Alla inlägg den 14 december 2006

Av Vilhelmina - 14 december 2006 12:25

Jag satt på Costa Coffee vid Oxford Circus, jag var lite tidig så jag slog mig ner med en kopp varm choklad och kollade mailen på mobilen. Jag hade bara ett mail men det räckte. Jag började skaka i hela kroppen och min första tanke var att ringa Mark, men jag höll tillbaka, stackarn hade precis somnat efter ett 12-timmars nattpass, kanske inte läge att ringa. Men det gick inte lång stund innan jag stapplade ut på Argyll Street med tårarna rinnandes och ringde Mark. Jag skulle träffa några vänner från Grrringolistan klockan 10:30 utanför Leon. Jag väntade på dem och när de dök upp sa jag som det var, att en väninna till mig hittats död i sin lägenhet. Jag brast ut i tårar igen och de kramade om mig och sa att jag skulle åka hem, vi fick ta träffen en annan dag helt enkelt. Hela vägen hem på tunnelbanan satt jag med vått ansikte och när jag satte mig i bilen i Morden – Mark hade insisterat på att hämta mig – var jag alldeles svullen och röd. Vi gick till Jose's för en fry up och jag kände mig precis som efter Henrik's död, otroligt rastlös och förvånansvärt tom, numb. Resten av dagen satt vi i soffan och pratade, sov, lyssnade på musik och målade. De hade presentförpackningar på Lidl med lite akrylfärger och vi unnade oss varsin. Färg är bra när man bearbetar sorg. Två väldigt abstrakta tavlor blev det, våra Fredrike-tavlor. *** Jag känner mig fortfarande tom. Jag har svårt att acceptera det. Med Henrik var det så påtagligt, så konkret. Jag var där, jag såg hans lägenhet, jag såg blodet på karmen runt vindsluckan, jag såg hans saker, hans lista. Här är allt så luddigt, konstigt och främmande. Jag fortsätter mitt liv som om inget har hänt, men jag har en molande knut i magen och alltsom oftast brister jag ut i gråt. Min chef trodde mig knappt när jag berättade för honom. Två dödsfall så nära inpå varandra, och så hårt knutna till varandra. Fredrike sjöng på mitt och Henrik's bröllop. Jag kommer aldrig kunna lyssna på Ainbusk Singer "Alska mig" och Cecilia Vennersten "Det vackraste" igen utan att gråta för dem båda. Fredrike följde med mig på Henriks begravning och hon var det bästa stödet någonsin. Jag hade aldrig klarat av den begravningen utan henne. Och det skär i hjärtat att jag inte kan delta på hennes begravning. När jag vet vilket datum den blir ska jag sätta en reminder i mobilen och tända ett ljus för henne, vart jag nu kommer vara i Afrika. Mark var oerhört bekrymrad över hur han skulle göra med sitt frieri på måndagen. Han ringde restaurangen och frågade om han kunde boka om, men de hade inga bord lediga förrän i Februari. Han funderade på om han skulle fria i Marocko på Nyårsafton, men det kändes inte rätt. Han sa att han ville göra det före resan och tillslut beslutade han sig för att gå igenom med det som han planerat eftersom han inte ville dra ut på det längre, han ville att jag skulle veta att han vill dela resten av sitt liv med mig. Han sände en tanke till Fredrike och hoppades att hon inte skulle tycka att det var osmakligt eller opassande och att hon "gave us her blessings". Henrik sa att han trodde nog att Fredrike hade velat ha det så, och jag hoppas det jag med. Minuten efter att jag sagt ja kramade vi om varandra och tänkte på Fredrike. Lilla Fredrike. Mark var så nervös hela kvällen, stackarn! Han hade frågat mina färäldrar om lov när de var över i början av December och han sa att bara det var nerve racking enough!! De hade suttit i soffan och väntat på honom att göra sig i ordning så att han kunde skjutsa dem till Morden Tube. Precis innan de skulle gå satte han sig och frågade om han fick gifta sig med mig. Mamma blev nästan tårögd och sa på svenska att det var väl klart och att de tycker jättemycket om honom! Pappa översatte med "we like you" vilket ju är ganska rakt av "vi tycker om dig". Dock är "we like you" ganska svagt i engelskan och