhet fram och tillbaka. Jag sniffade på hans gamla t-shirt som jag hittade i sovrummet. Den luktade fortfarande som han. Precis innan de skulle gå nämndes den saknade barstolen och att det finns ett loft. Ok, sa polisen, vi kanske ska titta där uppe också. Vi lånade en liten trestegs-stege av grannen under och Mark försökte öppna luckan. Hm, den sitter väldigt hårt, sa han. Som om den har svällt igen. Han bad polisen hämta kofoten som han sett i Henrik’s lägenhet för att bända med. Efter en liten stund frågar han mig, ”Finns det fler vägar in på vinden?” ”Nej,” svarade jag. ”Hm, it’s not looking good, it has been nailed down from the inside.” Det var då det brast för mig. Jag gick ner till Andy och grät mot hans bröst medan han försökte trösta mig. När de fått upp luckan gick polisen upp men kom ner väldigt snabbt igen och sa åt alla att ta några steg tillbaka, att gå ner till lägenheten. Jag satte mig på Henrik’s säng och grät. Efter några minuter kom Andy och Gori in och Mark kom ner och sa att ja, Henrik ligger där uppe. Han hade hängt sig och han hade varit där ungefär en vecka. Jag frågade om jag fick se honom men både polisen och Mark sa att det var bäst om jag inte såg honom. Vi stod alla fyra och kramade om varandra medan polisen gick ut för att ringa sin chef. Vid varje död som de påträffar måste överstekonstapeln komma ut för att leda det hela tydligen. Vi gjorde inte så mycket mer där utan åkte hem. I bilen hem satt vi båda och grät okontrollerat och kramade varandra bäst det gick. Jag var lite förvånad över att se Mark så emotionell. Jag tror att hans jobb kom lite för nära plötsligt. Han hade kvällen innan haft en hängning genom jobbet och han hade varit den som skar ner kvinnan från snaran och ja… det är ju inte så kul helt enkelt. Jag undrar hur Mark kommer reagera när han får nästa hängning. I bilen på vägen hem ringde Henrik’s pappa. Polisen hade förbjudit oss från att prata med hans föräldrar eftersom besked som dessa inte ska ske över telefon, av förklarliga skäl. Det höll vi ju med om så när han ringde torkade jag tårarna illa kvickt, harklade mig och svarade med min receptioniströst och sa att vi var på väg hem, att vi inget visste, att polisen tagit vår anmälan av honom som saknad och att vi skulle ringa imorgon om vi visste något mer då. Det var ett av de svåraste samtalen jag gjort i hela mitt liv. Att ha vetskapen om att Henrik låg död på vinden men låtsas som ingenting till hans pappa skar i mitt hjärta. När vi kom hem satt vi i soffan och tittade på Henrik’s och mitt bröllopsfoto. Förmodligen en av de lyckligaste dagarna i hans liv. Nästa morgon ringde Andy och berättade att polisen sagt att det var bäst om vi berättade för Henrik’s föräldrar trots allt. Jag ringde till den svenska polisen och de sa att de skulle skicka ut en bil till hans mamma och en till hans pappa. Dock ringde Maj och Kåge till Andy flera gånger och tillslut tog Andy och jag beslutet att vi skulle ringa konferenssamtal och berätta för dem. Det, är nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Hur berättar man för någon att dess son har begått självmord? Henriks pappa grät, hans mamma utbrast ”Åh Henrik mitt älskade barn!” Vi satt alla fyra och grät tillsammans. Fruktansvärt. Jag stannade hemma på torsdagen och fredagen. Hela min värld kändes raserad och jag satt mest och stirrade framför mig. Det gick några stunder då det var som vanligt, men sen brast allt igen. Mark hade en tid hos kiropraktorn så vi tog bilen till Richmond. Jag var väldigt rastlös, först när vi satt på cafet och åt en fry up kände jag att jag måste gå så fort vi ätit upp. Mark fick knappt avsluta sin bacon innan jag var upp ur stolen. Vi gick förbi Lidl för att köpa grönsaker till marsvinen och det var samma sak där, jag hade plockat ihop de grönsaker vi behövde och Mark fnulade med nåt nån annanstans och jag kände ett akut behov av att komma ut ur affären. Sedan när vi satt i bilen på väg till Richmond hade Mark knappt slagit av motorn innan jag var ute ur bilen. Vi fikade på Coffee Republi först (det var på Coffee Republic i stan som Henrik och jag satt när vi kom överrens om att vi inte skulle komma tillbaka till varandra och han grät som ett barn) och jag kunde max sitta stilla i en kvart innan jag måste ut. Väl hos kiropraktorn somnade jag i väntrummet, nickade till sittande, av ren utmattning. När vi kom hem la jag mig i