Alla inlägg under mars 2007

Av Vilhelmina - 27 mars 2007 22:53

Jag läser just nu tre böcker jämte varandra vilket är väldigt ovanligt för att vara mig. Jag är en sån som föredrar att läsa en bok i taget och verkligen koncentrera mig på den. Jag läser också väldigt sakta, dels läser jag själva orden sakta, men också att jag inte läser så ofta eller i så långa stunder. Jag tar ganska lång tid på mig att avsluta en bok, och i och med det läser jag aldrig fler än en samtidigt. The Pact – Jodi PicoultNåväl, min huvudbok just nu är alltså The Pact av Jodi Picoult. Som alltid är hon suverän och det är en riktig bladvändare. Problemet med den här boken var att jag nyss läste Perfect Match och i slutet var det en intervju med Jodi och där avslöjade hon hur The Pact slutar, mycket irriterande. I och med det har jag förmodligen läst boken med lite annan inställning än man normalt har om man inte känner till slutet, men trots det är den väldigt bra. Själva historien är om två ungdomar som hittas, en är skjuten i huvudet från nära håll och den andra är avsvimmad med sår i pannan. Den överlevande, Chris Harte säger att de hade kommit överrens om att begå kollektivt självmord men det gick fel och bara Emily Gold dog. Boken är sedan en berättelse som hoppar från nutid till dåtid och man får lära känna Emily & Chris och hur deras liv varit fram till denna ödesdigra dag. Frågan är om det verkligen var självmord?Jodi Picoults styrka är hennes berättarteknik, hennes val av ord och hennes karaktärsbeskrivningar. Man ser verkligen skillnaderna på Melanie – Emily’s mamma och Gus, smeknamn för Augusta – Chris’s mamma. Även de två fäderna, James Harte och Michael Gold beskrivs som helt olika karaktärer och man kan verkligen se dem framför sig. Hennes böcker följer alltid samma koncept och ibland känns det lite uttjatat, men samtidigt så är det väldigt spännande så man har överseende med det. Det är alltid en del moraliskt dilemma, två delar känslor, en del fängelse, en del rättegång och en hel hög oväntade vändningar.Minus nine to one – Jools OliverMinus nine to one är en underbar bok av Jools Oliver, fru till den Nakne Kocken, Jamie Oliver. Den är ärlig, rak och utan krusiduller. Hon berättar om deras problem att få barn, deras besök till fertilitetskliniken, deras lycka när de upptäckte att hon äntligen var gravid med Poppy. Hon berättar om morning sickness, om maternity clothes och alla saker hon oroade sig för. Den är inte medicinsk på något sätt, man kan inte direkt använda den som referensbok för hur man ska göra när man är gravid; den är mer än försäkran om att man inte är själv med att noja över detaljer. Jag är inte gravid just nu och vi försöker inte heller, men jag tycker ändå att det är en underbar bok just eftersom hennes sätt att skriva är så härligt. Hon har även lagt in bilder mellan varven så den känns lite som att läsa hennes personliga och privata dagbok. A whole new world – Katie PriceKatie Price är mer känd som glamour model Jordan med stora plastbröst och plutande läppar. Jag har alltid varit stor fan av henne, trots silikontuttarna. Jag tycker hon verkar som en bra tjej, särskilt så som hon behandlar sin son, Harvey. Han har ju alla möjliga olika handikapp men hon kämpar tappert på och det verkar inte bekomma henne att han har alla dessa problem.Hon har nu i Peter Andre äntligen funnit en man som inte behandlar henne illa, men inte heller låter henne styra och ställa för mycket. Katie Price är en kvinna som vet vad hon vill och som gärna lindar männen kring sitt lillfinger. Med Peter Andre kan hon inte göra det och det är nog bra för henne. Jag har inte kommit så långt i den ännu men den känns lättläst och mycket underhållande. Ärlig och intim, man känner sig nästan som hennes bästa kompis som får ta del av hennes innersta hemligheter. Det förstår ju jag med att så är det inte, men det KÄNNS så! :-)

