Alla inlägg under september 2006

Av Vilhelmina - 25 september 2006 19:03

Jag är hemma igen, sådär lagom trött som man är efter att man har rest. Jag har ont i huvudet, men jag tror det är för att jag druckit koffein, jag brukar få det då. Jag har suttit inne hos grisarna och tittat på dem när de tuggat svenskt gräs, mums!! Jag plockade upp Curtis-Flirtis och satt med honom en stund i soffan och jag tror att jag ska försöka fånga en av tjejerna efter att jag laddat upp det här. Det är väldigt smidigt att åka från Västerås och otroligt smidigt att komma till Luton istället för Stansted. Hur skönt som helst att bara sätta sig på tåget och slippa byta. Visst, det tar ju nästan två timmar, men har man bara en bok eller nåt går det ju bra. Jag har packat upp hela resväskan vilket känns skönt. Oftast brukar ju det vara det värsta med att komma hem… Jag har lagt lite grejer på köksbordet som jag ska visa Mark, men annars är det mesta omhändertaget. Det var väldigt trevligt att vara i Sverige, även om själva anledningen till att jag var där var sorglig. Jag träffade Fredrike och Susanne på Onsdagskvällen. Vi pratade, pysslade och tog det allmänt lugnt. På Torsdagen körde jag in till stan och parkerade vid Fredrike och vi åt lunch tillsammans. Det kändes bra att träffa henne först och lugna nerverna lite. Vi tog en promenad längs vattnet där hon bor för att sedan köra ut till Bromma Kyrka. När vi gick mot kyrkan såg jag Josefin och E-B på håll och kände direkt i magen. Jag ville så gärna prata med dem men blev också genast orolig. Som sagt, JAG vet ju att jag aldrig bedrog Henrik men jag vet inte vad han har sagt om mig till sin familj. Det verkade inte som om han baktalat mig i alla fall, de verkade alla glada att se mig och de kom fram till mig för att krama om mig. Jag var så oartig och lät Fredrike sköta introduktionen själv, jag tappade allt vett och hyfs. Tur att Fredrike är så jordnära på den punkten och sköter sig själv! Själva ceremonin var otroligt vacker och Henrik’s syster Helena sjöng dels Björn Skifs ”Det blir värre framåt natten” och dels en sång som hon skrivit själv till Henrik. Hon hade en enormt vacker röst och hur hon kunde sjunga utan att gråta övergår mitt förstånd! Såå duktig. ”Det blir värre framåt natten” hade Henrik sjungit när de var på karaoke-kväll tidigare i somras när han var hemma berättade hans mamma. När vi körde hem frågade jag Fredrike om hon sagt att hon ville komma bara så att jag inte skulle behöva gå själv. ”Ja det är väl klart” svarade hon. Jag är så tacksam att jag hade henne. Hon höll min hand, hon klappade mig på axeln, hon la sin hand på min arm, hon höll en hand bakom ryggen på mig. Hon sa inte så mycket, men hon fanns där och när ord behövdes pratade hon. På kvällen hade jag enorm huvudvärk och orkade knappt nånting, men det kanske inte är så konstigt. På fredagen tog mamma och jag en promenad bort till Diagonalen tittade på det nya stallet i Kolartorp, vart de ska bygga den nya ishallen och hur allt hänger ihop med Ica Kvantum och allt det där. Det händer så mycket när man är borta! Mamma berättade att hon sett en mink i ån borta vid Bosse också, undrar hur den kommit dit!På kvällen skjutsade pappa in mig till Gondolen där jag träffade Henrik’s kusin Richard, Henrik’s ex Jo, Andreas, hans flickvän Louise och så Mamma Maj och Ingemar. Det var en väldigt trevlig kväll och vi åt och drack väldigt gott. Det var skönt att prata lite mer med Maj och Ingemar eftersom vi inte riktigt kunde prata ostört på begravningen. Andreas flickvän Louise är hur mysig som helst! Jättesöt, rar och väldigt trevlig. Henne hoppas jag att jag får se mer av. Det var faktiskt också trevligt att umgås lite med Jo. Hon är en väldigt trevlig tjej och det är så synd att det inte funkade mellan henne och Henrik. Av det jag har sett av henne tror jag att hon passar/de Henrik mycket bättre än vad jag och Henrik passade ihop. Pappa skulle hämta mig klockan tio men tiden rann iväg och plötsligt insåg jag att klockan var några minuter över tio och vi hade inte ens fått in desserten än. Jag gick ut och ringde till pappa och fick be så hemskt mycket om ursäkt att han fick åka hem igen tomhänt. Vi satt kvar till kvart över ett på natten så han hade fått vänta länge om han väntat kvar!Mamma och jag gick upp till Mormor på lördagen vilket var väldigt trevligt. Vi gick förbi min gamla skola, Segeltorpsskolan och jag tog massor med kort! Härliga minnen! ”Den där lyktstolpen klättrade jag upp i,” sa jag till mamma, ”men då fick jag tillsägelse av fröken.” Mamma bara skakade på huvudet och log. På söndagen träffade jag släkten uppe hos Mormor. Lena, Mari, Nelly, Sebbe, Julia, Barbro och Bert kom till mormor för att fika och fira Barbro’s födelsedag. Lena har gått ner 30 kg så det är knappt nåt kvar av henne! Nelly och Sebbe har ju växt såklart och det har Julia med, hon är stora tjejen nu. Efter att vi varit hos Mormor åkte vi ut till Bromma och tittade på Henrik’s grav igen. Jag stod så långt bort under själva jordfästningen att jag knappt såg något. En formel1-bil stod på jorden bland alla blommorna och någon hade stuckit en svensk flagga bredvid. Lilla gubben. På kvällen tog vi bilen ner till Mari i Grödinge så jag fick se hur hon bodde också vilket var trevligt. Mamma och pappa pratar ju så mycket om det så det var kul att få se det med egna ögon. Hon bor jättefint i ett parhus precis vid skogen. Supermysigt! Nu är jag hemma och väntar på att städerskan ska bli klar och gå så att jag kan slappna av. Det är skönt med städerska men det är jobbigt att ha henne här när man själv är hemma! :-)

