Så, nu är det bara att sätta igång. Nu är första delen avklarad, sorgearbetet avtar sakta och verkligeheten kommer tillbaka. Jag har sen den 9 Augusti knappt varit utanför dörren. Visst, jag har varit ute litegrann, men mest har jag suttit inne och tänkt, funderat, rett ut och arkiverat i min hjärna, hjärta och själ. Jag har tagit hand om praktiska saker såsom tvätt, matlagning och skött om mina söta marsvin. Jag har tagit hand om praktiska saker gällande Henrik såsom papperarbete, organiserat allt, skrivit ner saker jag måste komma ihåg och lagt saker i högar. Och jag har träffat hans föräldrar. De kom sent i onsdags kväll. Egentligen ska man väl säga Torsdags morse, de kom inte till hotellet förrän vid 03.30am Jag och Andy möttes upp i lägenheten vid 08:30 för att hämta posten, se till att allt var ok i lägenheten och sånt. Jag träffade Diane, hon som bor i garden flat. Hon berättade att hon suttit hemma och gråtit hela dagen när hon fått reda på vad som hänt. Hon och Henrik brukade umgås en del och han var ofta nere hos henne. Hon frågade om det skulle bli en ceremoni i England eftersom hon gärna ville gå, men det blir ju tyvärr bara en i Sverige. Andreas och jag kom överrens om att vi inte fixade att organisera en här i England. Det blev för mycket för oss helt enkelt.Vi promenerade bort till hotellet och mötte hans föräldrar där. Henrik kremerades 09:15 och det var ungefär vid den tiden som vi möttes så vi satte oss i ett hörn i foajen och hade en tyst minut. Hans mamma grät och hans pappa hade tjock röst. Hans mammas nya man la handen på hennes arm och kramade om och jag och Andreas sneglade på varandra och led. Det gjorde så ont att se dem så förtvivlade. Vi satt där ungefär en timme och pratade om Henrik och de hade många frågor som vi besvarade. Henrik’s pappa tog fram foton från i somras som han hade på Henrik. Vackra Henrik. Såsmåningom sa de att de var starka nog att gå till lägenheten och vi reste oss för att gå. När vi kom in på Henrik’s gata tog de kort på vägskylten, på huset, på grannhusen, på mer eller mindre allt runt omkring. Väl inne lät vi dem gå runt och titta på allt, klämma, känna, lukta, andas och ta in de sista spåren av deras son. En stekpanna stod på spisen med lite intorkade rester i och hans pappa tittade på den och filosoferade högt om Henrik’s sista mål. De plockade bland hans saker och frågade mycket om hur han levt, vad han gjort, hur han mått och liknande. De ville också träffa Claire Tuck, kvinnan från the Coroner’s office som haft hand om Henrik’s fall. Andy ringde henne och det visade sig att hon kunde ta emot oss nu på direkten så vi slängde oss i två taxibilar och åkte ner till Bromley för att träffa henne. Hon var otroligt bra, väldigt känslig och mjuk mot Henrik’s föräldrar. Rösten stockade sig i halsen på Henrik’s pappa när han tog fram kort som han hade tagit med sig för att visa henne. Hon berättade allt hon visste och kunde berätta i det här läget och förklarade också hur allt sitter ihop med polisen, the coroner, hon och begravningsentreprenören. Henrik’s pappa frågade hur vanligt hängning var och hon svarade att hon hittills haft två hängningar den veckan.Andreas frågade henne om han kunde få kika på polisrapporten lite snabbt eftersom vi hade en fråga som gnagde. Andreas sa nämligen att polisen måste ha skurit ner Henrik, medan Mark hävdade att nej, han låg redan ner. Mark sa att han var upp direkt efter polisen och de hade inte haft tid att skära ner honom. Detta ledde naturligtvis till att vi började filosofera om Henrik kanske haft kniven i handen (vi vet att han hade en kniv med sig där uppe) och hälvvägs genom ångrat sig och att han hade skurit ner sig själv innan han blev medvetslös men att han sen inte klarat att få upp snaran? Det var alldeles för svårt att hantera den tanken och det har gnagt i våra sinnen länge. Claire gick igenom polisrapporten och efter några minuter utbrast hon: Ah, here we go, Mark har rätt, polisen skar inte ner honom, och ja, han låg på rygg på golvet, MEN, tydligen har repet gått av i och med hans kroppstyngd. Det känns bättre, då behöver vi i alla fall inte fundera över om han ångrade sig eller inte. Även om han gjorde det så försökte han inte komma loss i alla fall. När vi gick ut från the Coroner’s office hörde jag Henrik’s mamma säga halvhögt för sig själv; ”Men kunde inte ungen ha använt ett ordentligt rep som höll!” Jag kunde inte låta bli att le i all misär! Ja, gör det ordentligt om du nu ska göra det!! :-)Vi åkte tillbaka till Crystal Palace för att äta lunch på The Puzzle. Under måltiden pratade vi mer om honom och hur han varit de sista åren. Det var mest Andreas som pratade eftersom han kände Henrik bättre än jag gjorde efter skiljsmässan. Han berättade om Henrik’s epilepsi och hur han var slarvig med medicinen men att Jo, hans flickvän (eller ja, ex flickvän nu dåra) tjatat på honom och sett till att han blev bättre. Va? Vadå Jo? Men jag då? Jag kämpade ju som sjutton med honom och hans epilepsi! Det var ju jag som körde iväg honom till doktorerna, det var ju jag som tjatade, som bönade och bad, som pratade, diskuterade, resonerade, skojade och försökte för honom att förstå vikten av medicinen. Vadå ”Jo whipped him into shape” ?!?! Jag kan inte hjälpa men jag känner mig otroligt åsidosatt. Den här jävla Jo kommer in som nån ny spelare och