Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Vilhelmina - 14 oktober 2006 23:00

Goda nyheter! En kvinna har lagt ett bud på lägenheten!! Dock är det mindre goda nyheter att hon bjudit £155k. Asking price är £159k, så hon har alltså bara prutat £4k. Lagenheten är inte värd mer än £145 - £150 så hon betalar egentligen lite överpris. Hon har förmodligen inte tagit in hur mycket jobb det är på den, bara värmepannan kommer kosta £2000 – £3000 och sen har vi köpet av Freeholdet som vi just påbörjat. Där kommer hon få punga ut med ca £10,000 gissar jag. Det kan vara så att hon förväntar sig att jag (well, Henrik’s estate) betalar den biten, och isåfall är priset lite mer ”rätt”.Min gissning är att hon kommer köra hårt tills hennes mortgage lender gjort sin survey och de säger att den inte är värd så mycket. Då kommer hon nog lägga ett nytt bud alternativt dra sig ur helt och hållet. Mäklaren sa att vi skulle acceptera budet men att låta den ligga kvar ute på marknaden och se om vi fick fler bud som vi kan ha i bakfickan när den här damen inser vad lägenheten verkligen är värd. Personligen skulle jag nästan säga direkt att vi tar ner det till £150k. Det finns inget jobbigare än att omförhandla ett pris halvägs genom ett köp. Jag är lite grinig på mäklaren för att de envisades med att marknadsföra den för £159k. Jag tror att de får fel sorts köpare intresserade genom att lägga den i den kategorin. Om de lägger den på £149 kommer de få ett större intresse och närmare rätt målgrupp.Nåja, jag kanske inte ska klaga. Det verkar ju som om vi fått ett bud på £155 och det vore ju alldeles för underbart om vi kunde få den såld för det. Jag träffade Helen idag i Crystal Palace. Hon hämtade upp en av Henrik’s speglar, den största. Vi hade ett fasligt sjå att få in den i hennes lilla sportiga Toyota Celica, men med lite vilja fick vi in den tillräckligt långt för att kunna ta ner bakluckan halvvägs åtminstone. Vi snurrade fast den med snöre (som jag bad min hyresgäst om – hon gav det till mig och sa, it’s actually yours, it was left in the flat when I moved in! Haha!) och hon fick dra fram stolen så hon satt med ratten i knät…! Jag har börjat odla wheatgrass till mina marsvin. De älskar ju gräs så mycket men i gräset häromkring stryker det ju både räv, katter och duvor i och jag har läst på nätet att man ska vara försiktig med vad för gräs man ger sina grisar; det finnas massor mer ohyra och sjukdomar som man kan få in genom just räv, katt och duvor. Bättre att odla sitt eget då. Jag köpte tre 10-kilossäckar på nätet från Brow Farm i Lancashire, en wheatgrass, en oatgrass och en ryegrass. Man ska först pre-sprout them vilket innebär att först blötlägga dem i 60-gradigt vatten i fem minuter. Sedan sköljer man dem i kallt vatten och låter dem stå i vatten i 16 timmar. Efter det slår man av vattnet och sen sköljer man dem morgon och kväll ett par dar tills de börjar skjuta skott. Då lägger man dem på jorden i en sån där grön sak och ställer en likadan grön sak ovanpå och så vattnar man genom den. Därigenom ligger fröna kvar. Jag sket i att göra som de sa – som jag alltid gör! – och la lite jord ovanpå fröna. Det kändes inte rätt att bara lägga dem ovanpå… De växer jättefort, som ogräs nästan! Det är så att jag märker skillnad när jag kommer hem på kvällen från hur de var på morgonen! De är inte riktigt färdigvuxna för att börja skörda än, men jag har redan matat dem lite grann med det. Tyvärr glömde jag nämlligen handla idag när jag var ute och eftersom en av mina headlamp bulbs har gått sönder kan jag inte köra när det är mörkt. Jag gjorde en internetshop istället och därmed matade grisarna med lite av gräset så att de skulle få något färskt. Snacka om att det gick hem! De struntade fullkomligt i att det inte var färdigvuxet, de mumsade som om de aldrig sett gräs förr! Bless’em!