ANNONS
Av Vilhelmina - 22 september 2006 09:47

Du skulle ha tyckt om begravningen, den var väldigt vacker. Det märktes att den planerats med dig som huvudperson. Din systen Hilli sjöng två sånger och vi sjöng två psalmer. Den ena hade till och med engelsk text så att Jo och dina engelska kompisar skulle kunna följa med. Jag grät från att jag kom till kyrkbacken genom hela ceremonin. Att se alla dina släktingar, de som jag brukade kalla ”min familj” kändes så konstigt. Jag insåg att jag hade saknat dem, men det blir ju sådär när man gör slut, man kan liksom inte hålla i den andres familj. Det är synd, för de är alla så rara. Lilla Josefin, jag kunde inte låta bli att le när hon sa ”minns du mig?” Hur skulle jag kunna glömma kusin Josefin! Lilla gumman! Och E-B. Vackra E-B som du tyckte så mycket om. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag såg dem. Richard och Helen’s första dotter, Clara, hon är ju jättegammal nu! Richard upp i dagen, lilla solstrålen! Sist jag såg henne var nog ute på Norrö när du och jag var där på bröllopsresa. Hon hade precis lärt sig gå om man hjälpte henne och jag gick omkring på terrassen med henne. Dagen efter hade jag ont i ryggen av allt ”framåtböjtsgående”!! Och så har hon ju en syster! 4 år och underbart söt! Man märker att tiden går på barn och pensionärer. På tal om pensionärer, jag fick prata lite med din morfar också. Han har blivit gammal sen jag såg honom sist. Jag är så glad över att han kom ihåg mig.Faster Jaja var naturligtvis där också. Hon kramade om mig och det kändes som om ingen tid alls passerat sen jag såg henne sist. Det var Huddinge Kyrka, 25 Augusti 2000. Jag satt bredvid Kattis när vi fikade efteråt. Kommer du ihåg när hon och Fredrik kom och hälsade på oss i London, när vi bodde där nere på Sylvan Road? Hon berättade att vi skulle bjuda på nougatsoppa med yoghurtglass men inte hittat någon nougat så vi tog toblerone istället! Haha! Det hade jag helt glömt! Jag hade till och med glömt nougatsoppan! Kommer du ihåg när vi åt den första gången? Jag har för mig att det varpå Sjögräs på Söder. Vi åt ingen varmrätt men däremot varsin förrätt och efterrätt. Man ska ta det göttaste sa vi, skit i varmrätten. Och det var väl just så med dig, du plockade ut det godaste ur livet. Prästen sa att vi skulle tänka på dig som så att du har kommit hem nu. Jag tror att det är ett bra sätt att se det på. Du har frid nu, du har kommit hem. Du kanske inte längre är med oss här i fysisk form, men du kommer alltid finnas hos oss i våra hjärtan. ***Jag pratade med Fru igår, tjejen som bor i din lägenhet tillsammans med sin pojkvän Mark. Hon är spirituell och var först lite osäker på om hon ville bo i din lägenhet i och med vad som hänt dig, men när jag pratade med henne nu sa hon att det är väldigt positiv energi i lägenheten, du var en väldigt snäll människa. Hon sa att trots att hon aldrig träffat dig känns det som om hon känner dig. Jag berättade för henne att du tycker väldigt mycket om den asiatiska kulturen, hon har nämligen bott i Japan de senaste 27 åren. Hon skrattade och sa att ”han skulle säkert ha blivit glad då om han visste att den första maten vi åt här var