Av Vilhelmina - 27 mars 2007 19:02

Jag är snuvig, förkyld och febrig och skickade ett text till Mark att jag nog behövde en specialambulans från London hit till Stockholm, kunde han komma? Annars har Sverige hittills varit väldigt bra. Jag har klarat av Mormor’s begravning, träffat vänner, fikat, ätit mazariner, semlor och princesstårta, fått kroppkakor, isterband och älgbiffar med kokt potatis. Jag har shoppat med mamma i Skärholmen och kört pappas nya merca, en A Class. (Det var den som välte när den var ny, ”die vältclass” som pappa skojar!) Jag har även lämnat över alla papper till Henrik’s föräldrar vilket var väldigt skönt.Mormor’s begravning var jobbig. När vi kom dit höll jag mig kall och lyckades tänka bort anledningen till att vi var där och liksom blundade för det. När vi gick in i kapellet och såg kistan blev det desto svårare och mamma och jag grät ikapp under hela akten. Det var en otroligt bra präst, väldigt gullig kvinna och hela ceremonin var fantastiskt vacker. Biten där hon stod med ryggen mot oss och sjöng var mäktig, andaktig. Efteråt fikade vi och det var skönt att få sitta en stund med släkten, samla ihop sig och låta det sjunka in. Vi gick till graven efteråt och de hade gjort fint med alla blommorna. Pappa och jag gick tillbaka till kapellet för att fråga om jag fick ta några bilder och det fick jag. Jag hade inte med mig vanliga kameran men mobilen tar ju hyfsat bra bilder nu så det fick räcka. Det var så vackert hur de hade lagt taket; där man satt var taket vanlig rumshöjd, men framme vid kistan hade de öppnat upp och gjort ett högt fönster upp till taket och på väggen satt tre fåglar som flög uppåt, det såg verkligen ut som om Mormor flög upp tillsammans med fåglarna till himlen och det var så fint. På lördagen träffade jag Linnea från Grrringolistan. Vi har varit med på samma lista i fem eller sex år men det har aldrig blivit några närmare mail mellan oss mer än nån gång då och då. Hon läser dock min dagbok (Hej Linnea!) och hon är mer aktiv än jag till listan så vi har ju ”sett” varandra en del. När vi sågs kändes det verkligen som om vi känt varandra i flera år! Vi fikade en stund uppe på Söder vid Chokladfabriken på Renstiernas gata (men inte PÅ Chokladfabriken eftersom det var så mycket folk där!) och efter ett par timmar kom vi på att vi ville åka ner till stan för att shoppa! Vi sprang till bussen men missade den så vi fick ta nästa och sen tunnelbanan. Jag kände mig så dum som knappt visste hur jag skulle använda kupongerna som mamma och pappa gett mig; jag hojtade till Linnea över spärrarna, ”vad ska jag säga att jag ska åka till? Vart ska jag?” och Linnea svarade att det inte spelade någon roll eftersom de tagit bort zonsystemet. Jaha! Sen hade jag problem när jag skulle betala med kort på Åhlens. Jag lämnade fram mitt kort och han bara pekade på en mackapär där jag tydligen skulle dra kortet. Vi har inte där man drar utan där man stoppar in det så att det läser på chippet. Jag tänkte några sekunder innan jag vände mig till Linnea ”hjälp!” Vi skrattade gott åt att hur dum man känner sig just eftersom man ju pratar svenska och alltså BORDE veta hur man använder dessa maskiner, de har ju funnits ett litet tag. Jag hoppades att expediten sett att jag hade ett HSBC kort och inte Handelsbanken eller SEB. Jag köpte tre skivor på Åhlens; Sophie Zelmani som låter precis som vanligt, inget nytt där inte, en Bo Kaspers som inte riktigt höll deras vanliga standard men ändå var riktigt bra och en Lisa Nilsson som var ypperligt bra. Jag är normalt sett inget Lisa Nilsson-fan, men den här skivan var riktigt bra. ”Hotel Vermont 607” – lyssna på Bengans skivaffär på nätet. Väldigt bra. Jag ville ha Orup’s ”faktiskt” också, tror jag den heter, men det blev inte så. Jag såg den, men kände sen att det fick räcka med tre skivor den här gången. Sedan rusade vi vidare till Gallerian och jag såg hur fint de har gjort vid plattan, fräscht! Vi hade siktet inställt på Benetton, jag var ute efter en finstickad kofta som gick långt upp i halsen, ingen v-ringad som är så populärt nu. Vi hittade några stycken, men ingen som var tjock nog eller som kändes tillräckligt bra kvalitet. Efter en speed-shopping i Gallerian på MQ, Vila, Benetton och Esprit under loppet av en halvtimme hittade jag en snygg rosa kofta på Vila. Linnea hittade tyvärr ingen svart kjol som hon var ute efter, shame! Hon får väl komma till London för lite shopping. På kvällen kom pappa och hämtade mig för att skjutsa hem mig till Maj och Ingemar. Kåge skulle komma dit lite senare så att vi kunde gå igenom alla papper. Han hade även med sig en kopia på bröllopsfilmen åt mig… Jag är både ivrig och inte ivrig att titta på den. Jag har väntat sedan i Augusti på den och jag vill verkligen titta på den, men samtidigt vet jag inte hur jag kommer reagera. Det är ju både Henrik och Fredrike på den som nu är borta. Otroligt sorgligt. Vi får se. Kanske tittar senare ikväll. Jag vill nog titta här hellre än hemma, hur kul kan det vara för Mark att sitta och titta på mitt och Henrik’s bröllop liksom?! Maj och Ingemar bjöd på jättegod mat och vi pratade mycket. Det känns bra att prata om Henrik med dem för att lufta tankarna lite. Pappa hämtade mig på kvällen och han körde förbi min gamla lägenhet på Bäckvägen. Jag kikade upp och det lyste i både mitt och Anni’s fönster. :-)På söndagen gjorde vi inte mycket. Jag klädde inte ens på mig förrän på kvällen när vi åkte till Mari, min kusin. Bra med en slappardag tror jag. Middag hos Petra igårkväll i deras fina hus i Stuvsta. Sååå fint de bor! Det märks att det är skillnad i engelsk och svensk levnadsstandard och husbyggande!!! Idag skulle jag ha gått på middag med Grrringotjejerna men förkylningen satte stopp för det. Vi åkte iväg till Henrik’s grav som bestämt, det ville jag inte missa, men sen var jag helt slut och sov i två timmar när vi kom hem. Jag tror att jag har feber och halsen är jätteröd. Henrik’s pappa ringde imorse och frågade om han fick bjuda mig på lunch imorgon och hade jag inte varit sjuk hade jag gjort det, men jag tror inte det funkar nu som jag känner mig. Frågan är om jag ens kan träffa Susanne som jag bestämt. Jag har inte avbokat än för jag hoppas att jag mår bättre imorgon bitti. Vi får se.