Av Vilhelmina - 12 oktober 2006 21:23

Mark tittade på mig som om jag totalt tappat alla mina marbles när jag sa att jag ville ha Henrik’s micro i sovrummet. Men vad i hela fridens namn ska du med den till där undrade han. Värma min vetevärmare såklart svarade jag! Och det funkar skitfint! Micron står vid fotändan och syns knappt eftersom täcket hänger för. Nu slipper man springa ner till köket med bara fötter på kallt golv för att hämta vetevärmaren. Jag kom nästan inte ur sängen imorse. Klockan ringde och ringde men jag snoozade varenda gång. När jag legat kvar länge nog för att ha missat mitt tåg ställde jag om larmet till senare tåget. Mark kom hem och kröp ner och jag muttrade nåt om att jag inte orkade gå till jobbet. Han sa nej, stanna här med mig istället. När jag frågade om han ringde till min chef tittade han på mig och sa, ”you serious?” Mmmhhmmmm sa jag men då tyckte Mark att det nog var dags för mig att gå upp istället och kickade ur mig ur sängen. Nåja, det var väl egentligen bra antar jag. Man måste ju gå till jobbet, fastän man är så trött att man knappt vet vad man heter. Jag gick till doktorn i onsdags för att be om en remiss till en counsellor som sagt. Jag kan inte påstå att jag var särskilt imponerad av min GP dock. Han sa ”You’ve got severe depression”. Förlåt? Depression är väl ändå något helt annat. Jag har inte sömnsvårigheter, jag har inga ätstörningar utan äter mycket och med god aptit, jag är inte särskilt ledsen eller nere utan anledning och jag mår hyfsat bra. Däremot, har jag väldigt mycket issues i relation till min döda exmake och jag har ett behov av att dissekera vårt förhållande i smådelar och jag vill prata med någon om alla tankar som rör sig i huvudet just nu om död, självmord, otrohet, förhållanden och jag vill reda ut saker och ting så att jag kan arkivera och gå vidare. Det är inte depression. Eller? Är det jag som missförstått termen depression?Han ville remittera mig till The Priory. Det är dit alla kändisar går när de ska avgiftas från sprit och droger. Jag är inte helt övertygad om att ett behandlingshem för drogmissbrukare och alkoholister är det rätta stället för mig. Jag vill ha terapi med inriktning på förhållanden och familjeproblem, det är där jag har mina tankar.Doktorn sa att antingen kunde jag hitta en terapeut själv som jag gillar eller så kunde han remitter mig till The Priory. Jag var först inne på att följa hans råd eftersom terapeuten han tyckte jag skulle träffa har gott rykte, men nu vet jag inte om jag känner för att sitta och köra ut till Woking en gång i veckan när jag kan hitta en terapeut i Canary Wharf där jag jobbar istället. Vi får se.

Av Vilhelmina - 11 oktober 2006 01:37

Jag säger som ”jag” på Hypodea, den här dagen känns som en hel vecka, den tar aldrig slut! Jag sov hos Susan igårnatt. Hon bjöd på middag och eftersom hon bor i Woolwich är det ganska långt för mig hem. Mark jobbar nätter så jag hade ju ändå inget att åka hem för. (Dock saknade jag marsvinen, får man säga det?!) Förmiddagen spenderades främst med att sitta på ett astrist möte och föra protokoll som var totalt onödigt. Complete waste of time. Oh well. Jag var på hyfsat dåligt humör när min chef bad mig gå ut och köpa lunch till honom vilket jag gärna gjorde, anything för ett avbrott. Plus att han sa ”and get something for yourself as well.” Inte för att jag nånsin skulle köpa mig nånting till mig själv för hans pengar, men det är ju gulligt at than sager att jag kan om jag nu går ut för att köpa lunch till honom. Jag passade på att gå till banken och bråka om en avgift de har gett oss som vi inte borde ha. Efter en dryg halvtimmes väntan fick jag äntligen träffa någon men vid det laget var jag så trött och ville bara tillbaka till kontoret så när hon sa att de kunde gå med på att möta oss halva vägen och ge tillbaka hälften av avgiften gick jag med på det fastän de borde betalat hela eftersom det var deras fel. (Gud, tappar man alla grammatik-kunskaper när man är trött?! Vad var det där för lång mening?! :-) Nåväl, tillbaka på kontoret jobbade jag undan så mycket jag kunde till 18:00 då jag stack för att möta Jenny i Wimbledon. Jag har inte träffat henne på hur länge som helst och det var så kul att se henne. Vi gick till Nandos för billig mat eftersom jag är så fattig man bara kan bli. (Eller, jag överlever ju, men min spargris har fått banta rejält.)Efter att jag kommit hem från Wimbledon kom jag på att jag glömt mina wheatgrass och barleygrass frön som jag groddat för att sedan så och odla till gräs till marsvinen. Det var inget annat att göra än att gå ut och så dem där och då. Fram med jord, lådor och vattenslangen. När jag ändå höll på planterade jag om en krukväxt och satte de där citrongräs-stjälkarna som jag haft på fönsterkarmen i flera veckor. Jag undrar vad grannarna trodde, där stod jag klockan kvart över nio på en tisdagkväll i oktober och planterade om blommor mitt i mörkret… Efter det plockade jag ihop nycklarna till Henrik’s lägenhet och körde över till Crystal Palace. De två som sa att de var intresserade i huset har inte lagt något bud så nu ska lägenheten till mäklaren. Sex veckor har jag slösat på dem! Tack för det liksom. Jag skulle ha gett mäklaren lägenheten direkt och sagt till dem att ville de köpa fick de göra det genom mäklaren och snabba på. Jaja, det är alltid lätt att vara efterklok. Jag tänker ”good karma for me, bad karma for them” så känns det genast bättre.Jag har också fått ett mail av advokaten här i England som sa att vi måste anlita en svensk advokat som kan fixa ett par grejer innan vi kan fortsätta här. Jag har mailat Henrik’s mamma och hoppas att de kan fixa den biten. Nu är jag hemma och ska snart sova - det känns som sagt som en hel vecka sedan jag vaknade i Susan’s lägenhet… ***Det blev som en stjärnhimmel i det blåa vattnet med alla vita partiklar som fanns i den blyertsgrå askan.Oj vad änglarna grät.(Regn)***