kinesiskt!” Du skulle ha gillat Fru tror jag. Hon frågade också om jag visste när du dött, och jag svarade att vi inte vet exakt men vi gissar på Torsdag kväll, alternativt Fredag kväll. Hon berättade att varje lördagsmorgon blir lägenheten väldigt kall. De har bara använt värmeelementen två gånger, och det var på de två lördagsmorgnarna. Det kanske var så att du fick det där brevet från Halifax på Torsdagen, men inte öppnade det förrän på Fredagen. Sedan kanske du satt hemma och drack de där ölen och vodkan vi hittade på bänken. Det kanske blev sent, och som din syster sjöng, det blir värre framåt natten. Kanske gick du upp på vinden sent på Fredagsatten, början till lördagsmorgonen. Kanske kommer du därför tillbaka till din lägenhet varje lördag för att se till den. Ta en sväng genom rummen, lämnar en kyla efter dig, som en liten påminnelse att du varit där.

ANNONS
Av Vilhelmina - 17 september 2006 17:40

En av tjejerna han bedrog mig med tänker gå på begravningen. Fruktansvärt smaklöst om du frågar mig. Nåja, vill hon promt gå får hon väl göra det. Det ska bli intressant att se vad hon säger till mig.

Av Vilhelmina - 14 september 2006 14:55

Jag har precis avslutat en delikat lunch bestående av sushi från Itsu. Omega3 Salmon. Det måste ha varit nån dum idiot bestämde att de skulle döpa om den från det briljanta namnet "Salmon in a Rushdie" till "Omega3 salmon". Det var Henrik som introducerade mig till sushi. Nej, nu ljög jag, det var Pelle, men det var Henrik som berättade om konsten att äta sushi för mig. Han älskade sushi och precis när vi hade träffats gick vi till en sushi restaurang på Söder, vid Mariatorget har jag för mig. Där förklarade han för mig vad wasabi var, varför man äter ingefära emellanåt, hur man ska doppa sin sushi i sojan och att det anses vara ytterst oartigt att doppa riset i sojan. Den ska doppas med laxen (eller vilken fisk det nu är man har) ner i sojan så att riset förblir vitt och sedan ska man lägga ner laxen på tungan, inte upp mot gommen. (Inte för att jag EVER bryr mig om det när jag äter sushi, men jag tänker på det nästan varje gång!)Henrik berättade också för mig om den kinesiska katten. Den man ofta ser i kinesiska restauranger, sittande med en tass upp vid ögonen som om den kisar mot solen och håller tassen mot solen liksom. Tydligen är historien om jag minns rätt att katten väntar på sin ägare och att den för tur med sig. (Mer minns jag inte!)Han gillade asiatisk kultur. Jag tror det kom i och med hans intresse för kampsport. Han älskade origami och jag minns den gula draken som han vek. Han knåpade så länge med den och var jättestolt när han var klar. Jag pratade med Henriks mamma igår och hon berättade att hon finner ro i att läsa om Henrik i min dagbok. Hon berättade också att Henriks pappa har hittat bröllopsfilmen och att jag ska få en kopia. Jag vet inte när jag kommer klara av att titta på den, men det får väl bli någon dag när jag har tid att gråta. Jag har bara tittat på den en gång och det var mer eller mindre direkt efter bröllopet och jag grät som ett barn för det var så vackert. Aldrig hade jag väl trott att nästa gång jag tittade på den skulle vara efter hans död.