Av Vilhelmina - 21 mars 2007 16:08

Jag är trött. Jag var hos psykologen igår och det var ett väldigt jobbigt möte. Jag hann knappt mer än sätta mig i soffan innan tårarna forsade och jag hulkande sa att jag saknade Henrik. Jag vet egentligen inte om saknar är rätt ord, Henrik och jag umgicks ju inte direkt, men jag hittar inget bättre ord. När jag kommer att tänka på Henrik – och det gör jag ju då och då, det gjorde jag även innan han försvann – så är det just saknad jag känner i bröstet. Vetskapen att jag inte kan lyfta luren och ringa honom. Inte för att jag gjorde det så värst ofta, men MÖJLIGENHETEN fanns ju där. Vi pratade om skuld, om press, om band, om känslor. Hon ställde helt rätt frågor och jag svarade som om jag nästan var i trans. Jag visste svaren, fastän jag aldrig ens reflekterat över att det var ett problem. Jag svarade och i samma sekund som orden hoppade ur munnen på mig blev jag förvånad – är det så det är? Ja, det är det ju.Efteråt träffade jag Priscilla och Nigel och vi pratade om freeholdet i huset i Crystal Palace. Jag var så trött emotionellt efter terapin att jag nästan somnade mitt i mötet. Jag gäspade kontinuerligt på vägen hem och väl hemma kollade jag bara mailen snabbt och sen dök jag ner i badet, pratade med Mark och gick och la mig. Stackarn hade tvättat hela dagen och hade en hög som han ville gå igenom med mig för han var osäker hur han skulle tvätta det men jag bara vände och sa nej, förlåt älskling men jag orkar inte titta på det där ikväll! Idag ringde han och sa att om vi gick igenom det nu så kunde han tvätta om det var något jag behövde för Sverige? Bless him! Och sen hade han varit så bra och bytt byxorna åt mig som jag hade köpt fel storlek i. Inte nog med det, sen hade han gått till Accessorize och köpt en svart pashmina sjal till mig för att använda tillsammans med en klänning som jag köpt nyligen. "And I thought you might need a black scarf for the funeral?" Sweetpea!!Imorgon flyger jag till Sverige och på fredag är det mormors begravning. Alla här i England är helt förstummade över att hon dog den 15 Februari men begravingen inte är förrän nu. I England begravs man oftast väldigt snabbt efter dödsfallet. Det ska bli skönt att spendera lite tid hemma hos mamma och pappa faktiskt. Provköra pappas nya bil, promenera bort till Skärholmen med mamma, gå runt på tomten och minnas alla lekar jag hade som barn. Back to the roots.

Av Vilhelmina - 18 mars 2007 14:13

Jag har ju glömt att säga, pappa har installerat en anknytning här hos mig i London så att man kan ringa Sverigesamtal till mig. De har en ip-växel hos sig och min telefon är alltså en anknytning. Maila mig om du vill ha telefonnumret så att du kan ringa billigt! :-) (Det kostar alltså inget för mamma och pappa att folk ringer mig.)