Av Vilhelmina - 7 oktober 2006 01:42

Ja, kära Eva, Det är mest stress som gjort att det inte blivit några uppdateringar. Stress på jobbet, stress hemma. Det börjar också kännas tungt med Henrik’s lägenhet. Jag har fortfarande inte lyckats dra ur tjejen i Garden Flat om hon vill köpa lägenheten eller inte och därmed är den inte ens utlagd på marknaden än. Jag oroar mig över hur lång tid försäljningen kommer ta – om jag bara hade ett bud! – och om jag har tillräckligt med pengar på kontot för att betala amorteringarna från Henrik’s föräldrar eller om jag måste be dem om mer. Fastän det inte är JAG som person som ber om pengar så känns det kymigt att be dem om mer, underligt det där. Som det ser ut nu har jag tillräckligt med pengar till sista Januari, men med tanke på att jag ska till Afrika då kan jag inte avsluta försäljningen förrän Februari, vilket betyder att det skulle behövas mer pengar. Och att lyckas avsluta köpet innan vi åker tror jag är svårt, tyvärr.Jag pratade lite med min chef häromdan, berättade att saker och ting fortfarande känns väldigt tunga och att jag har svårt att koncentrera mig 100% på jobbet i och med allt som pågår i mitt privatliv. Jag sa att jag verkligen gör mitt bästa för att separera de två och jag hoppas att mitt arbete inte blir lidande. Jag kom inte mycket längre än -Andy, have you got a second?-Sure Viv, what’s up?-Just wanted to let you know that things are quite hard at the moment…. Sedan höll jag på att bryta ut i gråt och fick sluta prata och bara tittade på honom med tårfyllda ögon, stackars karl. Han sa att det var ok, att han visste att jag hade det jobbigt. Han sa att jag skulle ta det lugnt och att det var viktigt att jag pratade med någon. Jag hade mer eller mindre bestämt mig för att vänta med terapi tills nån gång nästa år eftersom dels får bara tanken på att berätta allt igen mig att vilja vända om och springa åt andra hållet och dels har jag helt enkelt inte tid. Sedan kostar terpai skjortan och jag har inte råd före Afrika-resan. Andy sa att det var bättre att ta tag i det nu och mer eller mindre tvingade mig att ringa Bupa Employee Assistance Service. Vi har alltså ett krisnummer som vi kan ringa. Det går till Bupa och där sitter utbildade psykologer. Du kan ringa med frågor om allt möjligt, från ”Hur funkar det när någon dör utan testamente?” – jag skulle ringt dem tidigare! – till ”Min fru vill skiljas, vad har jag för rättigheter angående delad vårdnad” eller ”Grannen har smackat upp en friggebod som stör min utsikt, vad har jag för alternativ?” Du kan naturligtvis också ringa bara för att prata och dels kan du få telefon-terapi eller så kan de remittera dig för kortare samtalsterapi. Vi har 5 timmars gratis terapi och sedan kan företaget välja att betala för ytterligare terapi om de vill. Jag har redan använt fyra av mina 5 fria timmar så jag skulle behöva min chefs godkännande att de betalar för fler timmar åt mig. Damen från Bupa sa ”Fast då måste vi naturligtvis bryta tystnadsplikten eftersom din chef måste godkänna det för dig personligen.” ”Ja det är ingen fara” sa jag, ”det var min chef som mer eller mindre tvingade mig att ringa er!”Andy sa direkt att det är klart att de betalar för mer terapi åt mig och gick genast till Personalavdelningen för att be dem godkänna det och kontakta Bupa. När han kom tillbaka sa han att Sarah sagt att det fanns ett par andra alternativ som vi skulle titta på först och att jag skulle prata med henne. Det visade sig nämligen att under min privata hälsoförsäkring har jag unlimited counceling, såvida jag får en referral från min husläkare. (Och det ska väl inte vara så svårt med tanke på vad jag har gått igenom den sista tiden…! ”Hej, jag hittade min exmake hängd för ett par månader sedan, jag har fått reda på att han bedrog mig flera gånger, jag har tagit hand om hela hans bohag och det känns som om han har flyttat in eftersom allt står i min lägenhet nu och så håller jag på att sälja hans lägenhet och reda upp hans estate eftersom han inte hade något testamente samtidigt som jag försöker planera en femveckors resa till Afrika och det är jättemycket på jobbet och så håller jag på att gå i tusen bitar eftersom jag är så oerhört ledsen över hans tragiska död, en sådant fruktansvärt slöseri med ett så vackert människoliv.”) Jag ringde direkt och bokade en tid hos min husläkare för onsdag nästa vecka och ringde sedan Hazel, terapeuten som jag träffade i Juni och har en session kvar hos. Hon hade fått mina notes från Bupa och började med att beklaga sorgen. Hon sa att hon var fri idag klockan tre om jag kunde komma? Så, idag berättade jag för henne om allt som hänt på sistone. Jag gick igenom det sakliga, pratade inte så mycket om känslor, tankar eller funderingar utan gick mer igenom dag för dag, händelse för händelse. Jag ska be min husläkare att ge mig en remiss till henne så att jag kan fortsätta träffa henne i och med att hon har delar av min bakgrund och då gå in på det som verkligen betyder något. Jag tror att mycket av min svartsjuka gentemot Mark hänger