Direktlänk till inlägg 6 maj 2007

Mina yrken

Av Vilhelmina - 6 maj 2007 13:36

Efter Lena's tips på Blogger om Wprdpress har jag precis registrerat en domän där http://vilhelmina.wordpress.com/ för att se om de är bättre än Bloggagratis och Blogger. De har en facility som jag gillar; man kan lägga till flera undersidor med vilket innehåll man vill. (Ja, inom lagliga gränser!)



Perfekt, tänkte jag, nu kan jag ha en avdelning med bakgrundshistoria och information om vilka alla är som jag skriver om. Det är ganska ofta jag själv hittar en ny blog och saknar en personförteckning, typ ”Kalle är min pojkvän och Lisa är min bästa kompis.”  



So, here go! Jag är alltså svenska från början men bor numera i London med min engelska pojkvän Mark. Jag kommer ursprungligen från Stockholm, Huddinge, Segeltorp. I skrivande stund är jag 32, född i April 1975.  Min skoltid var väl som de flestas, varken speciellt rolig men inte heller så fruktansvärd. Jag tillhörde inte innegänget men jag var heller inte mobbad. Ganska alldaglig mitt emellan sådär. I gymnasiet tyckte nog de flesta tjejerna i min klass (jag gick Humanistisk på Huddingegymnasiet) att jag var bohemisk och lite udda. Jag hade henna-färgat rött hår, runda glasögon och pappas gamla skinnjacka. Jag gillade drama-lektionerna och spexade ofta på rasterna, var aldrig rädd för att synas eller höras.  



Jag kommer aldrig glömma när jag kom till skolan iklädd min egenhändigt tillverkade kreation ”slipsbyxorna”. Det är nog ingen annan i klassen som heller glömmer!  Det började med att jag såg en bild på ett par jeans med slipsar längst ner. ”Ah, det där kan jag också göra,” tänkte jag. Symaskinen hade alltid varit min vän och nu föll det sig så lägligt att mamma just hade rensat ut pappas gamla slipsar, allt från en reklamslips från Åhlens till brunblommiga saker från 70-talet.  



Jag sprättade upp baksidorna på alla slipsarna, sydde ihop dem till två tunnlar och sen sydde jag på dem på ett par av pappas jeans som jag klippt av strax över knät. Hey presto, a pair of tie-trousers!  And my entrance couldn’t have been better orchestrated; jag hade varit hos tandläkaren på morgonen och kom in mitt i en lektion, engelska, as it happens, och jag hade 31 blickar på mig där jag klev in. När jag satte mig vände sig Per om, en av klassens två killar, och skakade min hand med orden ”Snygg entre Vivi!” 



Sedan gick det ett par veckor då folk i skolan pekade på mig och jag hörde ”slipsbyxorna” viskas vartän jag gick. Haha! Ja det var tider det! 



Efter ett par år på humanistisk med varierande resultat var det till slut en lärare som sa i klartext till mig att jag nog skulle fundera på vad jag egentligen ville göra. Antingen fick jag skärpa till mig och prestera eller så borde jag kanske hoppa av och göra något annat.  Jag valde att hoppa av och sökte till Hotell & Restaurangskolan i Globen. Alla mina klasskompisar var övertygade om att jag skulle välja dramalinjen på Södra Latin eller liknande, men jag är för materialistisk för att bli skådespelerska. Sen är jag inte tillräckligt bra på skådespeleri för att komma någonvart. Och sen har jag inte tillräckligt med motivation. Om jag känner minsta motstånd och det inte är något jag brinner för lägger jag oftast ner rakt av utan att ens försöka. Jag är inte bra alls på konkurrens och jag gillar inte tävlingar. Jag är helt klart en lagspelare. 



Däremot tackade jag min lyckliga stjärna att jag tagit dramalektioner då vi fastnade i Marockanska tullen med Ambulansen och jag var tvungen att ta till tårar för att vi skulle få komma genom. Det var inte lätt att börja gråta på beställningen men med dramalektioner i bagaget gick det hyfsat.  




Hotell & Restaurang var ett bra val för mig tror jag. Det var där jag lärde mig grunderna för matlagning och att det faktiskt är väldigt kul att laga mat. Jag hade dittills varit fruktasnvärt ointresserad av matlagning och pappa skrattade rakt ut när jag deklarerade att jag minsann skulle söka till restauranglinjen!  



Efter gymnasiet började jag jobba som konsult på Proffice, uthyrningsreceptionist. Jag trivdes väldigt bra med det och jobbade som det i två år. Jag hade över 50 olika uppdrag, allt från ett par timmar till flera månader. Jag jobbade ofta i scenporten på Operan vilket jag tyckte bra om. Ett jobb var att handskriva inbjudningskort för en invigningsfest för ett bryggeri på Kungsholmen. Ett annat var på en advokatsbyrå. Variationen var oändlig och jag trivdes med det. 




