Alla inlägg under februari 2007

Av Vilhelmina - 25 februari 2007 12:20

Det var stor panik i lördags – jag satt på IKEA, på en bänk som de lyckligtvis nog placerat precis där det tyget jag debatterade med mig själv om huruvida jag skulle köpa eller inte. Jag hade varit så inställd på att ha blommiga gardiner, typ Cath Kidston i köket och så kommer IKEA och har de här snygga RANDIGA gardinerna! Så kan de ju inte göra! Jag ringde runt till mina svenska vänner – endast svenskar skulle ju förstå dilemmat; om jag säger till Helen ”typical Swedish farmhouse style” så förstår hon inte alls vad jag pratar om, men en svensk ser dalahästarna och kökssoffan i furu. Varken Emma, Lottie eller Linda var hemma och jag skulle precis ringa Marta när Lottie ringde tillbaka. Ah, jag är räddad!Lottie sa att jag skulle köpa det randiga tyget, IKEA är ju trots allt så billigt att man kan köpa det nu och sen om nåt halvår kan byta till Cath Kidston om jag nu inte blev helt nöjd. Sagt och gjort. Randiga Berit blev det och jag är glad! Hem och sy sy sy! Jag borde verkligen sy mer. Varje gång jag tar tid och släpar fram symaskinen blir jag så glad. Jag sydde två längder och sedan en kappa som går tvärs över. Sen var det bara att övertala Mark att han inte alls var trött efter jobbet och ville gå och lägga sig eftersom han skulle upp tidigt nästa morgon. Han ville visst borra upp gardinstången kvart i nio på kvällen… Efter lite trugande gick han med på det och gick ut i garaget för att hämta borrma’n. Vi mätte och fixade var den skulle sitta och Mark kollade med sin mätare om det gick några elledningar där vi skulle borra. Det gjorde det inte, inte DIREKT under i alla fall, men väldigt nära… Det slutade med att jag stod stationerad vid elskåpet beredd att slå av huvudbrytaren med tydliga instruktioner vad jag skulle säga till SOS operatören och ficklampan i handen så att jag kunde se plus att vi gick igenom grunderna för resuscitation, 2 breaths till 30 compressions, nya riktlinjer, det är inte längre bara 15 compressions utan 30. Hur man ska kunna räkna så mycket när man är stressad med en döing är mer än jag förstår, men man fixar det väl på nåt sätt. I alla fall, för att göra en lång historia kort så borrade han aldrig i nån elledning som tur är. Jag sa till honom att 4 döda inom så kort tid hade jag nog inte fixat. Nu är gardinerna uppe och jag är glad! Jag måste stryka dem först, men det får jag ta idag. Mamma och pappa kommer snart, de har just twittrat att de är mitt i kanalen och det betyder att det inte är många timmar tills de kommer hit. Åh det ska bli så kul! :-)(Bakgrundsmönstret är Faded Flowers från just Cath Kidston.)

ANNONS
Av Vilhelmina - 21 februari 2007 14:49

Vi lagade middag på rester häromdan. Lite gamla grönsaker som låg och skramlade i kylen såsom mangetout, babymajs (Curtis skulle aldrig förlåta oss om han visste, de var köpta enkom till honom och han ääääälskar babymajs) en röd paprika, en gul lök och lite purjo. Detta frästes i panna med lite olivolja och sedan slängde jag ner tärnad falukorv och så resterna av burken med tomatsalsa från tacomiddagen. Servera ris till, jättegott! Och så enkelt!

