Alla inlägg under november 2006

Av Vilhelmina - 28 november 2006 21:44

Jag jobbade hos BRAD förra veckan, våra interna ”auditors”. Deras Director frågade om jag kunde se efter henne eftersom hennes sekreterare hade semester. Jag kan ju inte säga att jag var överdrivet imponerad eftersom det är å mycket just nu med allt, men samtidigt höll jag med om att vi borde värna om vårt samarbete med BRAD eftersom det inte är det bästa. Och nätverk är alltid bra.Rosemary var faktiskt väldigt lätt att jobba för, ur mina ögon sett. Hon sa själv att hon vet att hon är svår, ganska fussy och har bestämda åsikter om vad hon vill och inte vill ha, men det är ju just det som gör att någon är lätt att jobba för, dessa personer är oftast konsekventa, de är raka och ger klara besked om vad de vill ha. Till exempel vill hon ha sin ”day pack” i blå plastficka, ”readings” i gul plastficka och ”actions” i röd plastficka. Hon var väldigt lik Barbara i sitt sätt att jobba och jag trivdes ju bra med Babs så det funkade bra även med Rosemary.De flesta av mina chefer säger att en av mina absoluta styrkor är att det inte går att tycka illa om mig, att jag har ett väldigt bra sätt med kunder och medarbetare. Så även Rosemary. Efter att jag satt upp ett möte med Jennifer åt henne och just lagt på luren sa hon (med sin ”posha” röst!) ”Oh Viv you do have the most pleasant manners!”Ah, honung för min självkänsla!Enda problemet var väl att jag hade sönder Sue’s ”blessed toast”…! Hon hade en skiva toast som hängde i en plastficka på skrivbordsavdelaren mot Leslie. Den hade tydligen tillhört nån nisse som hette John och den hade några mörka bitar på sig som tydligen skulle föreställa hans initialer. Denna bit toast var också tydligen ”blessed” och det var därför den inte möglade. Hmmmmmmm! Nå, jag sa inget utan lät brödbiten hänga där, inte gjorde den mig något. Förräns jag hade sönder den……! Ouch! Jag hade ställt en inkorg under och sedan lagt en pärm på inkorgen som jag sköt mot toasten och … CRACK! Aj aj aj…! Herregud jag trodde jag skulle dö! Jag berättade för Leslie och han sa ”Men det var ju MIN toast” och jag kände mig om möjligt ännu värre!! Jag glömde bekänna för Sue imorse när jag sa hej till henne och så fort jag kom på det sprang jag över till henne och hon sa direkt ”You didn’t tell me you broke the toast!” Gaaahhh!!! Tydligen hade Leslie sagt till henne hur bekymrad jag var över det och de hade skrattat gott, ingen av dem brydde sig nämnvärt över den där toasten! *** Jag provade att göra negerbollar med amaretto i förresten, och det blev jättegott! Jag hade i både kaffe och amaretto och jag kanske skulle haft lite mer havregryn, men annars blev de jättegoda. Jag rullade dem i brunt strössel istället för kokos vilket nog var ett bra drag. Jag tog med mig sex stycken till Karen, men det visade sig att hon var borta igår så jag beslutade mig för att ge dem till min chef istället. Jag gav honom även hans julklapp (en skiva med Jenny Beck, och jag ser från omröstningen att ni inte vet vem hon är! Skandal! Hon är ju Sveriges bästa nya stjärna! Googla henne och lyssna på hennes tre självproducerade skivor på nätet.) och så skrev jag en lapp att jag tyckte han behövde lite uppmuntran eftersom han har det jobbigt just nu. (Hans farbror dog förra veckan och hans kusin – farbrorns son – dog i Juli. Hårt.)Han kom bort till mitt skrivbord vid Rosemary och såg nästan gråtfärdig ut! Tack så jättemycket Vivi, precis vad jag behövde!! Bless him! Sedan skrev han ett mail för att återigen tacka och sa att jag verkligen ”lifted his spirits”. *** Jag tog ett så fint kort med mobilen idag, synd att kvaliteten blir så dålig med mobilen. Jag gillar att se silhuetten av Canary Wharfs skyskrapor i Marriott Hotell, det påminner mig om vilken faktastisk stad jag lever i. Och att ha den utsikten från mitt fönster är inte fy skam! Stationen under är West India Quay på DLR. Jag tog också ett kort – återigen med mobilen så crap quality – på tunnelbanestationen. Så här många människor är det som INTE KOM MED tunnelbanan. Man ser lite rött och vitt skymta förbi så den lämnar precis stationen. Och, bear in mind, tunnelbanan brukar vara tom när den kommer in till Canary Wharf eftersom det är hyfsat nära slutstationen. Snacka om att det är många som reser ut och in varje dag från CW. Jag har hört uppgifter om 17 000 människor, sanslöst. Om det är något jag inte skulle sakna om jag bytte jobb är det commuten. Jag HATAR tåg och tunnelbsana! Problemet med att jobba i Canary Wharf är också att det är så många snoriga finansvalpar som inte drar sig för att tränga sig! Utan att skämmas ställer sig de längst fram, går rakt förbi hela kön! Jubilee Line har ju en glasvägg mot spåret och dörrar så man vet vart mans ka stå, och vanligtvis finns det oskrivna regler för hur man ställer sig, men på Canary Wharf är det ”störst går först” och ”vässa armbågarna” som gäller.