ihop med Henrik’s otrohet och det skulle vara skönt att slippa berätta om all tjafs jag haft med Mark. Hazel känner redan till Rhian, Sue, Paul och sånt. Det är också väldigt bekvämt att träffa Hazel eftersom hon har sitt kontor i South Quay, 8 minuters promenad från mitt kontor. Min chef sa att jag skulle ta den tid det tar för att reda ut allt. Bättre att göra det nu än att begrava det bara för att sedan dra upp det igen. Nån gång måste det ju ut liksom. Mark och jag har tjafsat lite på sistone. Jag har så kort stubin just nu vilket inte har hjälpt. Jag klarar inga motgångar, minsta lilla sten i skon blir stora klippblock och jag ramlar ihop totalt. Han är väldigt bra och inser det och nästan varje gång har han kommit till mig och bett om ursäkt och sagt att det sista jag behöver just nu är en gnällig pojkvän. Bless him. Vi hade ett bra samtal igår. I Onsdags hämtade han mig i Wimbledon efter att jag varit ute med Helen och vi bärjade gräla i bilen hem. Det handlade om huruvida jag ska följa med till Wales eller inte när han hämtar upp Ambulansen i slutet av November. Jag vill väldigt gärna följa med eftersom det känns som början på äventyret, men Mark sa direkt att det inte var den bästa iden eftersom han behövde jobba med ambulansen och inte skulle ha tid att underhålla mig, och därmed skulle jag irritera mig på hans mamma. Well, det är sant att jag irriterar mig på hans mamma om inte han räddar mig från henne – kunde jag bara sitta i soffan och klappa katten läsandes min bok vore jag glad, men hon liksom lämnar mig inte i fred och ja… Dock tyckte jag att han kunde kompromissa lite och kanske ta halva dan till ambulansen och andra halvan till mig? Nej, det gick inte. Efter en ordväxling som blev hetsigare och hetsigare sa Mark tillslut ”You’re not an engineer, you have no idea about what I need or don’t need to do to the truck. That is my area of expertise and you can’t say anything.” Då brast det för mig. Jag röt tillbaka “Well in that case, you fucking tell your fucking mother to stay well fucking out of buying food. I am the one who is responsible for cooking at this trip and I am the one buying the food. It’s MY fucking area of expertise.” Saken är den att just handla inför resan är en av de sakerna jag verkligen sett fram emot. När hans mamma tog fram en kasse med mat såsom varma koppen och energy bars och sa att hon skulle köpa lite då och då så att vi hade tills vi åkte kände jag mig så besviken. Ledsen för att hon inte frågade om jag ville ha hjälp utan bara klampade rakt in och väldigt besviken för att hon tog en av de roliga bitarna från mig. Men, it’s his mother we are talking about here och jag har inget annat val än att bita ihop och acceptera.Mark förstår inte hur jag kan vara så stuck up on food shopping. Jag försökte förklara genom att jämföra med ökenkörningen. Han ser verkligen fram emot biten av resan då vi är i öknen. Nu kanske det inte blir av om vi inte kan komma på ett sätt att garantera att ambulansen inte kör fast och det är en evig debatt om fördelar och nackdelar, risk assessment och yes or no. Han har förklarat för mig att ökgenbiten är själva anledningen till att han vill genomföra den här resan, just för att det är så exotiskt.När han sa “Viv, don’t be so stuck up on the food shopping, it’s only a small part of the trip” svarade jag med “Mark, don’t worry too much about the desert to be or not to be, it’s only a small part och the trip.” Jag tror det gick hem hos honom att en människas tak är en annans golv, det en människar känner för är en annan totalt ointresserad av.Jag har bestämt mig för att inte åka till Wales, främst för att när jag träffade Helen och berättade om det här sa hon att jag kunde sova hos dem den helgen, det är nämligen hennes 30th och hon ska ha stor fest i stan. Jag ska köra ner till henne på torsdagen, sova där och sedan åka med henne hem på fredagsvkällen och sen kan jag köra hem på lördag eftermiddag. Perfekt. (Hon bor nämligen i Reigate numera, en anings långt för kommunala medel.)Mark sa, ”You can come, but you’ll have to entertain yourself.” Jamen sa jag, det är ju som att saga att du inte vill att jag ska komma. Nej, sa han, jag VILL att du kommer, men du får inte vara gnällig. ”Men du säger ju att du ska spendera all ledig tid på ambulansen och att du tror att jag blir uttråkad” så egentligen säger du ju då att du inte vill att jag ska komma. Du vill bara inte ta ansvaret och säga ”Vivi, jag vill inte att du kommer, jag kommer inte ha tid för dig.” Du säger ”Javisst, kom du, men på eget bevåg.” Därmed är jag less likely att följa med och hey presto, du har fått som du vill men det var inte du som sa, ”du får inte komma” utan jag som valde att inte komma och kan därmed inte anklaga dig för att vara en skithög som inte vill ha mig med. Jamen tack. Och vad det här EGENTLIGEN handlar om är en fråga om prioriteringar. Återigen, jag känner mig åsidosatt. Visst, jag förstår också att han måste jobba på ambulansen, vi har inte så många lediga dagar kvar och det är enklare för honom att