ANNONS
Av Vilhelmina - 20 februari 2007 21:44

Jag är mållös, jag är helt mållös! Världens bästa grej hände idag! Jag pratar inte om att jag för en gångs skulle lyckades med håret. Inte heller att jag hade en rätt trevlig dag på jobbet eller att jag hos terapeuten kom fram till massor av bra saker. Nej, det bästa hände när jag kom hem. Det låg en lapp på golvet att ett paket levererats till oss men eftersom vi inte var hemma hade de lämnat det hos nummer 17. När Mark kom hem skickade jag över honom och frågade på samma gång om han beställt något. Jag visste ju att jag inte beställt något, men nej, det hade inte han heller. Han kom tillbaka med ett stort paket, tungt var det också. ”To Vivis” sa han, och ställde det på köksbordet. Hm? Jag tog fram en kniv och skar upp tejpen och lyfte upp bubbelplasten. Sorry? Vad är det här? Något vitt, hårt, inplastat? Och under, en stor vit fyrkant? Jag såg verkligen inte vad det var förrän Mark utbrast-Baby scales!! Brand new ones!Oh my GOD!!!!! I can’t believe it! De där 25 breven som jag skickade ut till sjukhus och baby scale manufacturers verkar ha funkat! Vi behöver ju egentligen bara en så uppdraget är i princip slutfört nu. Och får vi fler är det ju bara bättre!Jag ringde till Polly i Geneve och skrattande berättade att jag fått fatt i en baby våg. Hon utbrast ”Oh that is fantastic Viv! What a star you are! I can’t believe it!!” Hon kommer till London i slutet av Mars igen så hon plockar upp dem då. Sedan åker hon till Mali nån gång under bästa år med all utrustning som hon lyckas få ihop. Networking är fantastiskt. Det började med att Mark, jag och Jules satt på Ambassadörens terrass en dag i Januari och drack te och Ambassadören’s fru berättade om deras dotter Polly som hjälpt till att sätta upp en birth clinic i Bamako, Mali. Och här är vi idag, med en baby våg som ska doneras till just den kliniken. Vi pratade om att kombinera vår resa till Dakar (om nu den blir av…) och hennes till Bamako så vi kan besäka kliniken och se vart vågen kommer. Om vi kan få ihop mer mediciner och andra saker kan vi ju ta med det också. Mark har ju viss tillgång genom sitt jobb.På tal om charity ringde de från Red Cross häromdan. Han pratade om krisen i Sudan och hur de var desperata efter medical supplies i Afrika. Jo, jag vet svarade jag. Jag köpte en ambulans förra året och körde ner till Senegal. Jag har redan gjort mitt! :-)Jag gick med på att betala £5 i direct debit varje månad till dem after all. £5 är försumbart i mitt liv, men om alla ger en femma i månaden har Red Cross snart ganska mycket pengar. Och Red Cross är en av de få charities som jag gillar. De kanske är stora och har mycket admin-kostnader, men i och med att de är stora har de också hyfsat mycket makt. Inbillar jag mig i alla fall. Jag träffade bästa Emma igår. Det är så härligt med vänner som man plockar upp där man lämnade sist och bara fortsätter! Jag tror knappt jag sett Emma sen förra sommaren, men vi har hållit kontakten via mail och telefon så det gör inte så mycket. Emma sa en sak som fastnade. Hon har tappat kontakten lite med sina svenska kompisar eftersom de inte riktigt har samma vardagsproblem och bekymmer somhon. Jag känner verkligen igen mig där. Sverige börjar kännas långt borta. Jag började läsa en bok idag, Kajsa Ingemarsson, Små Citroner Gula eller vad den hete. Jättebra bok, verkligen från första kapitlet, men den känns nästan exotisk. Trots att huvudpersonen bor i Aspudden och går på anställningsintervju i Skärholmen och hela boken verkligen utspelar sig i Stockholmsmiljö så känns allt så främmande. När hände det? När blev Stockholm exotiskt? Jag gillar verkligen boken, men jag kan inte relatera till huvudpersonen, hennes väninna, mamma eller någon annan som hittills beskrivits.