Av Vilhelmina - 17 mars 2007 23:44

Min dator har dött!!! Idag när jag slog på den ville den helt enkelt inte, och inte ville den stänga av sig heller. Jag drog ur nätkabeln och sen var det verkligen inget liv längre i den. Svart skärm. (Ja, EFTER att jag stoppat i nätkabeln igen och försökte starta den alltså!!)Vilken TUR att pappa lämnade en laptop när han var här sist. Den är riktigt bra och det var ju bara att flytta nätverkskabeln för att hitta ut på nätet, resten var klart. Den har inga program att prata om eftersom tanken var att Mark skulle använda den som speldator. Det kommer nog funka som vår vanliga dator ett tag framöver istället...Det blir jobbigt att kolla mailen via webmail, men jag har inte direkt något val som det ser ut nu! Jag ska be Mark öppna datorn och se om han kan byta komponenter med hans gamla dator för att se om vi i alla fall kan rädda dokument, foton och musik. Jag är såååå lättad att jag sparade alla afrika-bilderna i kameran...!***Så, irl-träff med Helena ja! Jättekul! Jag läste i hennes blogg att hon pratar med djur och bjöd över henne för en liten konversation med Li, ett av marsvinen. Hon sa väl inte så värst mycket men Helena sa att hon i alla fall inte är ledsen eller mår dåligt. Det lättade mitt sinne. Som Helena sa, tiden rann iväg och helt plötsligt var det midnatt. Förlåt?! Vad hände där liksom?? :-) Hon bor inte långt från mig och särskilt som vi båda reser genom Wimbledon hem från jobbet och faktiskt hyfsat ofta är där samtidigt borde det inte vara svårt att få till nån drink snart. (Oh, två salta sillar kvar i godispåsen från mamma, himmelrike!!)Jag skulle ha kört upp till Linda idag men det blev inte så. Jag mådde jättedåligt innan beslutet var taget. Jag ville verkligen inte avboka, samtidigt som jag inte ville åka heller - jag hade under gårdagen plötsligt fått ont i ögat och på kvällen när jag kom hem såg jag att det var en vit rand över irisen. Detta oroade mig eftersom jag inte kunde dra mig till minnes att jag fått något i ögat eller så, så vad var då detta? Jag gick upp vid sju imorse och googlade lite och kom fram till att jag nog skulle gå till optikern eller akuten, vilken som skulle vara snabbast. Min erfarenhet av optikern är att det tar minst en vecka att få en helgtid så jag hade inte förhoppningar. Det visade sig att de hade en tid till 12:10, hurra! (Särskilt som Mark sa att A&E klockan 8:00 en lördagsmorgon är fullt med chavs draperade över stolarna i deras egna spyor, kvarlevor från Fredagskvällen... Oh charming!)Det betydde att om jag skulle köra upp till Linda efteråt skulle jag inte komma dit förrän vid fyra och då skulle det nog passa bättre att sova över. Det ville jag inte riktigt, dels för att Vi valde att jag skulle komma under dagen just för att D jobbade då och på kvällen var han hemma. Inte så att jag inte kan vara där om D är hemma, mer så att vi oftast brukar välja en tid då antingen båda killarna jobbar alternativt så går de ut med sina kompisar när vi ses. Sen så är det ju Mothers Day imorgon och Linda's in-laws skulle komma över på middag så jag kände att om jag sover över missar de lite av sin morgon att dels umgås med bara varandra och sen brukar man ju alltid ha plock hemma man vill göra innan de kommer över. Sen är det ju också det faktum att det tar 3 timmar dit och 3 timmar hem, då vill man ju liksom ha lite valuta! :-) Linda var väldigt förstående och tog beslutet att nej, vi bokar om. Bättre så. Jag är besviken att jag inte körde upp, men samtidigt var det skönt att gå till optikern och få det bekräftat att allt är ok och att jag bara behöver vila ögat lite så blir det bra. Det är inte en repa som det såg ut som och det är inte en ytlig skada på hornhinnan. Jag pratade med Linda en stund i telefonen och hon bankade lite vett i skallen på mig. Jag har nämligen varit kokande arg på Mark under veckan. Han var på nattskift förra veckan, var i Wales den här veckan, jobbar nattskift under helgen, (dock tog han ledigt så att han kunde vara hemma med mig på lördagen - utan att kolla om JAG var ledig, jag skulle ju träffa Linda,) och nästa vecka åker jag till Sverige. Jag planerar hela mitt liv runt hans sabla jobb och bokar in vänner och andra aktiviteter när han