jobba på den där uppe, men måste han verkligen ta HELA helgen på ambulansen? Kunde han inte kompromissa som jag nämnde tidigare? Ok, jag tar 5 timmar på lördagen till ambulansen och sen 5 timmar på söndagen och resten av tiden spenderar jag med dig. Perfekt. Men nej. Allt annat kommer före Vivi. Jag vill känna mig utvald, speciell, prioriterad. Först. Åtminstone nån gång. Det är klart att ingen kan vara först jämt, men kunde jag inte bli prioriterad nån endaste gång utan att jag behöver tjata om det? För visst, jag är ju prioritera på afrika-resan före Paul, men det föregicks ju av seriös lobbying från min sida. Det mesta föregås av antingen manipulation, indoktrinering, lobbying eller sheer nagging.Nåväl, på torsdagkvällen pratade vi om det. Vi skulle ha handlat men när jag ringde för att be honom möta mig i Morden hade han druckit och sa att jag var tvungen att köra. Men det var väl onödigt när han visste att vi skulle handla? Chansen att jag skulle ringa och be honom möta mig i antingen Wimbledon eller Morden var ju överhängande, varför dricka då? Nu fick jag gå hem i regnet från bussen som stannar långt bort eftersom tåget var försenat och den buss som går nära oss hade gått. När jag gick längs Green Lane kändes varje steg som ett maratonlopp och jag insåg att jag inte skulle fixa att handla. Mark fick antingen ta bussen själv till affären eller så fick han gå till Londis uppe vid stationen och köpa grönsaker. (Det var mat till grisarna vi behövde mest. Resten kunde vänta.)När jag kom hem klädde jag av mig direkt och tappade upp ett bad. Mottot ”If you’re going through hell, keep going” rabblades som ett mantra i huvudet och Mark kom och frågade vad som stod på. Ibland blir jag trött på honom för att han är så seg på att se när jag är fallfärdig. Efter allt som hänt, efter allt som pågått i mitt liv, var det så svårt att se att jag bara inte orkade mer? Det finns en gräns för vad man klarar av helt enkelt innan man kollapsar. Han kom in till mig när jag låg i badet och vi pratade om saker och ting. Han sa att om jag inte orkade prata i och med allt så skulle jag säga till, men jag var lika keen att reda ut knuten om huruvida jag skulle följamed till Wales eller inte som han så vi pratade. Det var ett bra samtal, om än jävligt svårt och tungt. Vi skrek inte, grälade inte, bråkade inte. Vi pratade, lyssnade på varandra, tog in vad den andra/e sa. Jag började med att berätta hur jag kände och han satt bara tyst ända tills jag sa, ”så, nu är jag klar.” Fastän jag tog pauser för att tänka på hur jag menade började han inte prata utan lät mig tänka och sedan fortsätta. Han berättade att han har väldigt svårt att acceptera mig när jag blir arg. Jag blir liksom inte bara arg, jag blir rasande, menar han. Han klarar nästan inte att se mig i ögonen, elden och raseriet där är för svårt säger han. Jag håller med om att jag är dramatisk och kan bli arg snabbt, mycket arg, och jag är snabb på att slänga ur mig en skarp kommentar, såsom det jag sa i bilen om att hans mamma skulle hålla sig utanför vår mathandling inför resan. Ett av skälen till varför jag överdriver så (för man måste inte använda ”fucking” så ofta som jag gjorde i just den meningen, det är plain overkill) är för att han ibland är så seg med att förstå att jag menar allvar. Jag har vid åtskilliga tillfällen upprepat mig om och om igen bara för att återigen få frågan ”men varför kan vi inte göra si eller så?” när jag förklarat exakt, i detalj, varför vi inte kan göra si eller så. Då blir det så att jag tappar tålamodet och tar till hårdhandskarna direkt. Fast jag borde inte, jag vet att jag inte borde. Jag borde lära mig att bara upprepa mig igen och igen och igen, bara omformulera meningen lite. Jag kommer aldrig glömma en av mina lärare på hotellinjen som sa att tricket för att bibehålla lugnet som receptionist är just att upprepa sig. Hon berättade en historia om när hon jobbat på ett kontor så hade en man kommit in och han hade parkerat precis utanför där han inte fick parkera. Receptionisten talade om för honom att han inte fick stå där, men mannen argumenterade och sa att han bara skulle göra något snabbt och sen flytta bilen. Hon hade upprepat sig flera gånger, hela tiden med samma vänliga tonfall, att nej, han fick inte parkera där. Mannen hade utmattat sig själv genom att försöka komma på nya skäl till varför han FICK parkera där medan hon bara omformulerade meningen ”Nej, jag är ledsen, men du får inte parkera där”. Hon vann, mannen flyttade bilen direkt. Mark sa att han verkligen INTE tycker om mig när jag tänder till och blir arg. Han säger att jag blir så jätte jätte arg för så lite och att jag borde slappna av lite mer. Det kontrade jag med att säga ”men jag är bara stuck up on things som jag känner för, som jag är passionerad över. Jag skiter fullständigt i politik till exempel, där jag är jag väldigt relaxed. Det är samma sak för dig Mark, du är passionerad över animal cruelty, där tänder du till direkt.” Men visst, jag tar till mig det han säger att jag har många områden där jag