Av Vilhelmina - 11 september 2006 22:13

Han var en bred personlighet Henrik. Om man tittar på hans boksamling inser man vidden av honom. Jag har bara gått igenom en bråkdel av hans böcker och jag har hittills hittat följande:• En bibel med ett pokemon samlarkort som bokmärke• En bok som Assault weapons• From Myst to Riven• Selma Lagerlöfs Nils Holgersson• Michael Connelly och liknande deckare• Ronja Rövardotter• Mark Twain• Ett antal böcker från hans universitetstid om barns utveckling, auktoritet, psykologi, att skapa etc• En bok om cowboys• En bok om yxor• Kokböcker• NarniaOch så vidare i all oändlighet. Jag hittar en del av mina böcker som jag helt glömt att jag hade. Vissa böcker plockar jag ut för att spara. Han har många barnböcker som kan komma väl till pass om jag nån gång skulle föröka mig. Jag gick också igenom de svarta sopsäckarna med kläder. Or so I thought. En av dem innehöll hö och nerkissade tidningar…! Den måste ha ställts in i vardagsrummet av misstag istället för kastas bland soporna. Oh well, den var så väl knuten att det inte luktade vilket ju är det viktigaste och låt oss bara hoppas att inga av henriks kläder kastats i dess ställe…

Av Vilhelmina - 7 september 2006 22:35

På samma gång som jag lever ett helt vanligt liv; jag går upp, borstar tänderna, går till jobbet, äter lunch, går hem, lagar mat, sover, osv, så är allt så annorlunda, så svårt, så jobbigt. Det är som om jag lever parallella liv, samtidigt. Ibland andas jag på ena sidan, ibland på andra. Ibland är jag flera timmar på ena sidan för att sedan ta en snabb sväng till den andra. Henrik’s saker är nerpackade i kartonger och svarta sopsäckar. De står i en salig röra i vardagsrummet hos oss. Som Mark sa, ”It feels like your ex has actually moved in.” “Yeah” sa jag, “only snag is, he’s dead! My dead ex-husband has just moved in!” Man utvecklar en sjuk humor för att överleva. Man måste på något sätt distansera sig, hålla allt på en armlängds avstånd. Jag har tagit ner gardinerna. Mark var inte särskilt imponerad och vi har kommit fram till att vi ska ha kvar våra gamla gardiner en månad till för att sedan byta till Henrik’s igen. De är ju mörkt röda och ganska vintriga och Mark fick lite panik över att sommaren redan är över. Han vill hålla kvar de sista ljusa stunderna innan vi kurar in oss i varma kryddor, ljus, filtar, te med honung och rökelse. Sedan tror jag också att han behöver tid på sig att acklimatisera sig med alla Henrik’s saker. En sak i taget, en dag i sänder. Det är underbart att se hur vi har mognat som par, hur vi numera ger varandra utrymme, respekt och förståelse. Jag förklarade hur viktiga de här gardinerna var för mig, trots allt är de ju bara ett par tygstycken sådär rent tekniskt. Han lyssnade och sedan förklarade han sin sida med ljuset och de sista sommarkvällarna varvid vi enades om en dryg månad till av gräddfärgade gardiner. Det här var sådant som vi förut kunde bråka i timmar om. Nu fanns det inte den minsta tillstymmelse till gräl eller oenighet. Det är vackert. I söndags gick jag igenom Henrik’s kläder. Han hade ganska många tröjor som jag tyckte om och jag funderar på om jag ska spara dem till Afrika. De kan ju komma väl till användning där. Istället för att ta med mig mina egna kläder och lämna nere i Senegal kan jag ta lite av hans kläder. Jag ska ju ändå bara ge dem till Englands motsvarighet till UFF. Jag provade en stor röd luvtröja och frågade Mark vad han tyckte, var jag dum som funderade över att ta Henrik’s kläder? Skulle det kännas konstigt att använda dem? Vi pratade lite fram och tillbaka och sedan tittade han på mig en stund och sa ”Det är rätt jobbigt just nu va?” Det var allt