jobbar just för att vi ser så lite av varandra. Sen går han och åker till Wales utan att tänka på att det betyder två veckor utan honom - med avbrott för helgen. (Som förvisso, var helt ypperlig!) Han tar ledigt utan att kolla med mig om det passar mig och han berättade inte för mig att han tagit ledigt förrän någon vecka innan. Nog för att jag vet att Linda skulle förstått om jag bokat om henne för en vecka sen, men det är inte det som är poängen. Jag vill inte boka om mina vänner mer eftersom jag redan är ganska demanding när det kommer till att välja dag in the first place. Den här helgen har varit bokad sen i början av Februari, så lång tid framöver bokar jag upp mig för att matcha in Mark's jobb. Nå, jag var i vilket fall som helst väldigt arg på honom och har gått hela veckan och blivit ännu argare på mig själv för att jag är så arg! Jag menar, det har ju inte direkt skadat honom, han har ju inte märkt nåt! Här har jag gått omkring arg i en hel vecka utan någon reaktion. Väldigt frustrerande. Släpp det Vivi! Well, det har jag då som sagt inte gjort och det har gjort mig annu argare. I Fredags hade han lagat mat när jag kom hem, bless him. Förvisso hade han bara värmt upp en färdiglagad lasagne från Tesco, men sen hade han till det bakat två potatisar, skurit upp dem och lagt ost på som smälte, skurit upp en tomat på varje tallrik och kokat palsternackor som han sen ugnsrostat. För att vara Mark är detta väldigt bra, han är mycket, men någon kock är han inte. Trots detta var jag fortfarande väldigt arg.Så, bästa Linda sa till mig efter att jag beklagat mig, "Men Vivi, han tog ju ledigt för att han ville vara med dig, ska du vara arg för det?" och "Han försökte verkligen med middagen, han kunde ju bara ha värmt upp lite vatten till nudlar" Och visst har hon rätt. Efter samtalet mådde jag så otroligt mycket bättre och gick raka vägen ut till vardagsrummet och kramade om Mark och sa förlåt för att jag varit grinig och sen var allt bra, just like magic. Linda, the magic woman! Han skjutsade mig till Wimbledon och på vägen åkte vi förbi posten och hämtade upp de nio fantastiska barnvågarna!!! Jag trodde inte mina ögon när jag såg "NHS Buckinghamshire" på utsidan och jag började nästan gråta av översvallande känslor när jag såg lappen; "Please find enclosed baby scales as required. Good luck with your project in Mali. Best wishes Tracey." Jag skickade ett mail till henne och tackade och lovade att jag skulle skicka bilder när vi kom hem igen. Mark och jag skojade om att vi skulle köra Plymouth - Bamako run nästa år, men efter en snabb titt på hemsidan är jag inte så säker längre. Följande är klippt från hemsidan:IMPORTANT NOTES ON MALI: • There is a risk of banditry! You enter Mali at your peril. The Foreign Office website will explain more. • The Paris Dakar avoids Mali but the Budapest Bamako had no trouble last year.It is important, if attacked, to offer no resistance and if necessary hand over all your worldly goods, including some cash....keeping a stash of euros or a credit card in a secure location as an emergency fund.We will provide visa support in November. A visa is required but the nearest embassy is in Brussels.Right.... Det lät ju bra...! Och jag som tyckte att våran resa var hyfsat obehaglig då och då, hur ska då inte detta vara! Det är synd, vi sa att det hade varit roligt att köra rallyt igen, fast med lite nytt (Bamako istället för Dakar) och sen var planen att ta Mark's gamla Maestro van som står i ladan i Wales. Ett värdigt slut för den gamla damen tycker jag! Vi sa att det skulle vara roligt att köra på helt andra änden av skalan; vi var ju så otroligt förberedda och så gott som inget gick fel heller. Nu kör vi som Team Unprepared gjorde. Egentligen gillade jag inte Team Unprepared, de var ena riktiga wankers, men man kan ju anamma deras attityd till förberedelser...! Jaja, vi får se om det blir ett till rally eller inte. Jag ringde Polly och berättade nyheten och hon tyckte att det var helt fantastiskt såklart. Hon bjöd över Mark och mig till hennes föräldrar i Richmond när hon är där i slutet av månaden. Det skulle vara trevligt att träffa Peter och Marina igen så jag hoppas att vi kan få till ett datum som passar alla.