lätt blir arg. Jag borde lära mig att tagga ner lite. Jag måste jobba på det. Jag ska försöka hålla tillbaka nästa gång. Som alltid när han tar upp det här ämnet sa jag att nu är det ju så att med det onda kommer det goda, för att vända på talesättet. Visst, han har problem med min ilska, men han har inga problem med min euforiska lycka som jag faktiskt ju oftast befinner mig i. (Ja, förutom just det här året då!) Han klagar heller inte när jag blir emotionell över en film och vi sitter och diskuterar livligt över huruvida det var moraliskt försvarbart att göra si eller så. Med andra ord, han har svårt att hantera de starka känslorna när de är negativa men han tar gärna emot min översvallande kärlek, glädje och alllt annat positivt. Sure, välj en flickvän som är mindre passionerad, men då får du inte heller passionen på andra områden. Det blir som svag saft, det finns värre saker i livet än att dricka ett glas svag saft, men det är inte särskilt roligt heller! Bättre att dricka ett glas riktigt smakfull fläderblomssaft som SMAKAR något! (Did I just liken myself with a glass of elderflower cordial?! :-) Fast samtidigt är jag plågsamt medveten om att om jag inte ändrar mitt beteende kommer jag ha stora problem resten av livet om Mark och jag håller ihop. Jag gör det enklare för mig själv om jag lär mig tona ner min ilska. Det kommer att ta tid och göra ont, men det är ju så det är att vara människa; det gör ont att acceptera insikter och göra något åt det för att utvecklas. Man måste bara komma ihåg att trots att det gör ont och man känner sig som en genomrutten person så har man fortfarande många goda sidor. Jag använde senaste ikväll min passion and high morals till något positivt faktiskt. Vi fick en flyer i brevlådan om att de skulle göra en insamling av kläder och household items för tredje världen. Jag läste en artikel om just dessa flyers. Tydligen är det vanligt med bedragare; de lämnar inte särskilt mycket information om sig själva, vilken charity de företräder eller vart sakerna går. I själva verket samlar de ihop grejerna och säljer sedan på loppmarknader och car boot sales för en rejäl profit. Mycket lågt, om du frågar mig. De är ofta ett registrerat bolag, dvs ett Limited (”Ltd”) company och skriver ut sig bolagsnummer som folk misstar för att vara ett Charity Registration number. Ltd står som sagt för Limited. Det innebär att företagets direktörer har limited responsibilities. Om du tex har ett företag som tvättar fönster och du råkar ställa stegen genom fönstret är du ansvarig för allt om du inte har ett ltd efter ditt företagsnamn. Om någon skulle tex falla i glassplittret och dö på kuppen är du personligen ansvarig för deras död och kan bli stämd för manslaughter. Nu är det här väl ett lite drastiskt exempel, men det man vill påvisa är att ett seriöst företag registrerar sig hos Companies House (http://www.companieshouse.co.uk/) och har därmed limited responsibilities. Då är det nämligen FÖRETAGET och inte du som direktör som är ansvariga. Så FÖRETAGET kan fortfarande bli stämda för någons död, men inte du personligen. Så, att registrera sitt företag är inte svårt och har inte några större konsekvenser än att man avsäger sig personligt ansvar och att man måste skicka in sina årsredovisningar till Companies House. Det är med andra ord dubbla fördelar med att registrera sig, dels ansvarsbiten och dels ser det seriöst ut eftersom mycket få människor kontrollerar företagsnumret utan de tar för givet att det är ett charity nummer.Dock, en konsekvens är att privatpersoner såsom jag kan söka på deras företagsnummer på internet. Jag sökte först på Charity Commission’s hemsida men hittade dem inte där. De är med andra ord inte en charity. Då sökte jag på Companies House och mycket riktigt, där hittade jag dem. De har inte angivit ”nature of business” vilket betyder att de kan i princip syssla med vad som helst. De flesta seriösa företag anger nature of business. De registrerade sig som företag 1 Juni 2006, hyfsat unga med andra ord. De hade också två stavfel på flyern, mycket seriöst… Jag mailade Office of Fair Trading, Charity Commission och Companies House och berättade om flyern, gav dem deras företagsnummer och bad dem undersöka huruvida detta var ett seriöst företag eller inte. Inte för att jag tror att de kommer att kunna göra så mycket; det enda brott de har begått är ”misleading advertising”. Det är inte olagligt att samla in unwanted goods och sälja, om vi säger så. Dock har OFT en press release om att de har stoppat en inslamlare uppe i norra England som sysslade med detta, så man vet aldrig.Jag tänkte också vidarebefordra mailet till företaget ifråga för att piss them off samt printa ut följande artikel som berättar om denna scam och stoppa i grannarnas brevlådor, http://www.oft.gov.uk/News/Press+releases/Consumer+alerts/bogus+charity+collections.htm men jag vet inte eftersom det kanske ger dem försprång att lägga ner företaget och registrera ett nytt under annat namn.Som sagt, jag kanske är lite för passionerad ibland…..! ;-)