ANNONS
Av Vilhelmina - 25 november 2006 20:49

Lördag, 25 November 2006 – Helen 30Vart tar tiden vägen?! Nu är det bara fyra veckor kvar tills vi åker och jag hinner knappt snyta mig för att det är så mycket att fixa med! Allraminst skriva dagbok! Jag kämpar vidare med att försöka få tag i Alan så att jag kan ta tag i vår annual return och annual accounts, jag har pratat med Nigel om hur vi ska gå vidare med köpet av freeholdet och jag har köpt vattenreningsdroppar, iodine. Jag har hämtat ut mina linser från Specsavers och de var faktiskt riktigt bra; de gav min ganska mycket fler linser än jag betalt för så jag är rätt nöjd faktiskt. Karen frågade ju om jag visste vart man kunde få tag på chokladbollar här i England för några veckor sedan och jag sa IKEA. För ett par dagar sedan när jag gick förbi hennes skrivbord sträckte hon fram ett sexpack med delicatobollar! Ahhh!! Jag letade reda på ett recept på negerbollar och mailade henne så att hon kan göra egna. Vi diskuterade kaffets vara eller icke vara i negerbollar och jag föreslog att hon kunde byta ut det mot baileys om hon ville ha en vuxnare version. Jag har inte provat det själv men det låter ju onekligen gott. Kanske skulle prova ikväll. Helen fyller 30 i December och vi firade henne igår i Soho. Pitcher & Piano på Dean Street låter en ha ett av rummen där uppe gratis om man beställer mat, toppen! Det var jättetrevligt och jag pratade mycket med Marion och hennes nya pojkvän Paul, Mohni, Helen’s boss och en väldigt trevlig tjej som förklarade Sarbanes-Oxley för mig. Appropå Helen’s chef Mohni så berättade Helen att jag skulle ta det som en stor komplimang att hon placerat mig och Mark med hennes chef på bröllopet förresten. Hon sa att när de pulade med bordsplaceringen och kom till honom hade de slitit sitt hår över vem de skulle placera honom med! Who can we trust him with! När de gick igenom gästlistan och kom till mig och Mark utbrast de båda två; Jaa! Vivi och Mark såklart!!Jag pratade med Sarah Bakker och John Marden från Parity och jag dansade till och med en liten sväng, unheard of!!Kvällen slutade lite mer dramatiskt dock. Helen’s pappa svimmade på vägen ut och både FRU (Fast Response Unit) och Ambulans dök upp. Helen var lyckligt ovetande och hennes mamma sa att vi inte fick säga något. Tillslut tänkte jag att nej, nu för det fan vara nog, jag är övertygad om att hon vill veta så jag tog henne till sidan och sa, Helen, du vet ambulansen där ute? Ja? sa hon. Din pappa är i den, sa jag. Helen blev naturligtvis totalt förskräckt och Marion tog henne ut dit och jag, Paul och Sinead plockade ihop alla presenter och gick ner. Robin vägrade att åka in till sjukhuset och Helen var alldeles förtvivlad. Han är inte den smalaste mannen i London och han lever inte direkt hälsosamt. För ungefär ett år sedan hade han en mindre hjärtattack och Helen var alldeles utom sig för att de inte berättat det för henne förrän flera månader senare. De menade att de inte ville förstöra hennes bröllop, men Helen sa att hon ju hellre velat veta. Jag är nästan arg på mig själv för att jag inte sa till Helen så fort jag insåg att det var hennes pappa i ambulansen. Jag menar, what if han hade dött? Ok, det var en svimning, men det kunde varit värre, man vet aldrig. Mark kommer hem med alla möjliga historier om folk han plockar upp som helt plötsligt bara dör. Jag skulle ju sova hos Helen och Murray men nu blev allt lite annorlunda. Som tur var bor Murray’s bästa kompis en tvägata bort från dem och de har extranycklar. De tog hand om mig och jag sov själv hos Helen & Murray. Jag hade ju bilen och allt där så jag kunde liksom inte bara åka hem. Helen och Murray åkte till sjukhuset med Robin och Christine och sedan sov de på hotellet med Christine. Jag sov gott och vaknade av att hennes katter trampade runt i sängen. De hoppade upp och ner, klättrade runt och var sååå keliga. Den ena heter Paddington men jag vet inte vad den andra heter tyvärr. Jag tycker han borde hetat London Bridge, Charing Cross eller Waterloo för att matcha Paddington, men jag har för mig att han heter Wellington eller nåt sånt. Jag låg och drog mig länge, sedan klev jag upp, duschade och matade katterna. Jag körde förbi Paul och Sinead för att lämna av nycklarna igen och gick in för en snabb kopp te med Sinead. De är båda jättegulliga och det kändes som om jag har känt henne flera år när vi satt där i köket och drack te! Mark åkte upp till Wales i Fredags direkt efter jobbet så marsvinen hade inte fått mat sen Fredagsmorse när jag kom hem. Oj oj oj vilket liv det var på dem när jag kom in! Wheek wheek wheek! Herregud man skulle kunna tro att vi varit borta en vecka minst! Jag såg Li göra en popcorn idag förresten. En RIKTIG popcorn! Det är så härligt att se, det måste ju betyda att hon är glad och lycklig. Mötet med psykiatern häromdagen gick bra. Han sa att BUPA inte betalar såvida man inte säger att ens mentala tillstånd påverkar ens kapacitet på jobbet, vilket det ju egentligen inte gör för mig, men jag har varit med om en tillräckligt traumatisk händelse så det skulle nog lösa sig. Jag kan inte träffa någon innan vi åker till Afrika men jag ska få en tid för i början av Februari direkt när vi kommer hem. På sätt och vis känns det skönt att inte ”open any cans of worms” innan vi åker faktiskt, även om jag sett fram emot att börja i terapi. Nåja, Februari blir väl bra. Då har jag något att se fram emot. (Vilket påminner mig om Andreas; han berättade att när han klätt på sig för Henrik’s begravning hade han beklagat sig inför sin 12-årige kusin att han hatade de skor han skulle ha på sig. Han sa att det bästa med de skorna var att ta av sig dem varpå kusinen tittade upp från yoghurten eller vad det nu var han åt och sa sådär som bara 12-åringar kan ”Jamen då har du något att se fram emot serru!”. Iskallt!)Vilket svenskt uttryck motsvarar ”can of worms” egentligen? Just nu lyssnar jag på Jenny Beck (världens bästa svenska artist!!) och har trätt om ett pärlhalsband som jag hade sönder i Sverige när jag var hemma sist. Det är farmors tror jag och jag tänkte behålla det om inte mamma motsätter sig. Mamma trodde inte att det var äkta förresten, nån som har något bra tips på hur man kan kolla? Jag har försökt mot tänderna men kan inte säga att jag känner mig säkrare för det...Jag tror att jag ska trä ett par till halsband faktiskt. Inte för att jag behöver fler, men för att det är terapi att sitta och trilla pärlor. (Nedan är bilder på det hysteriska saltandet som jag skrev om för ett par veckor sedan. Mind the gap! Jag la in en bild på himlen som jag tog när jag var hos doktorn, det hade varit molnfritt om det inte vore för alla bloomin’ flygplan! Och så en bild på min kära Ylva och hennes bästa kompis Celia, Helen’s bil. Helen och jag är båda ”Little Miss Lead-foot” och ganska race-y av oss som kanske syns…!)