Av Vilhelmina - 17 mars 2007 18:51

Alltså, det här är ju helt fantastisk, jag har fått en till försändelse med baby scales!! Och inte bara en, utan 9 - ja, NIO - vågar!!! And, even better, de är manuella så de kommer ju hålla i all evighet! Eller, ja, kanske inte en evighet, men bra mycket längre än batterierna håller i en elektisk! Det är såna där som ser ut som en lång stav, med en krok i var ände. Sedan hänger man den någonstans säkert, skyfflar in ungen i den lilla "påsen" med hål för benen och så hänger man upp "påsen" på den nedre kroken. Sedan läser man av hur mycket den lilla väger på själva stången and hey presto, Bob's your uncle!! Det är ju verkligen bra att de är manuella eftersom dels är de små och tar ingen plats, sen kan de ju användas med vilken "påse" som helst, så länge man lindar in barnet i en bit skynke och ser till att ha en tillräckligt pålitlig krok så kommer de fungera hur länge som helst. Vi fick nämligen "bara" sju "påsar" till. Vad kallar man dem förresten? Påse är ju fel ord, men jag kommer inte på nåt bättre...Här är en bild på hur de ser ut, på ett ungefär;http://www.thackraymuseum.org/images/i-babyscales.jpg

Av Vilhelmina - 16 mars 2007 18:58

Comic Relief, Red Nose Day och sa har sag min boss ut idag!Vi har dragit ihop over 10 000 kronor for valgorande andamal, not bad!!