jag tror att Mark blev lite orolig att de bara "liked him". Jag förklarade att det var mer jämställt med "we adore you" och då lugnade han sig lite. Han var ledig på både måndagen och tisdagen och sa att han skulle in för att köpa julklappar, ville jag ses på kvällen? Jo, kunde vi väl tyckte jag, totalt oanandes om vad som väntade. Han sa på söndagen att jag kunde väl ta på mig nåt fint ifall vi skulle hamna på något posh ställe, och jag funderade över om han kanske möjligtvis ... nej... det kunde han väl inte...Jag ringde honom på måndagkvällen vid kvart över fem och frågade vart jag skulle träffa honom. Han var då vid Oxford Circus och hade lite kvar att göra så kunde jag ringa sen? Sure, inga problem. Men vart ska vi gå? frågade jag. Vet inte, vi får se, jag kanske jag komma ut till dig eller så kommer du hit sa han. Jaja, det blir nog bra. Efter nån halvtimme ringde jag igen och sa att nu var jag klar på jobbet, vart var han? Så berättade han att han bokat Vertigo till klockan 21.00, så vi borde gå nånstans i City istället för West End och äta... Ohhhhh Vertigo.... what if.... no... han kan väl inte.....!Vi möttes upp vid Bank och gick till Phoenix på Throgmorton Street för lite hearty pubgrub innan Vertigo. De har mat där, men det är så dyrt och huvudsakliga skälet till att vi skulle dit var ju för deras cocktails. Både Mark och jag var ganska trötta, vi är helt slut efter alla förberedelser för Afrika, nattskift, tragiska nyheter och allt annat som pågår så vi beställde lite mat – en bricka med plocksaker såsom bakad camembert, lite skinka, lite kyckling, oliver, bröd och olika dippsåser. Sedan satt vi mest och pratade, åt, och chilled out. Jag tänkte att han verkar alldeles för avspänd, om han skulle fria borde han vara mer nervös... Well, as it turned out...!När vi kom upp till Vertigo så blev han märkbart nervös, han glömde "telefonen" i jackan och fick springa tillbaka, sedan direkt efter att vi beställt behövde han gå på toa – men han hade ju precis gått på puben?! När han kom tillbaka var han helt spattig och efter några sekunders faffing around gick han ner på ett knä och kämpade med att få ut asken ut fickan – note to men out there, get the box out first before getting down on one knee!! Men, han fick ut asken och tillslut, där kom frågan jag väntat på så länge, Will you marry me? Jag bara log och visste inte vad jag skulle säga! Efter några sekunders flinande säger han igen, well? Come on!! Yes!! Of course I will!!!!! sa jag då!När kyparen kom förbi så höll jag upp ringen och sken "I've just got engaged!!!" Han log och gratulerade och sedan kom han ut med två complimentary cocktails! (och de kostar £10.50 styck mind you!! En skål jordnötter hade räckt!) Han tog ett foto på oss och sedan satt vi och beundrade utsikten över London... 42 våningar upp ser man rätt långt. The Wheel, St Paul's, Crystal Palace Towers, Big Ben, miljoner lampor, Tower Bridge... På vägen hem berättade jag för alla jag mötte att vi förlovat oss! Kvinnan i spärren i Morden till och med gav mig en stor bamsekram! Woohoooo jag ska gifta mig!!!!!Datum är inte satt ännu och jag tror inte vi kommer göra det än på ett tag heller. Vi känner båda att vi vill njuta av förlovningstiden lite längre än vad som är standard. Jag tror att vi kanske börjar prata om det om något år eller två och sedan gifter oss inom ett år efter det. Vi vet inte ens om vi vill gifta oss i England eller resa nånstans, om vi vill ha kyrkligt eller registry office, om vi ska ha ett vanligt konventionellt bröllop eller göra något annorlunda. Jag har alltid pratat om att gifta oss på toppen av hans föräldrars gård, med utsikt över bergen, i leran, med alla fåren runt omkring oss och jag ska ha vita gummistövlar med spets upptill. Nu får man inte gifta sig utomhus i England men man kanske kan flyga in en svensk prälle to do the honour?

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se