soffan och jag har ett svagt minne av att Mark la en filt över mig, men sedan sov jag. Rent allmänt har jag sovit hyfsat bra, trots det som hänt. Jag drömmer konstigt, men jag sover i alla fall. Jag somnar utan större problem och jag sover obrutet. Förutom häromnatten. Jag låg i sängen och Mark hade precis somnat eftersom han skulle upp tidigt nästa morgon. Jag lät tårarna falla och pratade med Henrik. Jag vill så gärna träffa honom igen, jag vill prata med honom. Jag har så många frågor, så mycket jag vill säga till honom. Jag gick till jobbet på måndagen, men det var väldigt svårt. Jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet och spenderade mest tiden till att ringa runt till advokater och prata med Andy. Eftersom Henrik’s föräldrar är i Sverige måste vi ta hand om allt praktiskt på den här sidan. Andy har fixat kremering, haft kontakten med the Coroner och polisen och tillsammans har vi tagit hand om det finansiella såsom Henrik’s lån och bankpapper. Den biten är bara ett stort skämt. I tisdags gick vi in i hans lägenhet, vilket i sig var en otrolig pärs. Vi tog dit en låssmed eftersom varken the coroner eller polisen hade hans nyckar. Låssmeden var ju en historia för sig, snacka om oproffessionell!! Jag ringde och förklarade situationen och sa, vad behöver du från mig för att släppa in oss och byta lås? Godkännande från next of kin? Godkännande från polien? The coroner? Umm, ja, jo, det är ju en svår situation… Hmm… Sen var han tyst en kort stund och sa sedan, ”Men ska du ringa mig imorgon och säga att du har låst dig ute dåra?” Plonker.Så det var det vi gjorde. ”Hej, jag har låst mig ute, kan du släppa in mig och byta lås?” Inga problem. Inom fem minuter hade han öppnat dörren för oss och gav oss nya nycklar. Innan vi gick in kramade vi om varandra och sa, ok, nu gör vi det här. Be strong. Men det var fanimej inte lätt att vara stark. Att komma in i Henrik’s lägenhet och veta att han låg nedfryst på bårhuset och vi gick igenom hans grejer… fan. Det är inte lätt. Andy hittade en hel hög med papper, oöppnad post. Vi gick igenom den högen och det ser inte bra ut. Henrik är en otroligt intelligent människa och han var en sån där person som alla älskade. Han var en social kameleont, passade in var som helst, hur som helst. Alla tyckte om honom. Men papper? Nej, den biten kunde han helt enkelt inte klara av. Och det som förbryllade mig mest var att han på jobbet skötte allt pappersarbete utan problem! (or so it appeared at least.) Nåväl, det blev tillslut ett skämt eftersom Andy hittade flera högar med oöppnad post. Med jämna mellanrum började han garva och kom tillbaka med en till hög. När vi öppnat all post insåg vi att han aldrig öppnat ett endaste kuvert sen Juni 2005. Han hade bara gömt dem på olika ställen i lägenheten. (Och fram till Juni 2005 hade hans ex, Jo, tagit hand om den hög med post som hon hittade, all post från när han hade flyttat in…)Andy och jag utvecklade en ganska bisarr galghumor där vi satt och sprättade kuvert. Det var enda sättet att överleva, att skoja om det. Vi pratade om Henrik, hur han var, och vad han skulle säga om han såg oss. Jag tittade upp mot taket och sa att jag kan precis se honom sitta där uppe och skratta åt oss! Ja, svarade Andy, och han håller sig för huvudet och utbrister ”ANDY! NEJ! Inte öppna den, aaahhh… aj aj aj…. !” och jag skrattade. I all misär… Vi hittade ett gäng nycklar på hans kyl och jag gick för att prova dem. Henrik’s lägenhet har två dörrar, en övre dörr på övervåningen och en nedre dörr. Vi hade öppnat den nedre dörren och jag provade först nycklarna inifrån på den övre dörren men gick sedan ut för att prova dem utifrån. Den övre dörren är direkt under vindsluckan och jag stod där och provade nycklar när jag plötsligt insåg vart jag stod. Jag stelnade till och sakta vände jag huvudet upp. Luckan var inte tillbakalagd och det var blodspår på kanten. Jag tog ett djupt andetag och vände mig om, gick ner och in och fram till Andy och han höll om mig. Vi gick igenom alla papper, sorterade in dem i fack och jag ringde ett par samtal för att se vad som behövde göras och de flesta sa att vi skulle skicka in en kopis på dödsattesten. Vi gick också igenom sakerna under hans säng. Där hittade vi en liten Vivi-låda. Han hade sparat alla kärleksbrev och vykort jag skickat till honom. Vi hittade hans gamla plånbok med mina foton i. Jag satt på