Av Vilhelmina - 11 mars 2007 16:21

Mm, Mark’s nya smeknamn på mig är Tjugo. Vi spelade Monopol i Fredagskväll och när jag räknade mina pengar räknade jag naturligtvis på svenska. Mark plockade upp ordet tjugo och började kalla mig hans lilla tjugo. Nå, det kunde vara värre. Den här helgen har verkligen varit en välsignad helg! I Fredags kom jag hem hyfsat tidigt och vi lagade mat tillsammans och spelade som sagt monopol senare på kvällen. Vi hade verkligen jätteroligt och gick inte och la oss förrän vid två på natten. Under lördagen städade vi ut alla de där utrymmena som aldrig blir av; skåpet under trappan, skåpet i hallen, skåpet över trappan och båda garderoberna i övre hallen. På eftermiddagen åkte vi iväg till en charity shop med allt som vi rensat ut – det tog två turer med bilen för att bli av med allt! Och då har jag ändå två kartonger böcker kvar! Det var så skönt att få bort allt. Det var det sista av Henrik’s grejer och när jag fick syn på hans favoritbyxor blev det väldigt jobbigt. På tal om honom, jag brast ut i gråt under Fredagskvällen när jag kom att tänka på honom. Mark sa något och jag svarade skämtsamt precis som Henrik skulle ha gjort. Man gör ju så, plockar upp ord, uttryck och beteende av sin partner och vissa grejer hänger kvar. Jag brukar ofta säga saker som jag vet kommer från Henrik, men just i Fredags blev det jobbigt. Jag sa ”That was a Henrik thing to say.” och sen var jag tyst ett par sekunder och sen sa jag ”I miss him.” Det var allt som behövdes för att tårarna skulle börja rinna. Mark kramade om mig och vaggade mig stilla.Efter att vi dumpat alla kassar hos den sista charity shop’en åkte vi till Pets at home och köpte godis till marsvinen. De har en ny serie treats för marsvin; olika torkade örter och grönsaker och vi spenderade £22 på torrfoder och godis till dem. Men det är de värda, vi har ju inga barn att skämma bort och vi vill att våra små älsklingar ska ha det bästa. Persiljeklockan – en ”klocka” typ blåklocka gjord av torkad hopklumpad persilja var helt klart en favorit. De gnagde på den hela natten! Vi passerade Halfords och Mark köpte nya oljefilter och jox till Ylva och sen körde vi ner till en pub vid M25’an i Walton-on-the-Hill som heter The Chequers. Det var för övrigt där som Chris Evans hade sin 24 hour bender apparently.Vi pratade om huruvida vi kunde skaffa höns till trädgården, men jag vet inte om det går. Vi måste ju bygga en liten hönsgård med tak eftersom de kan flyga, plus att vår tomt egentligen är lite för liten för höns. Fast det är klart, allt är ju relativt. Vi pratade om att skaffa battery chickens och för dem skulle ju vår tomt vara himmelriket. Vi får se, vi har inte bestämt oss varken för eller emot än. Jag gillar tanken på färska hemlagda ägg och Mark gillar tanken på att ha höns. De kan bo i skjulet och sen bygger vi små nesting boxes och sätter i ena hörnet. Mark kan sätta upp perches som de kan sitta på under natten och sen sågar vi ut en dörr under fönstret, perfekt! Idag har vi varit ute i trädgården och gjort vårfint. Jag klippte ner rosorna och rensade ur ogräs, Mark gjorde fint kring Magnolian och sedan sopade vi hela tomten och flyttade på krukorna i hörnen. Vi slängde massor och det kändes så SKÖNT!! Vårstädning! Nu ska vi bara göra fint hos marsvinen så är nästan hela huset fint!

Skapa flashcards