ANNONS
Av Vilhelmina - 18 november 2006 19:05

Jag var i Wimbledon idag på synundersökning för de nya linserna. De är daily torics och jag ska ha dem i Afrika istället för mina vanliga månadslinser. Det kommer ju inte bli överdrivet lätt att tvätta linserna på resan så dailies är verkligen perfekt. De är inte exakt min prescription men de är nära nog. Optikern blev faktiskt ganska imponerad hur bra jag såg med dem. De är inte lika bekväma som mina vanliga månadslinser, men man kan ju inte få allt.Efteråt gick jag in på Uniqlo, min absoluta favoritbutik. De har enkla basvaror i skön kvalitet, härliga tyger och vackra färger. Man köper inte partykläder där, men man köper varje-dags-kläder såsom en mjukt rosa v-ringad cashmere tröja eller en mörkgrå tunn polo. Vanliga t-shirtar och jeans. Perfekt. Jag köpte ett par smaragdgröna manchesterbyxor och en vit fleeceväst. Västen tänkte jag ha i Afrika, det är så skönt med väst tycker jag. Värmer, men man har armarna fria liksom. Mark ligger på soffan och sover. Vi var sena hem igår, kom inte i säng före ett och sen upp vid sex imorse för honom för att jobba. Han jobbade ute i Royal Docks igår kväll på en filminspelning och eftersom jag jobbar bara några stationer bort på DLR åkte jag ut och satt i ambulansen med honom. Jag läste min bok, pratade med Mamma Maj på telefon och slumrade en stund. Sedan hade vi en trevlig resa tillbaka genom London i ambulansen och vi sa att det kändes som en liten ministart på resan. Jag lunchade med Patricia idag i Wimbledon. Jag minns inte när jag såg henne sist, men det måste ha varit flera månader sen. Saker och ting delas numer upp i BH och AH; Before Henrik and After Henrik. Patricia är BH så det måste vara minst tre månader sen jag såg henne.