Av Vilhelmina - 17 februari 2007 20:26

Ja han kanske överträffade sig själv på Alla Hjärtans Dag, men det tog han igen i Fredags. Han jobbar den här helgen men var ledig i Fredags så jag frågade om jag skulle ta ledigt så vi kunde spendera dagen tillsammans? Ja det tyckte han var en bra ide, särskilt som vi skulle ha Kirsty över på middag på Torsdagen. Så vad gör han på Fredagen då? Jo han tar hojen och åker ner till Guildford för lite off roading! Jamen bra älskling, då hade jag ju lika gärna kunnat vara på jobbet! Nå, jag fick lite jobb gjort här hemma istället. Jag tog fram Henrik’s mapp och började gå igenom hans räkningar och papper för lägenheten. Jag betalade ett par räkningar men en av dem gav jag upp på. Jag försökte ringa från lunch till 16:00 men kom aldrig fram. Telefonkö men inte tillräckligt kort så att man fick ställa sig i den. Jag bestämde mig för att skriva till dem istället och säga nåt i stil med att om jag inte har hört från dem inom fyra veckor anser jag den här skulden som avskriven. När jag gick in i mappen för Henrik såg jag att jag redan skrivit till dem och bett att all framtida korrespondens ska gå till mig här i Morden och det skickade jag i Spetember. Jag har sen dess inte hört från dem så jag anser skulden som avskriven. Om de hör av sig vid ett senare tillfälle betalar jag den då. De har ju haft 5 månader på sig att skriva till mig. Idag har jag varit till Wimbledon och fått bikinilinjen vaxad (fy helsike vad det gör ont!!) ögonbrynen färgade och vaxade och ögonfransarna färgade. Sedan träffade jag Trish och vi satt på Costa en stund. Jag klippte mig hos Kerry när jag kom hem men blev inte så värst nöjd. Hon tog lite för mycket på längden. Jaja, det kanske var så slitet att hon inte kunde hålla det längre. Afrika slet ganska hårt på mitt hår.På eftermiddagen har jag lekt med min nya telefon och fört över mp3’or för att använda som ringsignal. Just nu har jag Fantasi med Freestyle och har fnissat över hur kul det skulle vara om telefonen ringer när jag är på stan och nån svensk skulle råka vara i närheten. Sen fnulade jag med sms signalen. Jag klippte lite i Cow and Chicken Theme och det låter jättekul när jag får sms! ”Mama had a chicken, mama had a cow, dad was proud, didn’t care how!” Dock är det lite för … hmm… tonårsaktigt? att ha en sådan signal för sms så jag valde lite mer traditionell signal after all. Annars har jag tyvärr sorgliga nyheter. Min mormor dog i Torsdags morse. Jag ringde pappa på vägen hem från jobbet och vi pratade lite, men sen sa jag nåt om Mormor och pappa frågade om jag var hemma? Nej, sa jag. Är det dåliga nyheter? Ja, sa pappa. Ok, jag ringer när jag kommer hem.Mark hade avbokat Kirsty eftersom mamma och pappa redan ringt och berättat för honom imorse. De ville inte att jag skulle behöva höra det på jobbet så de hade väntat tills jag var hemma. Det känns otroligt sorgligt, men man får väl räkna sina blessings, mormor fick ett långt liv, det gick fort, hon behövde inte lida och hon somnade bara in. Bless her. Jag textade Angela och bad henne att be för mormor på söndag när hon går till kyrkan och på kvällen låg jag mest i Mark’s famn och grät.

Av Vilhelmina - 15 februari 2007 18:07

Jag gick ut på lunchen för att köpa en tröja/blus/top av något slag. Jag har ett par byxor som jag älskar men få överdelar som matchar. Angela hade en bottle green top häromdan som var så snygg och jag gillar verkligen den färgen. Den var stor i höstas och jag tänkte att det borde inte vara svårt att hitta nåt. Ha! Det var lögn att få tag i något ens remotely close to bottle green! Så jag uppgraderade min mobiltelefon istället. En Motorola KRZR. Det kostade inget eftersom mitt kontrakt löper ut snart. Man fick ett gratis bluetooth headset med som jag tänkte ge till Mark så att han kan använda mobilen när han kör. Jag är en hängiven Nokia-fan och trodde aldrig att jag skulle överge dem, men jag ville ha en mobil med lucka och den enda Nokian de hade var förvisso snygg, men knapparna kändes väldigt plastiga och billiga. Ungeför som en mobil man ger sin 10-åring i födelsedagspresent. Motorolan däremot kändes robust och dyr. Jag har två veckor på mig att lära mig hur Motorolan funkar och om jag inte vänjer mig lämnar jag tillbaka den och tar Nokian. Och med på köpet fick man ett pay as you go simkort så jag ska ge det till pappa fär när han är här. Idag har han ett Orange pay as you go mend et är ju naturligtvis billigare för oss att ringa mellan voda så det är ju bättre för honom att ha det. Så vad tycker ni om Motorola? Bra eller dåligt beslut att överge Nokia?

Av Vilhelmina - 14 februari 2007 22:17

Sötaste Mark överträffade verkligen sig själv den här Alla Hjärtans Dagen. Han jobbar ikväll och hade således ställt en bukett tulpaner på köksbänken igår innan han la sig. Bredvid stod ett stort rött kuvert med massor av kärleksförklaringar, både förprintade och hans egna ord och teckningar. Sedan hade han mejat ner så mycket godis han fick plats med i min handväska. Och på eftermiddagen ringde han och sa att han ställt in lite snacks till mig i kylen så att jag inte behövde laga mat ikväll. Där stod en pizza med vitlöksricotta, dry cured skinka och svamp, en portionsförpackning tärnad mango och en kartong chocolate and vanilla eclairs! Sötnosen!! Nu ska jag kolla på the Brit Awards och sen krypa i säng. Puss på er!