Det enda jag hade problem med var att människor verkade anse Proffice som något temporärt, något jag gjorde tills jag fick fast jobb. Vadå, som att jag inte kan få fast utan måste tempa för att ingen vill ha mig? Vad de inte visste var att jag säkert fick tre – fyra jobberbjudanden i månaden som jag tackade nej till eftersom jag ville fortsätta på Proffice.  En kvinna frågade hur länge jag tänkte tempa och jag grämer mig än idag att jag inte frågade hur länge hon tänkt jobba som ekonomiassitent på det där företaget?  




Jag lämnade Proffice i Maj 1998. Min kompis Anneli hade varit på en arbetsintervju på ett företag och de hade sagt nej till henne varpå hon hade sagt att hon hade en väninna som också jobbade som receptionist som var väldigt bra. Vore de intresserade av att träffa henne? Normalt sett är det aningens högre poster som blir headhuntade, men i mitt fall blev jag alltså headhuntad till en receptionistroll! Haha!  




Jag minns att jag berättade för min handledare på Proffice vad för lön jag tänkte begära och hon svarade att ”det får du aldrig”. Cheers!! Jaja, tänkte jag, jag begär vad jag vill ha och vill de ha mig så får de banne mig betala!



Under intervjun frågade Magnus vad jag hade för löneanspråk och jag svarade 15,000:- tack. Han hummade och mumlade och sa något om att det var inte riktigt där lönen låg idag, men att de noterat vad jag ville ha. ”Kan du tänka dig att gå ner?” frågade han och jag satt tyst en stund, tittade ut genom fönstret och sen tillbaka på Magnus och svarade, ”Nej.” 



De bad mig komma tillbaka på en andra intervju med VD’n och de gav mig jobbet, med 15,000:- i månaden och jag var glad! Hey, man får inget om man inte frågar! Jag visste att jag var en bra receptionist och att jag var värd 15 papp.  



Det var via det jobbet som jag kom till London. Burson-Marsteller är ett amerikanskt företag med europeiskt huvudkontor i London. De behövde en receptionist till sitt London-kontor och för att göra en lång historia kort så sökte jag och fick jobbet. Jag hade under morgonen sett en annons om en lägenhet till uthyrning här i London av en svensk tjej så jag kontaktade henne innan jag skulle på intervjun. Henrik och jag bodde hos henne de tre dagarna som vi var här och sedan flyttade jag in en månad senare. 2 Maj 1999 närmare bestämt.  




Jag jobbade bara där ett halvår innan jag sa upp mig och sökte nytt jobb. Det finns mycket att säga om det men jag tar det en annan dag!  Parity Training var mitt andra jobb här i London och jag hatade det de tre första månaderna, men sedan vände det och jag trivdes som fisken i vattnet. Jag jobbade som Receptionist / Office Manager för ett av deras Training Centres vid Holborn. Det var ett väldigt varierat jobb med mycket ansvar såsom att schemalägga alla kurser, se till att rätt kursmaterial beställdes, organisera luncher för alla deltagarna, ta emot och skriva in alla deltagarna och en hel hög andra sysslor. Väldigt mycket kundkontakt och jag trivdes som sagt väldigt bra.



Därifrån fick jag möjligheten att jobba som ”PA to MD”. Det var också ett jobb som jag tyckte var svårt i början men som jag såsmåningom lärde mig att älska. Jag jobbade för en kvinnlig chef, Barbara som jag har kontakt med än idag. Hon är jättegullig och jag kommer så bra överrens med henne.




Efter det kom ett nytt tillfälle upp, att jobba som ”PA to CEO” för Ian Miller. Jag sökte och fick mot all förmodan jobbet! Haha, lilla jag, PA to CEO?! Ja, faktiskt.  Jag gjorde ett par tabbar här och där och det var en hyfsat brant uppförsbacke, men jag tog mig igenom det och jobbade där ett och ett halvt år innan CEO’n blev utkickad med huvudet före. Jag insåg att jag var persona non grata och gick till FD’n och sa att jag gärna tog volontary redundancy om de ville betala. Det gjorde de så gärna och vi kom överrens om ett compromise agreement vilket passade mig perfekt. De betalade mig bra så jag klagar inte.




I början på mitt nästa jobb jämförde jag allt med mitt gamla jobb och det tog mig LÅNG tid att komma in i svängen på det nya eftersom jag höll fast vid mitt gamla jobb som något slags glorifierat heaven, men efter något år började det släppa och nu trivs jag väldigt bra på mitt nya jobb.




Däremellan tempade jag tre månader på Goldman Sachs men det var det största misstaget jag gjort! Jobbet var helt fruktansvärt trist och jag hade knappt nåt att göra alls. Trots det ville de att jag skulle stanna kvar och jobba över! Eller, rättare sagt, om jag gick 17:30 när mitt kontrakt sa att jag skulle sluta så tittade de snett på mig.  