Av Vilhelmina - 14 november 2006 15:36

… med ett bifogat kort som fick mig att gråta ohejdat. Det var skickat den 4 november, alla helgons dag, och bilden föreställde en gravsten. Innan bilden laddats upp helt kände jag ögonlocken bärnna och när jag läste namnen och kom till det sista, "Henrik, 1972 – 2006" forsade tårarna. Det är en milstolpe, som att det blir mera verkligt, fastän jag ju både varit på begravningen och är mitt uppe i att sälja hans lägenhet. Det är förunderligt hur man fungerar. *Vi har fått svar från advokaten som företräder Cedar Securities, vår Freeholder. De sa att vi skulle höra av oss med ett pris hur mycket vi vill betala för Freeholdet. Jag pratade med min advokat som sköter Henriks lägenhet och hon sa att vi ska ge dem ett lågt bud och sedan förhandla. När de accepterar vårt bud måste vi anlita en advokat som för vår talan och vi kommer förmodligen åka på att betala deras advokatskostnader som grädde på moset. Jag skrev ett brev till resten av huset där jag föreslog att vi skulle betala £2400 per lägenhet eftersom det är vad vi har kvar att betala så att säga: Varje lägenhet betalar £35 om året och vi har 68 år kvar. För att jämna upp valde jag att föreslå att vi betalar £2400 var, dvs £12,000 för hela huset. Sen blir det ju ytterligare kostnader uppepå det så vi pratar förmodligen om £3000 - £3500 per lägenhet. Mycket pengar, men när vi säljer kommer det betala igen sig. Hoppas bara att de accepterar vårt bud.På tal om advokater har jag också träffat Douglas och fått eden som jag ska svära. Den tog jag med mig till en advokat här i Canary Wharf eftersom jag inte kan svära den inför Douglas eftersom han har skrivit det. Why, I have no idea! Det kändes väldigt konstigt att svära en ed på en bibel, lite ålderdomligt sådär. Jag fick säga efter advokaten och det var nästan som ett giftermål: I Viveca Vilhelmina Lind, swear that this is my signature and that all information I have given is correct blah blah blah." Jag skickade sedan tillbaka pappret till Douglas som nu ska skicka in den till domaren som äntligen ska utfärda "grant of probate". Efter att det har skett, förhoppningsvis mitten av December, kan advokaten som sköter Henriks lägenhet skriva kontraktet som jag då kan skriva under. På det sättet kan vi "complete" under Januari när jag är i Afrika. Jag kan med andra ord "pre sign" kontraktet. Jag har också fyllt i mer papper till advokaten. Hittills har jag säkert fyllt i 200 sidor med uppgifter om Henriks lägenhet. De frågar om saker som när sophämtningen är och om vattenledningarna till huset går under någon annans egendom. Men snälla, hur ska jag kunna veta det?! Mark ringde till fd hyresgästerna också för att pusha lite för betalning. De bodde ju där i två veckor och när de flyttade tog de med sig lite grejer. De frågade om de fick och jag sa ja så den biten är det inga problem med, men sedan frågade de om de fick köpa garderoben och nattduksbordet och vi kom överrens om £75 för det och allt småkrafs typ vattenkokaren, dammsugaren etc. (Och mina gardiner som jag hängt in där! Men jag har ju Henriks gardiner så det går på ett ut. :-) De sa att de skulle ringa i månadsslutet för att få mina bankuppgifter, men de ringde aldrig. Den 3 November textade jag kontonumret till honom men hörde inget. Sen bad jag som sagt Mark ringa och guuud vilket liv i luckan det blev! Mark berättade att han hade slängt på luren i örat på Mark efter en lång harang om att han minsann inte behövde skit från oss och blah blah blah. Mark skickade då ett text där han lugnt och sansat sa att ni har grejerna, ni har haft dem en månad och det är inte mer än rätt att ni nu betalar. Det är ju inte OSS ni betalar utan Henrik's föräldrar. Have some sympathy. Det gjorde nog susen för idag fick jag ett text där han sa att han satt