Av Vilhelmina - 13 februari 2007 22:26

Pappa ringde igår och berättade att Mormor ligger på sjukhus. Jag vet inte vem jag är mest ledsen för, Mormor eller Mamma. Vi sa inte så mycket, Pappa berättade hur läget var och jag nickade mest. Jag satt vid datorn en stund efteråt och gick sedan och la mig. Jag läste i sängen tills Mark kom hem från kvällsskiftet och pratade med honom. Jag grät och han höll om mig. Lilla Mormor. Lilla Mamma. Det var en strålande dag i London idag. Blå himmel, klar luft och solsken. Jag tog åtta-tåget in till City Thameslink, klev av och gick upp mot Ludgate Hill. Henrik’s första jobb var just på Ludgate Hill. Jag sneglade upp mot ”hans” Pret när jag väntade på bussen. Jag hade föresatt mig att prata med psykologen om just Henrik idag, men det blev inte så. Hon hade andra planer och de lät ganska bra så jag lät mig ledas istället. Det är skönt att överlämna besluten åt någon annan ibland. Inte vara den som organiserar allt jämt. Jag nämnde Henrik precis innan vi avslutade och hon sa efteråt att hon blivit oroad att jag drog upp honom eftersom vi var så nära slutet av sessionen, och frågade om jag specifikt ville prata om honom. Jag sa ”ja och nej, jag VILL prata om honom, men det måste inte ske idag”. Jag berättade hur jag föresatt mig att göra det, men att jag tyckte att hennes plan lät bra. Hon svarade att om det är något jag vill prata om så måste jag låta henne veta. Jaja, det blir nog bra. Det gjorde inget att vi pratade om annat idag, det var väldigt givande det med. Bara jag vet att jag får ta tag i Henrik-biten såsmåningom är jag nöjd. Jag är imponerad att hon märkte att jag ville prata om honom dock. Det gladde mig. Hon är väldigt bra, och det här var ytterligare ett bevis på hennes lyhördhet. Vi pratade om incidenten i Söndagskväll med James och Janine, det jag skrev om igår. Hon var väldigt intresserad och det drog fram en mängd nya tankar och det var väldigt lärorikt. Vi kom fram till att det jag sa var ok att tycka i sin ensamhet och möjligtvis ok att säga till Mark i enrum, men definitivt inte ok att säga till James som är Paul’s kompis. Vi konstaterade också att jag som normalt är the world’s biggest Drama Queen tog Mark’s kritik väldigt bra. Jag kastade inte ut mina leksaker ur vagnen, jag grälade inte, jag argumenterade inte. Det kan ha att göra med att jag satt bakom ratten och helt enkelt inte KUNDE throw a tantrum. Sen kan det ha att göra med att Mark bara blurted it out istället för att börja med ”Vivi, det är något jag måste prata med dig om…” som han ofta gör. Den meningen får mig alltid att höja garden och jag står allid i stridsposition när Mark väl kommer till det han vill få ut, hur mycket jag än försöker att inte göra det. Jag är väl medveten om detta men det hjälper inte, jag kan inte ta kritik om det föregås av ”there’s something i’ve been meaning to tell you…”På tal om Henrik förresten så hade vi ”exchange of contracts” igår. Det beryder att köparen inte kan dra sig ur och vi är garanterade att sälja till henne. Det känns väldigt skönt faktiskt, en sak ur världen. Nu är det bara att ta hand om de sista räkningarna och sedan föra över pengarna till hans föräldrar vilket inte är så jobbigt. Det är lite jobb, men jag har en sjuk fascination för att betala räkningar, att pricka av från listan och se hur det sakta men säkert kommer till ett slut och sedan få allt att stämma så jag ser nästan fram emot det. På eftermiddagen träffade jag Marian. Hon kom in till jobbet för ett möte – hon har varit sjukskriven sen före jul. Vi gick ner till Starbucks och det var väldigt trevligt att träffa henne. Hon ser mycket bättre ut och verkar otroligt mycket mer positiv. Hon berättade att kortet på mig som hon tog, det där jag sitter med benen i kors och armarna ut längs sidorna och vi har jobbat med skuggor, har gått vidare till final i en tävling som hon anmälde sig till. Roligt! Visst, det är klart att det är hennes fotografiska kunskap som bedöms, inte hur snygga armar jag har, men faktum är att posen är min och iden är min! Sedan var det Marian som tekniskt iscensatte det hela och gjorde det till verklighet. Jag fick beröm på jobbet idag. Min chef’s chef’s PA, Sally, mailade min chef och sa att hon nyligen pratat med ett par andra PA’s som jag jobbar nära med (PA’s till våra ”kunder” ska tilläggas) och de hade öst beröm över mig att jag alltid är så trevlig och hjälpsam. Och min söta chef valde att forwarda det till mig med orden ”Well done Viv!” Ahh, honung!Klockan är snart nio och jag tror att jag ska försöka fånga ett marsvin och sätta mig i soffan. Inget lindrar mer än att krama en liten fluffig gris som sträcker ut sig på magen under koftan. (Uppföljare i Surrey Comet om oss om någon är intresserad. Innehåller kort från överlämningen.)