Av Vilhelmina - 25 september 2006 19:03

Jag är hemma igen, sådär lagom trött som man är efter att man har rest. Jag har ont i huvudet, men jag tror det är för att jag druckit koffein, jag brukar få det då. Jag har suttit inne hos grisarna och tittat på dem när de tuggat svenskt gräs, mums!! Jag plockade upp Curtis-Flirtis och satt med honom en stund i soffan och jag tror att jag ska försöka fånga en av tjejerna efter att jag laddat upp det här. Det är väldigt smidigt att åka från Västerås och otroligt smidigt att komma till Luton istället för Stansted. Hur skönt som helst att bara sätta sig på tåget och slippa byta. Visst, det tar ju nästan två timmar, men har man bara en bok eller nåt går det ju bra. Jag har packat upp hela resväskan vilket känns skönt. Oftast brukar ju det vara det värsta med att komma hem… Jag har lagt lite grejer på köksbordet som jag ska visa Mark, men annars är det mesta omhändertaget. Det var väldigt trevligt att vara i Sverige, även om själva anledningen till att jag var där var sorglig. Jag träffade Fredrike och Susanne på Onsdagskvällen. Vi pratade, pysslade och tog det allmänt lugnt. På Torsdagen körde jag in till stan och parkerade vid Fredrike och vi åt lunch tillsammans. Det kändes bra att träffa henne först och lugna nerverna lite. Vi tog en promenad längs vattnet där hon bor för att sedan köra ut till Bromma Kyrka. När vi gick mot kyrkan såg jag Josefin och E-B på håll och kände direkt i magen. Jag ville så gärna prata med dem men blev också genast orolig. Som sagt, JAG vet ju att jag aldrig bedrog Henrik men jag vet inte vad han har sagt om mig till sin familj. Det verkade inte som om han baktalat mig i alla fall, de verkade alla glada att se mig och de kom fram till mig för att krama om mig. Jag var så oartig och lät Fredrike sköta introduktionen själv, jag tappade allt vett och hyfs. Tur att Fredrike är så jordnära på den punkten och sköter sig själv! Själva ceremonin var otroligt vacker och Henrik’s syster Helena sjöng dels Björn Skifs ”Det blir värre framåt natten” och dels en sång som hon skrivit själv till Henrik. Hon hade en enormt vacker röst och hur hon kunde sjunga utan att gråta övergår mitt förstånd! Såå duktig. ”Det blir värre framåt natten” hade Henrik sjungit när de var på karaoke-kväll tidigare i somras när han var hemma berättade hans mamma. När vi körde hem frågade jag Fredrike om hon sagt att hon ville komma bara så att jag inte skulle behöva gå själv. ”Ja det är väl klart” svarade hon. Jag är så tacksam att jag hade henne. Hon höll min hand, hon klappade mig på axeln, hon la sin hand på min arm, hon höll en hand bakom ryggen på mig. Hon sa inte så mycket, men hon fanns där och när ord behövdes pratade hon. På kvällen hade jag enorm huvudvärk och orkade knappt nånting, men det kanske inte är så konstigt. På fredagen tog mamma och jag en promenad bort till Diagonalen tittade på det nya stallet i Kolartorp, vart de ska bygga den nya ishallen och hur allt hänger ihop med Ica Kvantum och allt det där. Det händer så mycket när man är borta! Mamma berättade att hon sett en mink i ån borta vid Bosse också, undrar hur den kommit dit!På kvällen skjutsade pappa in mig till Gondolen där jag träffade Henrik’s kusin Richard, Henrik’s ex Jo, Andreas, hans flickvän Louise och så Mamma Maj och Ingemar. Det var en väldigt trevlig kväll och vi åt och drack väldigt gott. Det var skönt att prata lite mer med Maj och Ingemar eftersom vi inte riktigt kunde prata ostört på begravningen. Andreas flickvän Louise är hur mysig som helst! Jättesöt, rar och väldigt trevlig. Henne hoppas jag att jag får se mer av. Det var faktiskt också trevligt att umgås lite med Jo. Hon är en väldigt trevlig tjej och det är så synd att det inte funkade mellan henne och Henrik. Av det jag har sett av henne tror jag att hon passar/de Henrik mycket bättre än vad jag och Henrik passade ihop. Pappa skulle hämta mig klockan tio men tiden rann iväg och plötsligt insåg jag att klockan var några minuter över tio och vi hade inte ens fått in desserten än. Jag gick ut och ringde till pappa och fick be så hemskt mycket om ursäkt att han fick åka hem igen tomhänt. Vi satt kvar till kvart över ett på natten så han hade fått vänta länge om han väntat kvar!Mamma och jag gick upp till Mormor på lördagen vilket var väldigt trevligt. Vi gick förbi min gamla skola, Segeltorpsskolan och jag tog massor med kort! Härliga minnen! ”Den där lyktstolpen klättrade jag upp i,” sa jag till mamma, ”men då fick jag tillsägelse av fröken.” Mamma bara skakade på huvudet och log. På söndagen träffade jag släkten uppe hos Mormor. Lena, Mari, Nelly, Sebbe, Julia, Barbro och Bert kom till mormor för att fika och fira Barbro’s födelsedag. Lena har gått ner 30 kg så det är knappt nåt kvar av henne! Nelly och Sebbe har ju växt såklart och det har Julia med, hon är stora tjejen nu. Efter att vi varit hos Mormor åkte vi ut till Bromma och tittade på Henrik’s grav igen. Jag stod så långt bort under själva jordfästningen att jag knappt såg något. En formel1-bil stod på jorden bland alla blommorna och någon hade stuckit en svensk flagga bredvid. Lilla gubben. På kvällen tog vi bilen ner till Mari i Grödinge så jag fick se hur hon bodde också vilket var trevligt. Mamma och pappa pratar ju så mycket om det så det var kul att få se det med egna ögon. Hon bor jättefint i ett parhus precis vid skogen. Supermysigt! Nu är jag hemma och väntar på att städerskan ska bli klar och gå så att jag kan slappna av. Det är skönt med städerska men det är jobbigt att ha henne här när man själv är hemma! :-)