in pengar på mitt konto. Skönt, en till grej som jag kan ticka av på listan. Dock har jag en annan tung uppgift över mig; skicka in Decordons annual return och annual accounts. Jag äger som sagt en lägenhet i en Victorian conversion i Crystal Palace. Huset består av fem lägenheter och marken ägs av Cedar Securities. Det är dem vi nu har kontaktat för att köpa Freeholdet. Man säger att en lägenhet/hus kan vara leasehold, som våra lägenheter är, eller så kan de vara freehold. Om de är freehold äger man alltså marken huset står på. Vi är leasehold och därför betalar vi markhyra till Cedar Securities. När huset gjordes om till lägenheter sattes ett företag upp, Decordon, så att alla lägenhetesägarna kunde ta hand om skötseln av huset själva. Det betyder att alla ägare är Direktörer och en person är Company Secretary. Eftersom det är ett företag måste vi skicka in vår annual return och annual account till Conpanies House. Det är en skyldighet som alla företag har i England. David brukade ta hand om det när han bodde i huset, men när han flyttade överlämnade han det ansvaret till Alan. Alan har inte gjort ett dyft på två år och vi är nu på randen till att bli avskrivna ur Companies House vilket är ganska allvarligt eftersom vi är Direktörer med våra egna namn så att säga. Våra namn kommer få en anmärkning om detta. Jag hörde av mig till Natasha, Alan's fd (fast jag hörde just att de är tillsammans igen!) eftersom jag trodde att Alan hade gett sig ut på resa till Asien som han pratat om. Det visade sig att han är i Skottland så de ska ringa mig när de kommer hem så att han kan lämna över alla papper till mig. Det jag måste göra är sedan årsredovisning för 2004, 2005 och såsmåningom 2006. Jag måste också file the annual return för 2004 och 2005. Vi måste lägga till mig som en signatory på bankkontot och se till att jag får alla kontouttrag från och med nu. Skälet till att allt detta är viktigt är för att när man säljer begär advokaten kopior på föreningens finanser och vi har som sagt inget från 2004 tills idag. Inte bra. Det som är skönt i allt det här är att Mark tar hand om Afrikaresan. Han planerar och ordnar och jag gör nästan inget där. Jag har letat i campingboken efter vilka campingplatser som är öppna året om och jag har kollat vilken väg vi ska köra genom Europa. Förmodligen blir det såhär:• 23 December avresa Goldcliff Close. • Färja Dover Calais på eftermiddagen. • Natten 23/24 precis öster om Paris• Nästa dag kör vi till Clermont-Ferrand, 24/25 Dec• Dagen efter det kör vi ner till Toulouse, 25/26 Dec• Efter det kör vi in i Spanien och övernattar utanför Zaragoza. (Mark vill köra över Pyreneerna!) 26/27 Dec• Sen kör vi ner till Madrid 27/28 Dec• Näst sista natten i Europa blir i Granada eller Malaga 28/29 Dec• 29 December sover vi i Gibraltar (förhoppningsvis bor vi på hotel den natten...! Tvätta håret!) och sen tar vi färjan över från antingen Gibraltar till Ceuta eller Tarifa till Tanger, beroende på hur vi känner. Sen är det genom Afrika. Första natten i afrika blir nog antingen Casablanca eller Rabat. Sen ner till Marrakech där vi firar nyår och stannar en extra natt. Vi tar vägen över Tizi-n-Test vilket är över slingriga smala vägar över Atlasbergen. Man har utsikt över Sahara-öknen därifrån, mycket fascinerande säger de som varit där. Mark har fått svar från sjukhusdirektören och han berättade att de har två ambulanser i Dakar och sex i hela Senegal. Men han sa också att det är svårt att säga exakt eftersom det finns privata ambulansföretag så riktigt så illa som 6 ambulanser i hela landet är det nog inte. Dakar har 2.6 miljoner invånare om man räknar förorter, 1 miljon i själva stadskärnan. Ungefär som Stockholm väl? Två ambulanser i hela stan... jisses. It makes you realise they bloody well need our little girl!!