Av Vilhelmina - 12 februari 2007 18:56

Mark var grinig och jag var grinig. Vi turades om vem som var grinigast och rent allmänt var det en jättetrist helg. Sen hittade vi två hundar döda på järnvägen precis vid vårt hus. En låg inkilad under rälsen som är "live" och den tredje rälsen så det rök friskt om honom. Hade det inte varit så blött hade det nog blivit brasa. Den andra hunden låg längre upp och såg inte ut att ha några skador, men hon rörde sig inte och vi iakttog henne länge. Förmodligen har de jagat varandra längs plattformen och när plattformen tog slut sprang de ner på spåret. Det finns inget staket eller något som stoppar dem. Sen kan vi bara gissa vad som hänt. Jag hoppas att de informerar ägarna. Vi ringde British Transport Police, men de verkar inte ha tagit hand om dem ordentligt. De har flyttat dem till sidan men sedan bara täckt över dem med lite plast och bråte som låg vid sidan av järnvägen. Jamen bra. Vi hade Polly över på middag på lördagen och jag har ALDRIG misslyckats med en Thai Green curry, förräns nu. Den smakade verkligen INGENTING och jag skämdes så! Det är ju typiskt! Polly var annars väldigt trevlig och vi hade jättekul! På söndagen åkte vi till B&Q och köpte lite grejer till tomten. Vi måste sätta om staketet eftersom vinden häromveckan drog ner det. Jobb jobb jobb! :-) Mina föräldrar kommer över senare i månaden och de ska hjälpa oss med det, vilket är uppskattat. Man måste ha något som pushar annars händer aldrig något!När vi kom hem åt vi tidig middag och tittade sedan på Amelie. Det är verkligen en feel good film och jag känner mig alltid glad efter att jag har sett den! På kvällen åkte vi över till Carshalton för att träffa James och Janine. Vi pratade om Paul, Mark's kompis som vi förut bodde med. Han har äntligen träffat en flickvän och vi pratade lite om dem och så. Jag sa ett par bitchiga saker om Paul och Mark sa senare i bilen hem att han blivit generad över hur elak jag varit. Jag kände mig ganska träffad och funderade lite på vad Mark sagt och om jag verkligen varit så "nasty". Tyvärr måste jag nog säga att ja, jag var väl inte så trevlig och imorse på vägen in till jobbet funderade jag på varför jag sagt som jag gjort och vad det bottnade i. Jag kom fram till att det förmodligen kommer från min svartsjuka gentemot Paul. Mark och Paul är bästa kompisar och Mark verkligen stöttar Paul i alla väder. När vi bodde ihop skar det sig också just eftersom jag kände mig åsidosatt och att Paul alltid fick första prioritet. Jag har länge önskat att Mark skulle ge mig den tryggheten, att han alltid är där för mig och att han står vid min sida no matter what. NU gör han ju det, men det var ju väldigt nyligen som han friade och det här med Paul går tillbaka rätt långt. Det är inte det att jag inte vill att Mark och Paul ska vara kompisar, nej, snarare tvärtom, jag gillar egentligen Paul och är glad över att Mark har en så bra kompis. Däremot önskar jag att jag också fick den tryggheten och den villkorslösa tillgivenheten som Paul får. Jag måste nog tänka mig för i framtiden vad jag säger och hur det uppfattas. Och jag ska prata med Mark om det här så att han förstår vart det kommer ifrån. Nu ska jag ner till gymmet och cykla lite. Cykling är bra eftersom man kan läsa sin bok under tiden...!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se