Av Vilhelmina - 22 september 2006 09:47

Du skulle ha tyckt om begravningen, den var väldigt vacker. Det märktes att den planerats med dig som huvudperson. Din systen Hilli sjöng två sånger och vi sjöng två psalmer. Den ena hade till och med engelsk text så att Jo och dina engelska kompisar skulle kunna följa med. Jag grät från att jag kom till kyrkbacken genom hela ceremonin. Att se alla dina släktingar, de som jag brukade kalla ”min familj” kändes så konstigt. Jag insåg att jag hade saknat dem, men det blir ju sådär när man gör slut, man kan liksom inte hålla i den andres familj. Det är synd, för de är alla så rara. Lilla Josefin, jag kunde inte låta bli att le när hon sa ”minns du mig?” Hur skulle jag kunna glömma kusin Josefin! Lilla gumman! Och E-B. Vackra E-B som du tyckte så mycket om. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag såg dem. Richard och Helen’s första dotter, Clara, hon är ju jättegammal nu! Richard upp i dagen, lilla solstrålen! Sist jag såg henne var nog ute på Norrö när du och jag var där på bröllopsresa. Hon hade precis lärt sig gå om man hjälpte henne och jag gick omkring på terrassen med henne. Dagen efter hade jag ont i ryggen av allt ”framåtböjtsgående”!! Och så har hon ju en syster! 4 år och underbart söt! Man märker att tiden går på barn och pensionärer. På tal om pensionärer, jag fick prata lite med din morfar också. Han har blivit gammal sen jag såg honom sist. Jag är så glad över att han kom ihåg mig.Faster Jaja var naturligtvis där också. Hon kramade om mig och det kändes som om ingen tid alls passerat sen jag såg henne sist. Det var Huddinge Kyrka, 25 Augusti 2000. Jag satt bredvid Kattis när vi fikade efteråt. Kommer du ihåg när hon och Fredrik kom och hälsade på oss i London, när vi bodde där nere på Sylvan Road? Hon berättade att vi skulle bjuda på nougatsoppa med yoghurtglass men inte hittat någon nougat så vi tog toblerone istället! Haha! Det hade jag helt glömt! Jag hade till och med glömt nougatsoppan! Kommer du ihåg när vi åt den första gången? Jag har för mig att det varpå Sjögräs på Söder. Vi åt ingen varmrätt men däremot varsin förrätt och efterrätt. Man ska ta det göttaste sa vi, skit i varmrätten. Och det var väl just så med dig, du plockade ut det godaste ur livet. Prästen sa att vi skulle tänka på dig som så att du har kommit hem nu. Jag tror att det är ett bra sätt att se det på. Du har frid nu, du har kommit hem. Du kanske inte längre är med oss här i fysisk form, men du kommer alltid finnas hos oss i våra hjärtan. ***Jag pratade med Fru igår, tjejen som bor i din lägenhet tillsammans med sin pojkvän Mark. Hon är spirituell och var först lite osäker på om hon ville bo i din lägenhet i och med vad som hänt dig, men när jag pratade med henne nu sa hon att det är väldigt positiv energi i lägenheten, du var en väldigt snäll människa. Hon sa att trots att hon aldrig träffat dig känns det som om hon känner dig. Jag berättade för henne att du tycker väldigt mycket om den asiatiska kulturen, hon har nämligen bott i Japan de senaste 27 åren. Hon skrattade och sa att ”han skulle säkert ha blivit glad då om han visste att den första maten vi åt här var kinesiskt!” Du skulle ha gillat Fru tror jag. Hon frågade också om jag visste när du dött, och jag svarade att vi inte vet exakt men vi gissar på Torsdag kväll, alternativt Fredag kväll. Hon berättade att varje lördagsmorgon blir lägenheten väldigt kall. De har bara använt värmeelementen två gånger, och det var på de två lördagsmorgnarna. Det kanske var så att du fick det där brevet från Halifax på Torsdagen, men inte öppnade det förrän på Fredagen. Sedan kanske du satt hemma och drack de där ölen och vodkan vi hittade på bänken. Det kanske blev sent, och som din syster sjöng, det blir värre framåt natten. Kanske gick du upp på vinden sent på Fredagsatten, början till lördagsmorgonen. Kanske kommer du därför tillbaka till din lägenhet varje lördag för att se till den. Ta en sväng genom rummen, lämnar en kyla efter dig, som en liten påminnelse att du varit där.

Av Vilhelmina - 17 september 2006 17:40

En av tjejerna han bedrog mig med tänker gå på begravningen. Fruktansvärt smaklöst om du frågar mig. Nåja, vill hon promt gå får hon väl göra det. Det ska bli intressant att se vad hon säger till mig.

Av Vilhelmina - 14 september 2006 14:55

Jag har precis avslutat en delikat lunch bestående av sushi från Itsu. Omega3 Salmon. Det måste ha varit nån dum idiot bestämde att de skulle döpa om den från det briljanta namnet "Salmon in a Rushdie" till "Omega3 salmon". Det var Henrik som introducerade mig till sushi. Nej, nu ljög jag, det var Pelle, men det var Henrik som berättade om konsten att äta sushi för mig. Han älskade sushi och precis när vi hade träffats gick vi till en sushi restaurang på Söder, vid Mariatorget har jag för mig. Där förklarade han för mig vad wasabi var, varför man äter ingefära emellanåt, hur man ska doppa sin sushi i sojan och att det anses vara ytterst oartigt att doppa riset i sojan. Den ska doppas med laxen (eller vilken fisk det nu är man har) ner i sojan så att riset förblir vitt och sedan ska man lägga ner laxen på tungan, inte upp mot gommen. (Inte för att jag EVER bryr mig om det när jag äter sushi, men jag tänker på det nästan varje gång!)Henrik berättade också för mig om den kinesiska katten. Den man ofta ser i kinesiska restauranger, sittande med en tass upp vid ögonen som om den kisar mot solen och håller tassen mot solen liksom. Tydligen är historien om jag minns rätt att katten väntar på sin ägare och att den för tur med sig. (Mer minns jag inte!)Han gillade asiatisk kultur. Jag tror det kom i och med hans intresse för kampsport. Han älskade origami och jag minns den gula draken som han vek. Han knåpade så länge med den och var jättestolt när han var klar. Jag pratade med Henriks mamma igår och hon berättade att hon finner ro i att läsa om Henrik i min dagbok. Hon berättade också att Henriks pappa har hittat bröllopsfilmen och att jag ska få en kopia. Jag vet inte när jag kommer klara av att titta på den, men det får väl bli någon dag när jag har tid att gråta. Jag har bara tittat på den en gång och det var mer eller mindre direkt efter bröllopet och jag grät som ett barn för det var så vackert. Aldrig hade jag väl trott att nästa gång jag tittade på den skulle vara efter hans död.

Skapa flashcards