som behövdes för att släppa alla spärrar. Tårarna rann och jag fann mig liten och ledsen i Mark’s famn. Han vaggade mig sakta och klappade mig över håret. Så så, det blir bra. Ta det lugnt, ta ett steg i taget. Låt tårarna rinna, det blir bättre då. Vad vore jag utan honom? *** Jag gick igenom några kartonger igår. Kasta, ge till charity, spara till mig själv. Inget av alternativen är särskilt lockande. Jag har svårt att behålla saker eftersom jag blir konstant påmind om honom – samtidigt som jag just VILL ha hans saker här, jag VILL bli påmind. Svår balansgång. Att ge hans saker till välgörande ändamål känns också svårt. Jag försöker avgöra hur privata de var, hur han såg dem, vad han hade velat. Att kasta är svårast och lättast. Det är så oerhört svårt att slänga hans saker, men det finns inte andrahandsvärde i det och jag måste göra mig av med det. Jag blundar och lägger det i svarta sopsäckar och försöker att inte tänka på det. Inom mig ber jag honom om förlåtelse för att jag slänger hans saker. Saker som jag vet att han tyckte om. Det är så jävla förbannat svårt, jag kan inte ens skriva den här texten utan att gråta. *** Jag har bokat biljetterna till Sverige nu. Begravningen är den 21 September i Bromma Kyrka. Hans dödsannons var i DN och SvD igår. På något underligt sätt känns allt så mycket mer overkligt ju längre tiden går. Jag kommer till Stockholm sent på Tisdagen den 19 September och jag åker hem Måndagen den 25’e. Jag ska träffa mormor och släkten och krama mamma och pappa. Jag ska hem till Fredrike på pysselkväll – om någon vill träffas så hör av er till Fredrike så hon vet hur många som kommer. Det var snart två år sedan jag var hemma sist. Det är alltid så konstigt att komma till Sverige nuförtiden. Folk använder nya ord och uttryck. Vad är det här ”ill” som alla envisas med? Illkonstigt, illmycket, illtrött? Är ill det nya jätte? Och jag känner mig så dum när jag säger saker på engelska istället för svenska; ”cheers”, ”sorry” och ”please” ligger alltid närmast i munnen. Ska det vara så svårt att säga ”tack” och ”förlåt”? Tja, det är väl så. Jag märkte en stor skillnad i min språkutveckling när jag flyttade in hos Mark. När jag inte längre hade Henrik att prata svenska med på kvällen utan var totalt omgiven av engelska tog den över mer och mer. Räknar gör jag dock fortfarande på svenska. Jag börjar på engelska; one two three four five six seven eight nine ten eleven twelve… och av någon outgrundlig anledning tar det alltid stopp där, ibland kortare ibland längre, och sedan fortsätter jag, oftast på svenska, men ibland engelska. Philip, han som jag brukade boxas med på gymmet fick helt enkelt lära sig räkna på svenska – när det var hans tur att boxas räknade jag alltid in honom på svenska! Anyway. Henrik hade en stor gosekatt bredvid sängen. Han hade tydligen fått den av nån exflickvän. Han hade satt ett svart choker-style spike necklace på den stackars katten. Den såg rätt tuff ut faktiskt. Jag provade halsbandet och det såg verkligen skitcoolt ut på mig! Skulle gå ypperligt bra till min svarta plastklänning. Den fick mig att tänka på Henriks begravning och vad jag ska ha på mig. Henrik skulle ha uppskattat om jag kom i plastklänningen och just det spikhalsbandet, det är jag övertygad om, men jag tror inte det är så passande. Nej, det får nog bli något mer konservativt. En svart kostym tror jag. Det blir bra.(Nedan är bilder på gardinerna och röran i vardagsrummet. Detär hans vita och röda tröja på soffan. Det är tofflor på golvet. Det är hans kläder i sopsäckarna. Den randiga tröjan i röran på skrivbordet är tröjan från tvättmaskinen. Den är borta nu, jag tror Mark har flyttat på den.)