golvet vid sängen, golvet som jag en gång ägt tillsammans med Henrik, och tittade på mina brev. Andy sa att det nog inte var den bästa iden att läsa dem just nu. Nej, det tror inte jag heller. Efter ett tag sa Andy att han hade samlat sig tillräckligt för att gå upp på vinden och se om det fanns något av Henrik’s grejer där. Med hjälp av en liten pall klättrade han upp och plockade ihop det som Henrik tagit med sig upp. Det var ett cigarettpaket, en ölbruk, en ficklampa och så den stora samuraikniven. Allt hade blodstänk på sig, förmodligen hade det droppat när repet skar in i halsen på honom eftersom han inte haft några andra skador. Andy hivade också ner barstolen till mig och den hade skoavtryck på sig. Precis innan Andy hoppade ner tog han skruvmejseln som Henrik använt för att skruva igen luckan och skruvade ut alla skruvarna. Han satt där uppe med benen dinglande ner och sa att det kändes väldigt olustigt, just den skruvmejseln som Henrik använt, fast åt andra hållet så att säga…Vi la på luckan och det enda som vittnar nu är ett par blodfläckar på luckan och blodspåret på kanten. Jag måste prata med min hyresgäst också. Hon bor ju precis på andra sidan. Stackars tjej. Jag förstår om hon flyttar. När vi var klara i lägenheten gick vi till en pub i triangeln och åt en fry up. Det är mycket vi har att prata om och vi behövde lugna oss lite. Jag ringde till jobbet och Tom sa att jag nog skulle ta resten av veckan ledigt. Det var en otroligt lättnad av höra det. Jag hade inte vågat fråga själv eftersom jag kände att jag inte riktigt kunde be om compassionate leave eftersom jag ju inte längre var gift med Henrik, vad var jag så ledsen för liksom? Det känns så skönt att de förstår hur svårt det här är.När jag skulle köra hem ringde jag Mark och sa att jag var på väg hem. Jag sa också att jag haft en riktigt svår dag och att jag förmodligen inte skulle vara så trevlig när jag kom hem. ”I’m incredibly fragile, I will break and snap for nothing. Jag bad om ursäkt i förskott för om jag skulle skrika eller på något annat sätt vara otrevlig. ”Det är lugnt Vivi” sa han, jag förstår. Kom bara hem och säg och gör vad du vill. Direkt när jag kom in frågade han om han skulle tappa upp ett bad åt mig, bless. Andy och jag kom överrens om att vi skulle ses på onsdagen och gå igenom lite grejer hemma hos honom. Vi pysslade med alla papper, skrev brev och jag ringde advokater för att se om vi kunde lokalisera hans testamente. Hans exflickvän sa att han har ett tydligen. Vi pratade också ganska mycket. Bland annat pratade vi om att Henrik ju bedrog mig precis i uppbrottet. Jag har gått omkring och känt mig skyldig i drygt fem år för att jag träffade Mark. Vi gick på lunch tillsammans rätt ofta eftersom vi jobbade tillsammans. Dock gjorde vi aldrig något, vi var inte ens särskilt touchy-feely med varandra. En dag satt vi i Dundonald park och vi pussades, en snabb puss, inga tungor, inget annat, bara en snabb fjäderlätt puss. Efter det hade jag så enormt stora skuldkänslor att jag knappt visste vad jag skulle göra av mig själv. Sedan kom ”The Night”, 17 Maj 2001 då Henrik aldrig kom hem. Jag vaknade på fredagsmorgonen och fann sängen orörd på hans sida. Jag ringde Andy och grät och frågade om han visste vart Henrik var. Det visste han nog, men han sa inte så mycket. Hur kunde han, han var ju Henrik’s kompis liksom. Han har berättat nu att han sa ett och annat till Henrik, men det sa han naturligtvis aldrig till mig. Den kvällen gick jag ut med Janna, Mark och Dave. Mitt under kvällen föll det sig så att jag berättade för dem att Henrik inte kommit hem kvällen innan och att jag var rätt arg på honom.Mark och jag pratade mycket den kvällen. Vi pratade om våra förhållanden och hur vi kände för dem, Henrik och Rhian. När klockan var närmare midnatt tänkte jag att jag nog skulle åka hem i alla fall. Mark sa att det var ju inte det bästa att åka genom Croydon sent en kväll själv som tjej, han skulle skjutsa mig. Well, sa jag, du har ju druckit, du kan väl inte köra? Vi kom överrens om att vi skulle vänta ett par timmar i hans bil tills han nyktrat till lite och sen kunde han köra hem mig då. Utan att gå in på detaljer kan jag väl erkänna att det hettade till lite i bilen, MEN, jag vill göra klart att vi kysstes aldrig och vi hade alla kläder på oss. (Med andra ord, vi var rätt oskyldiga.)Såsmåningom började vi köra hem till Crystal