Av Vilhelmina - 10 november 2006 14:43

Det är 10 grader plus I London och gräset är sådär halvfrostigt på morgonen, det glimmar och man kan inte riktigt avgöra om det är frost eller fukt. Om bilen stått ute kanske man får skrapa rutorna litegrann. Det kan hända att man måste ha en halsduk om det blåser. Vad gör engelsmännen då? (Ja förutom att gå ut i fliopflops som Eponine skriver om! Sååå apt!) Jo, de SALTAR hela plattformen!!! Men snälla nån, det är ju knappt frost på gräset, vad sjutton ska ni salta för då? Och i dessa mängder! De häller ut salt som ligger i stora drivor som man nästan halkar på eftersom det är så stora saltkristaller. Idioter. Jag är trött. Efter att jag skrivit dagbokstexten igår satt och framför tv'n och tittade på ett program om ett par som köpt ett slott i Loiredalen och nu höll på att renovera. Romantiskt, vackert, slitigt. Jag såg inte så mycket av själva programmet dock, satt mest och liksom suckade, visste inte riktigt vad jag ville göra. Mark var nere på puben med Dan och hans brorsa vilket var rätt skönt. Jag kunde liksom sitta där och sucka i min ensamhet utan att känna att jag drog ner Mark. Han märkte naturligtvis att jag var lite ur spår när han kom hem och han kramade om mig och vi pratade om Henrik. När vi låg i sängen och pratade kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det är så svårt att hantera allt, jag har så många frågor, så många känslor, så mycket inombords som jag inte får rätsida på. Det är skönt att gråta ibland. Jag ringde till The Priory idag för att höra om de dels fått mitt brev som jag skickade med lite bakgrundsinformation och även om de fått min remiss från husläkaren. De hade fått brevet men inte remissen. Jag ringde direkt till läkarmottagningen och trots att jag VET att man inte ska skälla på receptionisten eftersom hon ju inte gjort något fel kunde jag inte hålla tillbaka. Jag fräste åt henne att en månad var väldigt lång tid att vänta för en remiss och vi skulle vara glada över att jag inte kollapsat mentalt än. Jag känner mig lite elak som lät det gå ut över henne men samtidigt orkar jag inte vara Little Miss Nice längre. Man får ju inget för det. Hon sa att det stod i min file att jag var specifik med vart jag ville bli remitterad till och att läkaren väntade på något, tydligen. Jag sa att jo, jag var noga med vem jag ville gå till men att Dr Sheikh övertalat mig att jag skulle träffa Dr Bristow och att det senaste vi sagt var att han skulle ge mig en remiss dit. "Hm" sa hon. Jag ska be Dr Sheikh att han ringer dig i eftermiddag. Nej, sa jag, ge mig bara remissen! Jag vill inte prata med honom, jag har inget att säga! Ge mig bara den där remissen till Dr Bristow så är jag nöjd! Nej, det gick inte. Dr Sheikh måste ringa mig. Jaja. What fucking ever. Jag sa att sist Dr Sheikh försökt ringa mig blev han sur på mig för att jag hade gått hem tidigare från jobbet och han var tvungen att ringa mobilen, chasing me around the houses som han sa. Jag uppskattade inte direkt det beteendet och eftersom jag ska gå tidigare från jobbet idag för att träffa advokaten lär han ha samma problem igen. Receptionisten tog alla nummer jag har och sa att hon skulle förvarna honom. Bra. Tack. Utmattad.