Av Vilhelmina - 3 september 2006 01:30

Jag fixar det inte, jag kan inte förmå mig att tvätta tröjan som låg i hans tvättmaksin. Den är otvättad och doftar fortfarande som han gjorde. ”Gjorde”. Inte gör. Gjorde. Tårarna rinner och jag känner mig så oerhört liten. Hans lägenhet är nästan tom. Sånär som på ett nytt golv som Henrik la in är den nu så som när vi köpte den. Jag minns när vi kom dit och såg huset. Det var Cooper Giles som sålde den till oss och det var en man som visade oss runt. Jag var så ivrig, så nipprig och fnissig. Vi skuttade runt i lägenheten och tyckte att den var det vackraste vi sett. Någonsin! Vi såg inte att den hade slitna woodchip tapeter i en rosaliknande magnolia färg. Vi såg inte att den hade en ruffig blå heltäckningsmatta som sträckte sig till badrummet. Vi såg inte att den var liten, jätteliten. Vi såg inte att fönstren var gamla och smutsiga. Vi såg ett palats där vi skulle bo tillsammans. Vi var så kära och allt var så vackert. Magnolian tvärs över gatan blommade för fullt och vi nästan sprang till kontoret för att säga att vi ville ha den. Vi hade ingen aning om något, hur husköp går till eller om vi ens skulle bli beviljade ett lån, men det spelade ingen roll. Solen sken och vi var lyckliga. Jag minns att Penny på kontoret (som senare blev känd just som ”Penny in the Office” mellan oss och Stuart Gilbert, vår financial advisor) sa att det inte skulle bli några problem om vi la ”full asking price”. Vi tittade förvånat på varandra, vadå ”full asking price?” Det är väl det som är poängen med ett pris? Att man betalar just det? Nej, här prutar man. Ah. Jaja, vi var så toklyckliga över att ha hittat en sådan pärla att vi inte brydde oss, vi betalade gärna ”full asking price” mot att vi fick köpa den. Fyra månade av nagelbitande tog det innan vi kunde flytta in. Vi var nästan darriga när vi hämtade nycklarna. Gaaaahhhh! Vi ÄGER den här lägenheten!!!! Helt ofattbart! Det var en fredagkväll och vi gick dit med skurborstar och rengörningsmedel för att städa och göra rent. Vi beställde kinamat som vi satt på golvet och åt. ”Som två lyckliga dårar” Lisa Ekdahl.Nästa dag flyttade vi in. Andreas hyrde en bil i Croydon och jag minns vilka problem vi hade att hitta stället. Han körde och jag satt med telefonkatalogskartan i sovrummet och pratade med honom på mobilen för att dirigera honom! Haha! Under tiden som jag pratade i telefon bar Henrik’s jobbarkompisar ut alla möbler och kartonger så när Andreas äntligen dök upp var hela lägenheten tom, fantastisk! Det var maj 2000. Det är bara sex år sedan, ändå känns det som en hel livstid. På sex år har jag hunnit köpa två lägenheter med Henrik, gift mig med Henrik, skiljt mig från Henrik, bytt jobb ett antal gånger, träffat Mark, bott i Wimbledon, varit så skuldsatt att jag tvingades sälja mina vigselringar för att kunna betala hyran, hyrt ut båda lägenheterna i Crystal Palace, köpt radhus med Mark och nu, nu tar jag hand om allt efter Henrik. Hur kunde det gå så här? Hur kunde det gå från ”gift mig med Henrik” till att ta hand om hans lägenhet efter hans död på nästan exakt sex år? Jag kan fortfarande höra hans röst. När jag tittar på kort ser jag precis vad han säger, hur han är, vad han gör. Jag hittade en cd med kort i hans lägenhet och på ett kort pratar han med någon och jag kan se att han precis blivit fångad i ett ögonblick då han stammade. Henrik stammade inte så ofta, men ibland. När han blev ivrig stammade han, eller när han blev arg, och nervös. På den här bilden tror jag att han är ivrig, det ser så ut. Han är ivrig och vill berätta sin historia för tjejen han sitter bredvid. Lilla Henrik. Min Henrik.Jag har tagit hand om ganska mycket från hans lägenhet. Jag vet inte, men på något sätt vill jag omgärda mig med hans saker. Henrik var min bästa kompis och även om vi inte passade som ett par så var han mig väldigt kär. Jag tänkte ofta efter vår separation att det hade varit perfekt om vi kunnat komma tillbaka till att vara vänner och faktiskt umgås, men det gör ju sällan det mellan ett kärlekspar. Hans röda sammetsgardiner hänger i mitt vardagsrum nu. De passar perfekt till soffan. Hans vackra kristallglas står i mitt vritinskåp. Och hans – eller ska jag säga våra, vi köpte dem ju tillsammans – tallrikar står inställda i skåpet. Jag har ännu inte gått igenom mina kärleksbrev till honom som ligger i lådan vid sängen. Jag undrar om jag någonsin kommer orka. Jag hittade kortet på honom då vi rakat in Pret-stjärnan i nacken. Han skulle på Pret’s första sommarfest och jag rakade av allt hår utom just en stjärna i nacken. Han såg skitgrym ut! Han fick massor med uppmärksamhet och jag tror att efter den festen visste de flesta på Pret i City vem Henrik var. There’s only one Henrik. Jag undrar var hans själ är nu. Ser han oss? Ser han sin mamma? Sitter han på soffkanten bredvid henne när hon sitter och läser? Ser han hålet i hennes hjärta? Ser han sin pappa? Ser han hur han sörjer? Hur han önskar att han hade förstått, hur han frågar sig om och om igen varför Henrik aldrig sa något fastän han flera gånger frågade om han mådde bra och om allt var ok. Men Henrik sa aldrig något, han gav dem aldrig en chans att hjälpa till. Han gjorde sitt bästa för att inte oroa dem. Han bar sin börda själv. Lilla lilla Henrik. Att livet kan vara så sorgsamt ibland. Jag letar tecken. Tecken i mitt liv på att han mår bra nu. På att han vet, på att han ser oss. På att han finns här. Men jag ser inget. Jag letar och letar men jag ser inget. Jag hoppas att det bara är fenomenet ”man ser inte skogen för alla träden”. För jag önskar så högt att han finns på något bra ställe. Varmt, mjukt och säkert. Tryggt. Jag fortsätter att leta efter mina tecken. Kanske ser jag dem en vacker dag. Kanske finner jag frid då. Älskade Henrik.