Palace och jag kommer aldrig glömma den natten. Vi skrattade och skojade i bilen eftersom ingen av oss hittade från Wimbledon till Crystal Palace och vi körde mest fram och tillbaka. Jag fick syn på en nattbuss och hojtade glatt ”Ah! That bus goes to Crystal Palace! Follow that bus!” Mark hade svåra problem att följa bussen på lagom avstånd så att vi inte tappade den, men samtidigt inte körde om den när den stannade på busshållplatser!! Vi skrattade så att vi fick ont i magen! Efter en stund sa vi att det kändes inte rätt, det kändes som om vi åkte in mot stan… Jovisst, bussen går mellan Oxford Circus och Crystal Palace och vi hade naturligtvis börjat följa efter den som gick FRÅN Crystal Palace….! Efter många om och men kom vi tillslut till Tulse Hill och därifrån visste jag vägen hem till Crystal Palace och jag fick direkt en klump i magen, det betydde ju att bilresan snart var slut… När jag kom upp i lägenheten kände jag mig så otroligt skyldig, jag hade ju dels kramat Mark litegrann (för mer än – om än heta - kramar var det inte!) och sen hade jag skojat och skrattat med honom i bilen hem. Ett par veckor senare sov jag över hos Mark. Han och Rhian skulle till Wales den kvällen egentligen. Vid åttatiden eller så gick han hem och sa till Rhian att hon kunde ju köra först. Poängen var att de skulle köra olika bilar ändå, hon skulle köra hem Saphy och Mark skulle köra sin van så hon kunde lika gärna åka och sen skulle han komma nästa morgon. Vi sov i samma säng den natten, men återigen, jag tror knappt vi kysstes. Vi kramades och vi höll om varandra, men det var så långt som vi gick. Det här har både Mark och jag haft stora problem med. Vi har båda känt oss skyldiga, som de stora bovarna i dramat. Det var ju vi som lämnade våra partners för varandra. Henrik tog vår split väldigt dåligt, han var väldigt ledsen och jag mådde hemskt dåligt över det. Jag menar, det måste ju ha varit det kortaste giftermålet nånsin, knappt ett år fixade vi, eller jag. Well. Jag kanske inte behöver känna mig så hemskt när allt kommer omkring. Jag frågade Andy om den där kvällen i Maj när han inte kom hem. Jag sa ”Henrik bedrog mig va?” Andy tittade på mig och sa, ”Vivi, fråga inte om du inte vill veta.” ”Men jag vill veta” sa jag. ”Ok,” sa Andy, ”menar du före eller efter bröllopet och före eller efter ni flyttade till England?”Öhhhmm….. Right… Allt fick helt plötsligt ett annat perspektiv. Så han bedrog mig i Sverige. Och i England. Före bröllopet. Och efter bröllopet. Jaha. Ok. Nu vill jag VERKLIGEN prata med honom. The fucker. Quite literally. Andy förklarade att Henrik faktiskt älskade mig, det gjorde han, men han hade möjlighet att knulla runt och han tog den chansen. Andy sa att Henrik såg det inte som något viktigt. Jag var den som betydde något. Allt annat var bara sex. Jaha. Vad bra då. Nu vet jag inte vad jag ska tro. Eller tycka. Eller känna. Ja, förutom att jag inte alls känner mig det minsta elak längre för att jag lämnade honom. Eller det minsta elak för att jag – wooo, shock horror – sov BREDVID Mark en natt. Henrik var en otrolig människa, det går inte att komma ifrån. Han betydde väldigt väldigt mycket för mig. Jag gifte mig ju med honom, trots allt. Han var en charmör, han var helt fantastisk med barn. Han var väldigt duktig med sina händer i träslöjden. Han var väldigt intelligent, han kunde och visste otroligt mycket. Han var rolig, han var kvick och hans humor slår det mesta. Han fick mig alltid att skratta. Det var nog därför jag gifte mig med honom när han friade. Han friade till mig på ett knä, på toppen av Montparnasse Tower i Paris. Det var dimmigt men vi hade ändå hela Paris runtomkring oss. Han var så romantisk, så känslig, så vacker. Han brukade massera mina fötter varje kväll. (Det har jag förvisso lyckats få Mark att göra också…!) Han brukade gå upp på mornarna när vi bodde i Solna tillsammans och göra frukost medan jag duschade. Sedan åt vi tillsammans och när jag gått brukade han skriva ett litet mail till mig som jag fick när jag kom till jobbet. Han brukade skriva små anekdoter eller bara att han älskade mig. Han brukade beskriva hur jag sov, och hur han brukade titta på mig, stryka med handen över min rygg, hur han älskade de där små fjunen på mitt ryggslut, hur han brukade klappa mig just där när jag sov.Vila i frid, Älskade Henrik.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se