Av Vilhelmina - 9 november 2006 21:09

Häromdan skickade jag iväg papper till advokaten som sköter försäljningen av Henrik’s lägenhet. Det är sanslöst vad mycket de vill ha! Bunten var väl en centimeter hög om man tryckte ihop papprena! Det är allt från lagfarten och planlösning till information om föreningens ekonomi och frågeformulär med frågor såsom ”vem äger väggen till vänster” ”vem äger staketet till höger om huset” ”finns uttag för tvättmaskin” och gud vet allt. Jag hade inte building insurance certificate och jag hade inte heller papper från management company om att ground rent är betald så det fick komma ett par dar senare när Management Company skickat det till mig. Jag har försökt piska på mäklaren så att de i sin tur piskar på köparen så att hon i sin tur piskar på sin bank att göra survey så att vi kan fortsätta försäljningen. Katten på råttan, råttan på repet… Problemet är att man måste ringa flera gånger för att nåt ska hända. Jag försöker spela hard balls men det går inte så bra eftersom jag hellre säljer till den här tjejen för mer pengar än accepterar det där kontant-erbjudandet som jag har. Kontant-budet är bra att ha i bakgrunden om surveyn inte går bra, men det är ett satans lågt bud och det skulle kännas jobbigt att sälja så lågt. Å andra sidan, går inte surveyn igenom så lär jag ju inte hitta några andra köpare heller och det är väl bättre med ett lågt bud än inget alls… Imorgon ska jag träffa Douglas Troup, advokaten som har hand om Henrik’s arvsegendom, eller vad man nu kallar det på svenska. Han berättade att om värdet av egendomen inte överstiger ett visst belopp behöver man inte göra någon redovisning till Inland Revenue (typ Skatteverket) men eftersom Henrik var svensk medborgare måste en sådan rapport göras ändå. (Ytterligare ett skäl till att ansöka om brittiskt medborgarskap!) Han sa att jag måste komma in för att besvara några frågor och sedan skriva under den. Jag måste också svära ed och skriva under ett par andra papper, men tyvärr kan inte Douglas Troup vittna när jag svär så jag måste gå till en annan advokat för att svära eden. Det finns bara en annan advokat i triangeln men GLÖM att jag tänker ge dem business. De är urusla och det är inte en chans att jag går dit. Hellre tar jag med det till jobbet och letar upp en advokat i Canary Wharf. Borde inte vara så svårt. Sen postar jag alla papper till Douglas och han skickar in dem till domstolen och inom ett par veckor borde vi ha ”the grant” som gör att jag kan skriva på kontraktet när jag säljer lägenheten. Förhoppningsvis klickar allt ihop innan Afrika…! Vi fick en lapp i brevlådan om att Great Ormond Street Childrens Hospice har en klädinsamling just nu. Det finns ju många bogusfirmor som sysslar med sånt, men just GOSH är ju erkänd och bra charity. Det känns bra att ge Henrik’s kläder till en charity som hjälper barn. Innan jag ställde ut säckarna gick jag igenom dem än en gång. Jag plockade ur ett par jeans som faktiskt passar mig – dem ska jag ha i Afrika tänkte jag – och så ett par till t-shirtar. För varje svart sopsäck som jag öppnade kände jag Henriks doft. Jag vet inte om jag inbillar mig, kläderna är ju rena och borde inte dofta Henrik. Det kanske är för att jag förväntar mig att de ska lukta som han gjorde som jag känner det. Det är fortfarande väldigt jobbigt. Jag tänker ofta på Henrik och jag känner ibland i magen, nästan som ett riktigt fysiskt knytnävsslag, att han är borta. Det känns så ofattbart på något sätt. Vi hördes ju inte varje vecka direkt, att det går ett par månader utan att höra av honom är inte konstigt, men att plötsligt inte kunna ringa honom, han kommer inte att svara, han finns inte, är svårt. Jag har fortfarande kvar hans mobilnummer i min telefon. Han fick sitt domslut idag förresten. Andreas åkte ner till domstolen och lyssnade på allt. Han ringde efteråt och sa att det var väl inte så värst mycket nytt, repet hade som sagt gått av, han hade legat där en stund av kroppen att döma, han hade skruvat igen luckan, tja, allt sånt vi redan visste i princip. Och domen var inte särskilt överraskande heller; självmord. Ja, jo.