Av Vilhelmina - 2 september 2006 12:03

I torsdags var jag ute med jobbet, det var John’s leaving do. Verkligen trist att John slutar, han är en av de få som jag VERKLIGEN gillar. Jag blev alldeles för full men hade ypperligt trevligt och ohhhh vad jag behövde det. Det var första gången sen det här med Henrik som jag verkligen har gått ut och Festat med stort F! Jag hade för avsikt att stanna ute tills jag tröttnade och tittade inte ens på klockan förrän vid elva! SÅÅÅ skönt att inte tänka på hur jag skulle komma hem eller morgondagen.Jag pratade en del med Kevin, en av killarna på jobbet. (Inte min gamla chef Kevin alltså.) Han har bekanta i Sverige och vi pratade om hur Sverige är och hur saker funkar i Sverige. Han var väldigt imponerad på Systembolaget, ”Your offlicence is just like Argos!” sa han och gud vad jag skrattade! Jag tror man måste ha bott i England och känna till Argos för att se det roliga i den repliken… Det blir bara ett kort inlägg idag, jag är på väg ut till Henrik’s lägenhet för att packa ihop det sista av hans privata grejer. Helen och Murray kommer ut för att hjälpa till vilket är skönt. Jag kan inte säga att jag skulle vilja vara där själv.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se