helt plötsligt får hon all cred för jobb som jag lagt ner på honom! Inte för att jag ångrar att jag gjrode det, inte alls, men jag skulle gärna tagit emot lite acknowledgement över min insats. Det var ett jäkla sjå att få honom att förstå innebörden i epilepsin. Han förstod aldrig hur fruktansvärt läskigt det var att se honom få ett anfall. Eller efter ett anfall för den delen. Han tappade alltid det svenska språket efter ett anfall. Man kunde prata TILL honom på svenska men han svarade alltid på engelska. Det var som om kabeln till den svenska avdelningen var avklippt och kvar fanns bara engelskan. Efter en stund brukade svenskan komma tillbaka, gradvis. Han brukade alltid sova direkt efter ett anfall, och när han vaknade visste han aldrig var han var och jag fick alltid berätta för honom. Han brukade ha ont i benen, träningsvärk från allt krampande. Han var aldrig otrogen mot henne heller, såvitt Andy vet i alla fall. Jaha. Tack då. Ja det är väl mig det är fel på helt enkelt, om han nu var otrogen om och om igen mot mig men aldrig mot henne. Men han gifte sig ju med mig! Betydde inte det något? Det var bara två saker jag egentligen ville ha från Henrik, som minnen. Dels ett kort som jag tog på honom när vi var i Edinburgh precis i början av vårt förhållande och dels en kniv som han gjort själv. Kortet försvann från hans anslagstavla fastän jag nämnt det och just den kniven ville tydligen Jo ha. Jamen ta den då. Det var ju med mig han var när han gjorde den, jag minns varje liten detalj på den, jag minns hur han gjorde bladet, skaftet, detaljerna, satte ihop den, finputsade den och hur han stolt visade upp den för alla han träffade. Skitsamma, vad spelar det för roll. Ta den du, **** (Där stod ett ord som jag censurerat eftersom jag förmodligen kommer ångra det senare och man vet ju aldrig vem som läser. Det har ju hänt förr att engelska vänner stoppar in min dagbok i Babelfish och konfronterar mig, jag nämner inga namn men *host* Louise dyker upp i huvudet som en fet neonskylt.)På vägen tillbaka från puben till lägenheten gick vi förbi en mäklare för att kolla vad som behövdes för att jag skulle kunna sälja hans lägenhet. Vi passade även på att fråga vad de trodde att den var värd och bokade en tid för inspektion och värdering. När vi kom ut sa Henrik’s pappa ”det där skötte du bra Vivi, vad fint. Honom har jag förtroende för, han verkade bra.” Oh vad stolt jag kände mig, vilken härlig komplimang. Efter det gick vi tillbaka till lägenheten och en av Henrik’s bästa vänner dök upp för att säga hej till hans föräldrar och pay his respect. De pratade om att gå och äta tillsammans på kvällen men jag avböjde och sa att jag var alldeles för trött. Jag var helt slut av att gå igenom hans saker, titta på allt, alla minnen från vår tid tillsammans, alla frågor från hans föräldrar, alla tårar. Vi hittade fler högar med kuvert också som jag tog med mig hem för att sortera in. Jag kollade mailen, ringde mamma och pratade nån timme och sedan tog jag tag i alla papper och jag slutade inte förrän vid midnatt. Det är så fruktansvärt mycket som måste organiseras! När jag lagt mig kunde jag inte sova och vred och vände mig och gled in och ut i någon slags halvdrömmande dvala med bilder av Henrik, hans föräldrar och Andreas. Nån gång måste jag ha somnat ordentligt eftersom jag vaknade med ett ryck när klockan ringde nästa morgon.Vi hade ett möte med advokaten på morgonen och det kändes verkligen som en stor milstolpe. Vi fick många frågor besvarade och vi beslutade att jag ska ta hand om i princip allting här i England. Det innebär ansöka till domstolen om power of attorney så att jag kan föra Henrik’s föräldrars talan, sälja lägenheten och ta hand om alla skulder. Jag ska även tömma lägenheten på allt personligt och sedan även ta hand om möblerna. När mäklaren kom för värdering frågade jag honom om vi kunde ta in en hyresgäst för att ta tillbaka lite av den förlusten som hans föräldrar kommer att göra i och med att de måste betala Henrik’s lån i ca 6 månader och han sa att det var inga problem. Nästa steg för mig är att gå dit nästa helg med Helen och packa ihop det sista av Henrik’s grejer, hänga upp nya gardiner och lägga på ett påslakan eftersom Henrik’s mamma tog de sakerna. (Henrik hade väldigt bra smak när det gällde gardiner och påslakan!) Jag skriva på kontraktet så fort min fullmakt kommit vilket förmodligen tar tre eller fyra veckor. Sedan kan jag ta kontakt med Henrik’s bank och sätta upp så att jag betalar hans hyra och lån. Jag måste också kontakta hans banks advokater och reda ut ett par grejer med dem.Det har varit tufft, väldigt tufft. Jag har som sagt knappt varit ute bland folk alls. Jag har inte träffat nån av mina vänner utan all social kontakt jag haft har varit med antingen Andreas eller Mark. Jag är redo att börja jobba nu, jag gråter inte längre (förutom när jag skrev den här texten) och jag kan ta tag i det praktiska utan att känna att det är för jobbigt. Det är fortfarande en lång väg kvar, jag kommer förmodligen att jobba med det här i ett år framöver. Det kommer att ta ca 6 – 8 månader att sälja lägenheten och det är inte förrän jag gjort det som jag kan ta tag i skulderna och den biten kommer förmodligen att ta ett litet tag det med. Men vad är ett år? Jag kommer att bära minnet av kvällen den 9 Augusti med mig hela livet. ***