Av Vilhelmina - 7 november 2006 23:04

Jamie ser verkligen ut som Barbamama framifrån när hon äter. Hon liksom ruggar upp rumpan och blir alldeles yvig, precis som Barbamama! Bless!En annan sötnos som förtjänar ett ”bless!” är Mark. Han är så söt när han försöker lära sig svenska. Hans senaste kunskap är ”kör försiktigt”. Han uttalar det väldigt bra, enda problemet är att han lägger till ett L, försiktligt. Härommorgonen när jag pussade honom hejdå vände han sig i sömnen och mumlade ”kör försiktligt”. Jag insåg att det inte var någon ide att förklara för honom att han inte kan säga det till mig när jag ska till jobbet eftersom jag inte kör. Sweetheart!Karen på jobbet kom upp till mig igår och frågade om jag var svensk. Japp svarade jag stolt. Då sa hon, om jag säger att jag var i Stockholm i helgen, och att vi gick på cafe, och att min pojkvän åt några runda, chokladaktiga bollar, skulle du veta vad jag menar då? Sure, du menar Delicatobollar, sa jag. Hade de kokos på sig? Jaa! Utbrast hon och när jag surfade in på Delicatos hemsida och pekade ”är det dom du menar?” och sa att de finns att köpa på Ikea blev hon alldeles till sig i trasorna! Jag sa åt henne att köpa mazariner på samma gång när hon var på Ikea, de är jättegoda![Uppdaterat: Jamen det var ju inte Barbamama som var svart och yvig, det var ju Barbaskön som var yvig! Jamie är alltså som Barbaskön, eller Barbabeau som han heter på engelska eller Barbouille på franska. Tips, sök på Barbapapa på Youtube, underbar nostalgitripp!]

Av Vilhelmina - 5 november 2006 21:42

Min chef bad mig i Torsdags koordinera vem som ska sitta vart på kontoret. Vi har en stor omflytt i mitten av november för att få ihop de stora programmen så att alla som jobbar på ett visst projekt sitter nära varandra. Det låter ju inte så krångligt, inga problem. Eller hur!!Första problemet var Geetha. Hon utbrast ”men där ser jag ju inte Andy!” Hon ville alltså inte flytta runt hörnet eftersom hon då skulle hamna för långt bort från chefen. Men herregud! Väx upp! Nå, Andy gav in och höll med om att det vore bra att ha henne nära och flyttade upp hennes program och skickade ner ett annat. Genast blev det ramaskri från någon annan och sedan var karusellen i full gång. Andy jobbade hemifrån på Fredagen och vi pratade på morgonen om detta. Jag sa att det var väldigt frustrerande eftersom jag inte hade makt att säga, nej, nu gör vi såhär oavsett vad du tycker. Andy berättade då vilka punkter som var viktiga för honom och sen sa han att han litade på mig att lösa det på bästa sätt. Och han gav mig makt att säga nej! Underbart!Med lite manipulation, finurlighet och en stor dos tålamod fick jag tillslut ihop det, med en reservation… alla har inte någon location. Vissa i vår avdelning jobbar på flera projekt och det gör att cheferna tror att den andra Programme Manager’n tar hand om dem, which they didn’t…John sitter rätt nära mig och han kom över och frågade vart han skulle sitta. Well, sa jag, ingen har sagt att du jobbar för dem så… du har inget skrivbord! Stackarn! Jag skickade ut ett mail innan jag gick med en lista över allas nya ”adress” och bad cheferna kolla igenom listan. ”If a name is not on there, that means they do not have a desk. Please check carefully.” *** Afrika-resan närmar sig med stormsteg. 7 veckor kvar tills vi åker, helt otroligt!! Vi handlade på Wing Yip i Croydon idag, massor med nudlar och kryddor. Wing Yip är som Martin Ohlsson men öppet för allmänheten och bara med asiatiska produkter. Helt underbart ställe! Vi åkte också förbi IKEA för att plocka upp den där madrassen vi såg för några veckor sedan. Vi hade massor att göra idag så vi bestämde att vi bara skulle kila in snabbt, hämta madrassen och tre fleecefiltar och sen ut igen. Jag valde att hämta filtarna men det var ett dåligt val. Hur svårt var det inte att gå igenom hela IKEA full med julglitter, vackra skålar, ljus, växter, tavlor, kuddar, lampor utan att få titta och klämma på nånting?! Herregud jag behöver skygglappar inne på IKEA. Jag var väldigt duktig dock, jag gick fort och jag tog bara mina tre filtar Irma i babyblått. £1.89, can’t complain. Jag tänkte ta med dem till Afrika. Frankrike, Spanien och Marocco kommer att vara väldigt kallt och en fleecefilt kan vara skön att linda in sig i när vi ska sova. *** Mark jobbar ikväll, övertid. Han gör ett sånt där glamoröst jobb igen; han är på premiären för The Prestige och är medical cover för Scarlett Johansson, Michael Caine och resten av filmteamet. It’s ok for some! :-)

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se