Idag jobbar jag som PA åt Andy Leslie som är Head of Solutions Delivery inom IT avdelningen på ett halvstatligt företag. Jag trivs väldigt bra, främst för att Andy är så otroligt bra chef men också för att jag har många goda vänner och det är ett stort och bra företag att jobba för. Vi har många förmåner och bara en sån sak som flexi tid (dvs om jag kommer in en halvtimme tidigare kan jag gå hem en halvtimme tidigare, jag är schemalagd att jobba 7 timmar om dagen) och en in house restaurant och cafe. Vi har även gym i källaren och en hel hög med andra förmåner såsom privat sjukvård, väldigt bra pension osv.  




Så, det var mitt arbetsliv to date det, hur är det med mitt kärleskliv? Tja, hyfsat färgglatt kan man väl säga. :-) Jag gifte mig med Henrik 2000 men träffade Mark min nuvarande partner I Maj 2001… Efter det har det varit en evig begochdalbana av upp och nergångar och de som följt mig under årens lopp vet vad jag pratar om! Allt finns dokumenterat i arkivet på pappas sida, länk från Bloggagratis så jag tänker inte skriva om det nämnvärt.  Mark jobbar som EMT för London Ambulance Service och har gjort det i fyra år.  




Vad jag däremot tänkte lägga till är ett persongalleri. Dessa människor figurerar i mitt liv och jag skriver om en del, andra inte. För att undvika att gradera mina vänner och familj väljer jag att sortera dem efter bokstavsordning; 



  • Andy Leslie – min chef
  • Angie – kollega
  • Dan – är en kollega till Mark inom Ambulanskåren.
  • Ellie – Paul’s flickvän
  • Emma – svenskt väninna
  • George – är Dan’s nuvarande flickvän
  • Helen – väninna
  • Janet & John – Mark’s föräldrar som bor i Wales
  • Jenny – väninna
  • Jules – Mark’s kompis (Det var han som vi åkte till Afrika i Ambulansen med)
  • Lesley – kollega
  • Linda – svensk väninna (även känd som Eponine)
  • Louise – är en annan av Dan’s exes som jag var kompis med. Vi har nu fallen out och har ingen kontakt länge.
  • Mamma och Pappa heter Berit och Owe och bor kvar i Huddinge
  • Mark – är min partner sen 2001. Vi är förlovade och gifter oss förhoppningsvis sommaren 2008.
  • Mary – är Dan’s före detta flickvän. Vi träffades genom Mark och Dan
  • Paul – granne med bilfirma
  • Paul – Mark’s kompis
  • Rhian – Mark’s ex
  • Ria – min granne som jag umgås med ibland
  • Rosemary Hilary – chef på jobbet som jag ibland jobbar för
  • Sally – min chef’s chef’s PA
  • Scuzy – kollega
  • Shelley – kollega
  • Sue C – kollega
  • Sue G – kollega
  • Sue L – kollega
  • Tracey & John – grannar med dottern Niamh


Jag kommer nog lägga till namn allteftersom (om jag behåller dagobken här på Wordpress vill säga!)

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Vilhelmina - 11 maj 2007 22:52

Jag tror det här var sista inlägget på Bloggagratis förresten. Jag är så less på att tjafsa med redigering av inläggen och jag är övertygad om att jag kommer välja en av de andra två.     Min gissining är att det blir wordpress så bokmärk den. Vi se...

Av Vilhelmina - 11 maj 2007 22:45

Någon som minns kåljärparna man fick i skolan? Jag tyckte faktiskt om dem, och när jag såg att Mark tagit ut köttfärsen ur frysen tänkte jag att jag skulle göra det ikväll. Jag googlade kåljärpar när jag kom hem eftersom jag inte hade en susning hur ...

Av Vilhelmina - 8 maj 2007 21:58

Jag svängde ihop ett paket snabbnudlar, precis sådana som vi åt så gott som dagligen i Afrika och guud vad de smakade ambulans! Jag fick direkt visioner om stranden i Sidi Ifni, Marocko. Det var soligt, Mark och Jules sprang ner till stranden och jag...

Av Vilhelmina - 6 maj 2007 14:42

Jag fick ett tips av söta Lena att Wordpress är en bra dagbokstjänst. Jag registrerade mig där och första intrycket var att det var lite fippligt och bökigt, men efter en stund fick jag grepp om vad allt var och den känns väldigt bra. Bättre än Blogg...

Av Vilhelmina - 5 maj 2007 22:10

Jag satt vid datorn och frös lite och kände mig sugen på något så jag gick ut i köket för att se vad som fanns i gömmorna. Inget roligt i kylen men när jag öppnade skåpet över micron hittade jag ett paket Ballerina-kex som jag glömt bort! Haha! Perfe...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se